Det finns i alla fall ingen måltid som är tråkig hemma hos oss. En familjen vinnlägger sig om att matstunden ska vara stämningsfull om inget annat.
På middagar tror de flesta att man äta från sin tallrik. Men hur ska man bedöma kocken om man inte smakat från allas tallrikar? Kan man verkligen vara säker på att allas smakar likadant? Nils har för vana att peka på någons tallrik och gasta ”den, den, den!”. Eller så avger han bara ett läte som en brunstig flodhäst ”mmm mmm mm” och vinkar diktatoriskt med handen. Det finns ju inget värre än någon som snålar med godsakerna. Likt en medeltida konung klampar han fram till fikande främlingar på lekplatsen för att inkassera bullskatt. ”Min, min, miiiin!” tjuter han.
Man får inte bli kränkt om Nils tar sig friheter med uppläggningen. Oftast är det på tok för lite vatten i! Men det löser han enkelt genom att tömma vattenglaset över tallriken. Det är inte annat än att han kan tömma tallriken i vattenglaset om det kniper. Och inte är han mindre generös än att han låter en hälla salt rakt i hans näve, skulle man understå sig att servera en undersaltad rätt. Han må vara kräsen men inte omöjlig!
”Man har inte roligare än man gör sig” tycker Nils. En tråkig måndagsmiddag livar man upp genom att svinga hakklappen några varv runt huvudet för att sedan låta den segla i en båge och landa i monsteran. Trötta nunor piggas upp med roliga sketcher och miner! Ingen klår Nils i arga leken.
Det är ju faktiskt inget kalas utan kras. När matstunden lider mot sitt slut signalerar man genom att sätta tallriken på huvudet. Och slänga skeden rakt över bordet på sin storasyster. Så att budskapet når fram! Full pott om man prickar hennes dricksglas så att det spricker. För att vara extra tydlig är det bra att triumfatoriskt banka nävarna i bordet.
Så går det till när man har oturen att äta med mannen som har Sveriges sämsta bordsskick.
I fall du undrar varför vi har plaststolar, plastskydd på golvet, plastbestick, plasttallrikar och plastglas. Rädda vad som räddas kan.
I Sverige returneras i snitt var femte plagg som säljs. Men siffrorna varierar stort, från 18% till 60% beroende på typ av plagg. Allra mest returneras plagg från snabbmodet.
Hör du till dem som beställer två av varje storlek? Eller en av varje färg? Då är den här texten särskilt till dig.
En stor del av klädförsäljningen har flyttat ut på nätet. De stora e-handlarna som Boozt, Nelly, H&M lockar med fri frakt och fria returer. Det låter ju smidigt, men sanningen är att fri frakt bara finns i teorin. I verkligheten kostar en retur tre gånger så mycket som frakten ut till konsumenten. Då ska man också förstå att i genomsnitt returneras var femte plagg, men för snabbmode returneras så mycket som 60% av plaggen.
För att göra returhanteringen billigare skickas returnerade plagg till länder som Polen eller Estland, ibland till och med till Asien, för att fräschas till och packas om. (Då har plaggen redan gjort en lång resa till Sverige, via en mängd mellanhänder. Ofta odlas bomullen i ett land, tyget vävs och färgas i ett annat och plagget sys i ett tredje.. Därefter har plagget rest hela långa vägen till Sverige, nästan alltid från låglöneländer i Asien.)
Det är big business i länder som Polen och Estland att hantera våra returplagg. De fräschar till, packar om och skickar tillbaka de plagg som går att sälja igen. Men långt ifrån alla plagg hittar ett nytt, beständigt hem.
Plaggen åker från mellanhand till mellanhand, och ansvaret också
Kombinationen ständiga nyheter och generösa returtider gör att vissa plagg gått ur trend när de returnerats och inte kan säljas på nytt. Nelly.com skyltar till exempel med ”nyheter varje dag”, i kombination med gratis retur i 14 dagar (förutsatt att man köper ett nytt plagg inom 24h).
Vissa plagg är använda och behöver fräschas upp – men om ett plagg är för billigt (ett riktmärke som nämnts är ca 600 kr), är det inte lönsamt att till exempel laga eller tvätta, packa om och sälja igen. Lösningen blir då att bulksälja plagg till verksamheter som köper och säljer restlager utanför Europa, vanligen i Afrika eller Asien. För att inte konkurrera med sig själva vill modeföretagen inte att plaggen säljs på deras inhemska marknader.
