Kära farmor

Nu har farmor somnat in. Det brinner bakom ögonlocken, ögonen tåras och halsen tjocknar varje gång jag kommer på att hon inte längre finns. Hon har liksom bara varit där för mig jämt. Som en fond av stillhet och trygghet, mot vilken resten av mitt livs tvära kast mellan toppar och dalar utspelat sig. Tagit allt med ett stoiskt jämnmod och en svart, melankolisk humor.

Det är en ynnest att hon fick vara min farmor i 32 år. Och själv kan jag inte begära mer av livet än hon fick; barn, barnbarn och två barnbarnsbarn. Samtidigt är jag ödmjuk inför att farmor aldrig fick något gratis. Hon föddes inte ens tio år efter att kvinnor fått rösträtt. Knappt något av det jag tar för givet har hon någonsin kunnat räkna med. ”Ammar du fortfarande?” frågade hon mig en gång. ”Nja, jag slutade när hon var sex månader ska jag skamset”. ”Sex månader, oh så bra! ”Jag kunde bara amma i tre månader och sedan fick jag lämna pappa hos dagmamma.” Farmor klagade aldrig över sin lott i livet, men jag kan förstå att livet som ensamstående mamma på tidigt 60-tal var något helt annat än i dag. Men full av politiska åsikter var hon, ända fram till slutet. Framförallt så avskydde hon högern. Och det är väl inte så konstigt, med mer än 90 års samlade erfarenheter av att ständigt vara missgynnad av en gammalmodig samhällsordning. Först som fattig bondtös utan tillgång till högre utbildning. Sen som ensamstående mor i ett samhälle som varken erbjöd förskola eller någon föräldraersättning att tala om. Men hon klarade sig såklart, för envisare människa har jag nog aldrig träffat.

Nu har hon fått somna in, kära farmor. Och jag kan inte vara ledsen för hennes skull, för jag tänker mig att hon fått frid från sina kroppsliga plågor. Jag är ledsen för min egen skull, som inte längre har någon envis farmor, med svart humor och med ett hjärta som klappar för samhällets svagaste. Hon fattas mig.