20 kilo lättare

I veckan tog vi äntligen tag i det. Utrensningen av barnens gamla kläder. Tvättade och vikta har de legat i plastbackar på kattvinden. Mjuka bodies i storlek 50, så små att de ser ut som dockkläder. Har en människa kunnat bo i dem? De flesta bebiskläder har jag köpt begagnade på Tradera och använt till båda barnen. Mycket är i så gott som felfritt skick, små bebisar sliter ju inte på kläder annat än med den orimliga söthet som gör man man vill gosa, klappa och nypa sönder dem.

Vi har sparat nästan alla bebisplagg för att sälja på den lokala barnloppisen, som hålls två gånger varje år. Men nu har vi insett att den nog inte blir av i vår heller, och liggandes i kattvinden är kläderna inte till glädje för någon.

Tre gigantiska Sellpy-påsar har vi fyllt. Med ullpyjamasar, bodies, små, små byxor, koftor, silkesmössor och overaller. Vissa saker har de bara burit någon enstaka gång innan de blev för små, medan andra plagg vuxit i takt med barnen. Nästan varenda plagg ungarna någonsin burit är nu påväg till någon annan. Till minneslådan sparade vi bara en randig plyschoverall från Polarn & Pyret. Det kanske känns snålt för en nostalgiker, men för mig skänker det större tillfredsställelse att veta att plaggen får ett fortsatt liv. Jag har själv inga kläder sparade från när jag var bebis, och har aldrig ens reflekterat över att jag inte har det.

Som med alla tråkiga och tidsödande sysslor är upptakten värst. Det känslomässiga skuldberget har vuxit sig enormt när man skjutit något framför sig ett helt år. Nu när varenda plagg ligger omsorgsfullt nedpackat i en blå kasse känner jag mig med ens 20 kilo lättare. Det är fantastiskt att fysiska prylar har den omedelbara effekten på känslorna. Faktiskt den enda bantningen jag rekommenderar.

Kram

1 Comment

  1. Fick tack vare detta inlägg tummen ur o kom iväg till stadsmissionen med flertalet utrensade kassar som stått i källaren hela hösten.. Känner mig som dig, 20kg lättare. Så tack för det!

Comments are closed.