Eller så kan plaggen skänkas till välgörenhet, men även välgörenhetsaffärerna säljer vidare per kilo till länder utanför Europa, om plaggen inte omsätts i butik. Långt ifrån allt går att sälja i mottagarlandet, och de saknar ofta möjligheten att ta hand om avfall på korrekt sätt. De plagg som bedöms vara säljbara hamnar på marknader, men resten hamnar på soptippar där de eldas upp.
En sund returkultur bygger på att företagen, konsumenterna och politiken bidrar.
Vad kan man göra själv
Det finns några saker som jag tycker att man som konsument kan tänka på för att bidra till en sundare returkultur:
Acceptera att det inte finns något som heter ”fri frakt eller fri retur”. Om inte du betalar något är det för att någon annan tar kostnaden.
Köp aldrig fler plagg än du faktiskt tänkt använda. Gör research kring färg och passform innan du slår till, och acceptera att den ”perfekta nyansen” kanske bara finns i ditt huvud.
Ha koll på måtten. Mät stussvidd, bystvidd, innerbenslängd, midjemått och ärmlängd och spara måtten i telefonen.
Börja fota dagens outfit. Detta låter kanske som ett märkligt råd. Men faktum är att jag tränat upp mitt ögonmått tack vare att jag sett alldeles för många bilder på mig själv i plagg med dålig passform. Du behöver förstås inte lägga ut några bilder på instagram om du inte vill.
Hitta dina favoritpassformer (och material). Välj ut fem favoritplagg från garderoben och hitta de gemensamma nämnarna. Vilken skärning gillar du? Passform? Vilka ringningar? Och vilka material? Skriv ner allt i telefonen och checka av innan du handlar online. Skriv också upp allt du inte gillar. Jag undviker till exempel lågt skurna jeans, båtringning och allt i polyester och akryl.
Vad ska företagen göra då?
Det är inte bara köpglada konsumenters fel att vi har fastnat i ett osund returkultur. Boozt, en av Sveriges största e-handlare, har en finanschef som säger att ”de älskar returer, det är en del av deras affärsmodell”. Boozt har en returgrad på 37,5% (40% tills att de blockade 13 000 kunder med ett ”osunt köpmönster). Man kan inte älska det faktum att nästan fyra av tio plagg kommer tillbaka. Vilken annan verksamhet som helst hade kallat till krismöte om 40% av varorna kommer i retur, men Boozt säger sig ”älska dem”. Även om den sortens tondöva uttalanden förvisso är en uppfriskande kontrast till alla plattityder om ”hållbarhetsambitioner”, är den fan inte okej. Den vittnar om en respektlös attityd mot det skyhöga pris klimatet, miljön och utsatta textilarbetare betalar för att deras kunder ska ”buy and try”.
Modeföretagen behöver se om sin affärsmodell och returhantering och väga in miljö-och klimatkostnaderna – och inte bara de ekonomiska – i returhanteringen.
De måste sluta marknadsföra sig med fri frakt, det är en bluff!
Hållbara affärer måste vara högsta prioritet. Ett problem är målkonflikter: Försäljningsavdelningen tar till tveksamma metoder för att sälja mer, ”köp nu, prova hemma och betala sen”, medan kostnaden för returerna bokförs på något annat konto. Olika företagsmål hamnar i konflikt med varandra.
Tack om du orkat läsa hela vägen hit! Och särskilt tack om du är en person som vanligtvis returnerar mycket, men ändå tagit dig igenom hela texten. Jag hoppas att du också vill vara med och bidra till en sundare returkultur.
Varför jag skriver detta (och mina källor!)
Jag skrev detta blogginlägg för att sammanfatta en serie stories på Instagram om returer. Själv inspirerades jag av finska Yle:s granskning om returer i Finland, som de skrivit om här. Snälla läs artikeln, den är väldigt pedagogisk och bra. Finland har för övrigt lagstiftat om fria returer, och som en konsekvens returnerar de flest plagg i hela Skandinavien. Vartannat plagg åker tillbaka.
Det finns en svensk studie, gjord 2018 på Handelshögskolan i Göteborg, som granskat miljökonsekvenserna av modebranschens returer. Här finns ett pressmeddelande som sammanfattar studien. Jag har hämtat de flesta siffror härifrån.
