Kanske har jag PMS, kanske är jag bara osedvanligt klarsynt. Men jag känner mig fruktansvärt, orimligt ful.
Visste du att vi svenskar spenderar mest per capita i hela EU när det kommer till skönhet och kosmetika? De senaste siffrorna är från 2017 och då spenderade vi hisnande 18 miljarder på krämer och smink årligen. Gör det mig till konservativ för att jag tycker att det är osunt?
Vad vill jag säga med detta då?
För det första; jag är också fåfäng och det står jag för. För det andra; jag är jättelat. Min mascara tog slut någon gång under förra året och inte förrän förra helgen gjorde jag slag i saken och köpte ny. Att man knappt sett mina ögon på ett helt år är inte för att jag anammat den coola köpenhamnslooken, utan bara för att jag inte iddes köpa en ny. Plus att jag på allvar tycker att det är läskigt med alla kemikalier på huden men är alldeles rådvill i vad jag ska välja i stället.
Det är inte så att jag är blind för trender, det är bara det att jag inte förstår dem riktigt. Countouring, setting, 3d-bryn, fillers – det är en helt främmande värld för mig. Mina glesa bryn platsar inte in bland andra fluffade och permantade bryn. Och jag känner PANIKEN växa inom mig. Om jag inte hänger med nu, hur ful kommer jag inte vara i jämförelse om fem år? Jag vill inte bry mig, men det är fan oundvikligt.
Jag gör mitt bästa för att inte granska mig själv så noga. Trixar inte med ljuset i badrummet. Försöker spegla mig på håll och inte fästa blicken på porerna. Men tankarna om att jag inte duger hemsöker mig ändå. Jag skojar inte när jag säger att 70% av annonserna jag får på facebook handlar om skönhet. Bryn-epilatorer, elektriska manicker som ska ”rengöra porerna”, krämer som motverkar åldrande.
Det. Tar. Aldrig. Slut. Varför måste jag informeras om min oduglighet 10 gånger om dagen? Är det för att jag är kvinna och 30+? Är det för att jag rekommenderat Hudbibeln som algoritmerna klumpar ihop mig de som gillar läppglans som bränner som eld och får läpparna att svullna?
Utforska-funktionen på Instagram borde byta namn till något helt annat. För min vy handlar väldigt lite om att utforska något nytt. Det är bara SAMMA. Och inom mig ekar viskningarna: DU ser inte ut så. DU lockar aldrig håret. DU duger inte. Jag behöver inte ens skönhetsmagasin som berättar för mig hur ful jag är, det gör jag så bra själv.
Jag förstår att jag har en normkropp och tämligen vanlig hy – jag förstår det – så ingen behöver jämföra min självupplevda otillräcklighet med någon annans erfarenheter.
Jag måste bara få ventilera mina helt osorterade tankar och känslor. För jag håller på att bli galen. Denna sjukliga fixering av utseendet och ständiga experimenterandet med utsidan – är det vad som blivit av den kvinnliga frigörelsen? Eller det kanske inte går att dra såna paralleller? Det är så himla svårt att prata om detta ämne utan att skambelägga enskilda kvinnors beteende, och det är det sista jag vill.
När det kommer till utseendet känner jag mig inte fri. Jag känner mig trängd in i ett litet, litet hörn där jag förväntas spendera tusentals kronor i månaden (!!) på krämer, smink och behandlingar. Förlåt, Self-care, kallas det visst.
Hjälp mig här! Finns det någon sund röst i skönhetsdebatten som jag missat?
Kram
Åh. Tack för att du delar med dig. Har inte heller använt mascara på evigheter, känner ibland att jag ”borde” måla naglarna och använda foundation (om det fortfarande kallas så?) för att leva upp till ngn norm om att, hm, typ vara kvinnlig och så maxat vacker som möjligt?
Låter asjobbigt att bombarderas med triljoner self-care-annonser och de tvivel/den otillräcklighet som det väcker.
Din text får mig (återigen) att inse att skönhetsmagasin bara får mig att känna mig ful.
Jag har stora porer, men inte fan vill jag lägga min värdefulla egentid på att ägna mig åt dem. Jag vill gräva i trädgården, inte akta naglarna. Samtidigt är det en fantastisk känsla att sminka sig, maxa med läppstift och rosiga kinder. Men HU åt förväntningar på att en ska piffa sig så till vardags..,
Jag tror inte det finns någon helt sund röst i skönhetsdebatten, eller skönhetssfären alls. Det finns ju flera duktiga och kunniga mediepersoner (tex Kakan och Carin Hellman på Elle) och flera bra med hållbarhets- och ekofokus (som Hannah Sjöström på Naturligt Snygg) men eftersom alla också är influencers/egna företagare/har en agenda eller ett upprdag från arbetsgivare, så blir det oundvikligen hela tiden fokus på nya produkter och behandlingar – och det är nog inte det du söker. Om man gillar smink så är Killer colors konto på Instagram roligt att följa. Jag, som gillar minimalistisk hudvård och allt om dofter men framförallt uppskattar att läsa om vad andra tycker och tänker om skönhet och vilka produkter de gillar, läser helst Top shelf-intervjuerna på Into the gloss, inkl kommentarerna. Och New Yorks magazines The cut har en avdelning, Style, som lyfter intressanta tankar och perspektiv kring stil och skönhet.
