Orka i tio år

Det här med tränings-och kostprogram gör mig förbryllad. Mitt lokala gym kör ofta kampanjer som går ut på att man ska komma i sitt livs form på åtta veckor. Det är träningsprogram, kostprogram, procentsatser hit och PT dit. Invägning och utvägning. Dyrt som pocker är det också. Jag begriper inte varför man måste formtoppa på åtta veckor, annat än om man är elitidrottare? Meningslöst när man bara är i sämre form livets alla andra veckor.

Jag har också kört träningsprogram, till exempel mammaträning, där man arbetar för att bygga upp kroppen efter graviditetens påfrestningar. Så det är inte så att jag är emot träningsprogram i sig.

Samma med löpsedlarnas utfästelser som lovar kiloras på två veckor. Eller alla juicedieter som ska rengöra kroppen på en vecka. Vi överskattar vad vi kan åstadkomma på kort sikt, och underskattar vad vi kan åstadkomma på lång.

För tio år sedan var jag i tämligen usel form. Jag rökte, drack alkohol alla veckans dagar utom måndagar och möjligen tisdagar och befann mig i ett förstadium till skörbjugg. Och dietade såklart om vartannat, fast bantade hette det nog på den tiden.

I dag håller jag ingen särskild kosthållning, annat än att jag inte äter godis och bakelser, med undantag för hembakt någon gång i månaden. Tränar lite men regelbundet och småbarnslivet bjuder ju inte in till överdriven vinkonsumtion, om vi säger så. Och min 32-åriga kropp klarar saker min 22-åriga aldrig hade mäktat med; springa en mil, bära barn dagarna i ända, cykla 20 mil varje vecka och ändå ha kraft att laga middag om kvällarna.

För att jag tagit det gradvis. Inte tack vare något chockprogram som gett mig magrutor (och sen dåligt samvete) på åtta veckor. Och det långsiktiga perspektivet är min guide. Innan jag förändrar upplägg resonerar jag alltid, lite vuxet, med mig själv: Orkar jag det här i flera år?

Att träna sju hårda pass i veckan och späka kroppen med en näringsfattig kost – det ger absolut resultat på kort sikt. Men det är ju ett våldsamt tråkigt liv i längden. Det är anledningen till att de flesta återgår till gamla beteenden igen. Men om man vågar tänka på att orka träna likadant i de kommande tio åren, så tror jag att det är helt andra träningsupplägg som kommer för en.

Kram

4 Comment

  1. Klokt! Jag tänkte om när jag läste Anders Hansens bok Hjärnstark. Från att ha sprungit (och hatat det) för att gå ned i vikt började jag springa för min hjärnas välmåendes skull. Då blev det plötsligt något som motiverade mig och jag har nu sprungit regelbundet i ca två år. Om knän och fötter håller så fortsätter jag gärna.
    Apropå löpsedlar så skriver Åsa Linderborg i Året med 13 månader att kvällstidningarnas viktklubbar är mycket lukrativa. Så det finns många drivkrafter bakom de där löpen vi ser….

  2. Klok som en bok är du!
    Jag försöker tänka på träningen som dels något livsnödvändigt men också något jag unnar mig, ngt göttigt och härligt som jag ger mig själv.
    I pratet med barnen om att det är viktigt att ha en stark kropp som orkar hela livet har jag börjat förstå och inse det själv också🙃 jag måste träna för att orka, inte för att se ut på ngt visst sätt.

  3. F-lediga läraren! says: Svara

    Jag håller med! Försöker också tänka långsiktigt, roligt och vardagsmotion! När jag jobbade (är nu F-ledig) cyklade jag 1 mil om dagen ist för att ta bussen – åkte tåg i 25 min och sen 20 min på cykeln, perfekt pendling! Skönt sätt att vakna upp på morgonen och varva ner efter jobbet. Och lite vardagsmotion på det. Cykel är också enligt mig ett så himla skönt sätt att transportera/träna på. Frihetskänslan, älskar att cykla fort! Nu har jag inte cyklat sedan nov förra året (fick vår dotter i feb) och saknaden är stor! Längtar att kunna koppla på cykelkärran bakpå cykeln och susa fram (lagom fort!) med henne där i! Tycker ert cykeluppror är jättebra! Cykelbanorna inne i Sthlm är bitvis kaos och rena rama kasta sig ut för ett stup upplevelsen! Minns hur jag tyckte det var skönt att cykla i okt/nov och feb/mars innan alla andra börjat cykla.

  4. josefin skarin says: Svara

    Det känns också som att många tror att det är ”allt eller inget” liksom att ska man träna, ska man gymma i två timmar sju dagar i veckan.
    Många av mina hemmapass är på 20-30 min. Och sen att försöka gå (eller cykla) så mycket man kan. Komiskt nog så hör jag hur männen på kontoret ”slår varandra på armarna” och pratar om långa fruktansvärda träningspass som ska göra ONT för att räknas typ. Själv äter jag både vego (”hur klarar du dig utan protein”) suck. o ch är väldigt nöjd med min träning som ju gör mig stark och att orka mer 🙂 …. utan att göra ont.

Lämna ett svar