Om du känner dig mentalt rustad vill jag verkligen rekommendera videon, ”the Hidden Burden of Fashion Waste” (ca 20 min). Här kan du se var kläderna hamnar efter de sålts per kilo till länder utanför Europa. Varning för bedrövande bilder dock.
Nyp mig i armen vad kul det är att vara Sophia i dag. Har precis passerat målsnöret efter en hektisk period. I dag presenterade jag resultatet av tre månaders projekt för min uppdragsgivare jag haft som en del i ett skolprojekt – och hör och häpna – de frågade inte om jag var dum i huvudet. Tvärtom. De vill att jag presenterar för hela företaget! Efter en sån återkoppling unnar jag mig att vara mallig resten av helgen innan jag börjar tillåter mig själv att ha prestationsångest inför nästa presentation.
Min stickade tröja är från Hope. Så nöjd att det är ett hyrplagg. Maxar användningen nu medan det fortfarande är kallt och lämnar tillbaka lagom tills att man kan ta fram vårskorna. Matchar med lång jeanskjol och kashmirstrumpbyxor. Det är ju fortfarande minusgrader ute.
Strax ska jag hämta kidsen och ta med dem på fredagsfika med Andreas som sitter och arbetar på Vår Gård. Visst känner man livet i sig när ljuset bjuder till såhär? Fick feeling och sprang milen i förmiddags i ett tempo jag inte kunnat hålla sedan innan jag blev förälder. 80% vårkänslornas förtjänst.
Livet kan bara bli bättre nu. Hur mår du? Känner du livet i dig? Eller är det fortfarande tufft och kämpigt. Så kan det också vara. <3.
Hej från min onsdag. Igår gjorde jag inte vad jag brukar göra och knata direkt hem efter lämningen, utan jag slog en lov hit. Till badbryggan där jag tar mina söndagsdopp.
Det var en helt oförstörd morgon. Så jungfrulig att jag kände att ett häftigt andetag kunde få vattenytan att krusa sig. Stod här och njötglodde en stund.
Men i dag var jag inte här för att bada. Utan för att arbeta. Vår Gård har i brist på konferensgäster öppnat upp sina arbetsytor för grannskapet. Här finns det wifi och handsprit och gott om plats. Och den här utsikten.
Skulle jag någon gång få för mig att bygga en passage skulle det inte vara mindre anspråkslöst än att utsikten tar andan ur en.
Jag hade egentligen ingen anledning annat än att jag var less på att sitta vid matbordet och arbeta. Andreas också, så vi gick hit tillsammans och satte oss vid varsitt bord och sen såg jag inte röken av honom på resten av dagen.
På lunchen knatade rakt ut i allt det härliga och tog en promenad med en granne. Vi pratade såklart om C-ordet tills vi blev alldeles matta. Fy fan vad jag aldrig ska prata mer om Corona sen.
Vår Gård har liksom lyckats med stilmixen nationalromantik och 60-tal. Tycker det är så otroligt fint!
I alla fall fastnade jag för den här lilla väggbonaden med Josef Franks ”under ekvatorn” som sitter utanför toaletterna. Den hade jag velat plocka med mig hem. Tror för övrigt att 2021 blir året då väggbonaden får sitt rättmätiga erkännande. Inte mig emot.
Och sen slog klockan 15.15 och jag packade ihop för dagen. Lunch hann jag och Andreas aldrig äta tillsammans. Klassiker.
Och det var det spektakulära som hände igår. I ett vanligt liv hade det bara varit ytterligare en dag. I pandemi-livet en pulshöjning motsvarande en efterlängtad konsert, minst.
Jag kämpar för att hitta roliga grejer att skriva om, det ska du veta. Men omständigheterna kunde varit mer gynnsamma. Barnen hann tillbringa 1.5 dagar på förskolan tills det skickades ut ett mejl att en av lärarna testats positivt. Nu är valet att chansa och låta barnen gå i förskolan eller låta dem vara hemma resten av veckan helt kärnfriska. Med risk för att de redan är smittade ändå. Samtidigt som vi ska gå omlott och pussla för att få vardagen att gå ihop. Vi som precis andades ut för att vi överlevt nästan tre veckor med vab-jobb-plugg-pusslet. Vilket livstrassel.
Som lök på laxen tvärdog min dator igårkväll, en Macbook Pro som inte är ett år gammal. Går inte att starta! Den blinkar till, precis som att den slår upp ögonen och ba ”ånej, inte du igen!” och slocknar sen som ett ljus. Nämnde jag att jag har deadline på ett projekt jag slitit med i tre månader? Otrolig tajming för ett teknikhaveri.