Tack för dina fina tips. Jag ska kolla in dem. Men det är nog som du säger – många av i övrigt kloka personer inom skönhet tjänar ju sina pengar på att produkter hamnar i omlopp. Då går det ju inte att förhålla sig objektivt till frågan.
Jag känner mig bara så vilse i allt som har med skönhet att göra. Och sjukt osugen på kemikalibomben som ”en hudvårdsrutin” innebär. Samtidigt är jag fåfäng och älskar att känna mig piffig. Urk, står knappt ut med mig sjäv.
Så så bra. Känner igen mig i prick allt!
Åh vilken igenkänning ! Jag är också en av dem som beklagar sig över sin (känsla av) fulhet, men jag vill inte köpa produkter för att göra det (ev.) bättre. Jag har också läst hudbibeln efter dina tips, och tog fasta på att hon sa bland annat att ”hudvård är inte för alla”. På sin höjd målar jag brynen från en penna som jag inte vågar gissa ålder på, när jag har mascara så är det extra festligt. Har inga hudrutiner, möjligtvis nån lotion i ansiktet efter duschningen. Jag vill tro att fulheten är symtom för något annat, något skaver i livet som jag sätter på mitt yttre istället. Jag gillar diskussionen som förs!
Just det, det citatet hade jag glömt. Bra att du påminde mig! Tror du? Jag vet faktiskt inte. Tänker att det är en logisk konsekvens av att skönhetsbranschen tränger sig in livets alla faser. Alla dessa produkter! Som ingen vet hur de påverkar en på sikt. Jag blir tokig, samtidigt är jag ju tillräckligt fåfäng för att låta mig övertalas ibland. Men känner mig liksom ständigt påmind av min egen fulhet eftersom jag inte ”hänger med”. Hjälp, svanligt detta.
Kan det hjälpa dig något att fråga dig vem det är du vill vara vacker för eller känner dig ful inför? Svaret måste nästan i så fall bli ”för andra kvinnor som är bättre än jag på detta och som kan allt om vad som är det senaste inom hudvård och hur man ska se ut”. Däremot är det min fasta övertygelse att praktiskt taget INGEN man och med allra största säkerhet inte den man som redan älskar dig ser / bryr sig / lägger märke till det som du själv tycker är så fult. Och heller inte de flesta andra kvinnor, som har fullt upp med sina egna komplex och bara ser sina egna brister. (Dina barn ska vi ju inte ens nämna – de tycker att du är det vackraste som någonsin har funnits på denna jord.) Att det här är ett spel för den grupp av unga, modeinriktade kvinnor som – ja, som gjort detta till sin grej och sitt spel att spela och vinna. Den dag man släpper det och slutar att spela det spelet så inser man vilken begränsad grupp det var som brydde sig, och man frågar sig hur man någonsin kunnat bry sig själv.
Och tro mig: det blir inte alls värre ju äldre du blir – det blir tvärtom lättare och lättare att släppa taget om sina egna komplex och verkligen se det du redan på ett förnuftsmässigt plan vet, nämligen att du ju faktiskt ser väldigt bra ut. Jag såg för ett par år sedan någonstans en teckning som visar en kvinna på 50+ som verkligen inte är särskilt snygg där hon står och ser sig i spegeln: brösten hänger, magen hänger, håret är tunt och stripigt, everything is going south, liksom – utom mungiporna som pekar uppåt i ett stort leende. Bildtexten lyder: ”Jag känner mycket snyggare nu är när jag var det!” Och som kvinna 50+ själv kände jag med en gång hur mina egna mungipor gick upp vid tanken på hur sant det var. När jag ser tillbaka på mig själv som yngre kan jag bara tycka att det var ett enormt slöseri med tid att hålla på och ha ångest för mitt utseende när jag faktiskt var fullt tillräckligt snygg hela tiden. Och nej, det betyder inte att jag har slutat bry mig om hur jag ser ut – jag är fortfarande synnerligen fåfäng: jag tänker på att äta sunt och lagom mycket, jag tränar regelbundet, jag älskar kläder, etc. Men jag har för länge sedan hittat min egen stil, så vad som eventuellt är modernt eller inte bryr jag mig inte ett dyft om.
Sen är det ju rätt bra om du kan bli av med alla triggande annonser. Antar att ju mindre du klickar på dem eller kollar upp sådana ämnen på nätet, ju mindre kommer du att utsättas för dem?
Jag har inte sminkat mig på 10 år och jag närmar mig 40. Jag använder inga hudvårdsprodukter och tvättar egentligen inte ens ansiktet med tvål. Works for me och jag har aldrig känt mig naken utan smink.
Vad skönt! Önskar att jag vore mer obrydd, men tror att det är en kombination av grav PMS + att FB har pinnat in mig i målgruppen ”skönhetsintresserad” = enorma mängder reklam för produkter. kan helt enkelt inte värja mig.
Hej Sophia,
Här kommer en hälsning från en annan skåning som också är fåfäng.
Undvik de ställen som du upplever säger att du inte duger, bloggar, magasin etc. Sök andra sammanhang. Om jag får komma med tips alltså 🙂 Jag tycker även det hjälper att prata med min man och vänner om saken. Om man sen vill piffa sig kemikaliefritt så är Maria Åkerberg ett superfint märke. Det är lyxigt, ganska bra priser, och effektivt men utan något som är onaturligt på något sätt. Jag känner mig alltid fin och mjuk när jag använder hennes grejer. Lycka till fina du.
TACK du! <3