En bra grej som hänt är att jag dels hittat ännu en av Josef Franks 1165-stol på Blocket. Och köpt ekologiska lammskinnsdynor (som jag förstår det som är sydda på överblivna stuvbitar) till alla stolarna. Det är som att de fått en peruk. Hur fint?
Puh. Det är bråda kvällar i hemmet. Barnen har varit mer hemma än på förskolan och vi har slitit och pusslat för att få ihop dagarna.
Men det var inte det vi skulle prata om. Utan att jag har gjort en lajv på instagram om hur det funkar att hyra kläder. Varje gång jag nämner att jag hyr kläder får jag nämligen en drös med frågor på DM.
Bjöd in Anna Carin Abrahamsson (som jag följt på insta i några år) för att få lite kloka inspel, eftersom hon också gillar konceptet med att hyra. Olika alternativ, fördelar, nackdelar, hur hållbart är det egentligen (?!) och mycket mer avhandlar vi på 24 kvicka minuter.
Jag har märkt en egenhet med mig, som jag gissar att jag delar med många andra kvinnor: Förmågan att lösa problem som inte ens finns. Och sen bli bitter över tacken som (rimligtvis) uteblir.
För ett par veckor sedan suckade jag över att det var så stressigt att hinna till hämtningen varje dag. ”Varför gör du det då?” undrade Andreas. ”Jo, men jag pluggar ju och det är ju enklare för mig att hämta på förskolan än för dig? Bättre att du får arbeta färdigt.” ”Men det vet du ju inget om?”, påpekade han korrekt. ”Jag kan ju lika gärna hämta”.
I min alldeles egna värld var det givet att jag skulle ”offra” mig och vara den som hämtar vareviga dag. Trots att det jäktade något oerhört att behöva avbryta mitt i pågående plugg och trots att Andreas faktiskt aldrig bett mig om den ”tjänsten”.
Jag vill i alla fall inte tro att jag är ensam i detta irrationella beteende. När jag ser tillbaka på mitt föräldraskap ringlar det sig som en ilsket röd tråd genom alla år. Att identifiera en potentiellt bekymmersam situation, och sedan lösa den alldeles på egenhand, allra viktigast är det nästan att föregripa Andreas. Men däremot med en from förhoppning om att han ska se min uppoffring och liksom tacka mig i efterhand. Gärna ofta.
Jag sopar banan fri från eventuella konflikter, bara för att tända ilskebrasan när uppskattningen för den icke inträffade, möjliga konflikten uteblir. Ett kreativt sätt att sticka en enorm offerkofta åt sig själv! Jag har ingen forskning att förlita mig på, men har en föraning om att detta är ett klassiskt kvinnligt kodat beteende?
Nej, nu slutar jag upp med dumheter som detta genast och återgår till att bli en sund, jämställd och dugligt normaldum förälder.
Fyra vintrar med småbarn tog det innan jag köpte mitt första par skidbyxor/överdragsbyxor. Inte bara för att jag är omvittnat lat, framförallt för att jag är lite rädd för funktionsplagg. Jag begriper liksom inte produkttexterna, och känner mig sunt skeptisk till alla syntetmaterial. ”Inte hade Gustav Vasa pimaloft och det ordnade ju sig för honom ändå”.
Det här är inte en guide till bästa funktionsplaggen, för det kan jag ingenting om. Det här är en guide till var du i alla fall hittar bra funktionsplagg begagnatmarknaden, fort och utan krångel.
Re-Adventure (herr, dam & barn) säljer begagnade outdoorkläder i premiumsegmentet. Peak Performerance, Elevenate, Houdini, Canada Goose – såna var. Trots detta är priserna rätt överkomliga sett till nypris, cirka 40%-50%. Köpte själv mina skidbyxor via dem och blev väldigt nöjd.
Fördelar: Hyggligt pris, utvalt sortiment och lättnavigerad sida. Tryggt och enkelt.
Nackdelar: Saknar produktbilder eller bilder på när plaggen sitter på, och fylligare produkttexter med information om modell och material. Skralt med storlekar.
On Edge köp och sälj på Facebook (endast kvinnor). On Edge Köp och Sälj är systergruppen till äventyrsgruppen On Edge på Facebook. Som namnet antyder är det en ren köp och sälj-grupp. Efterlys plagg/prylar eller köp direkt via annonserna i flödet. Mestadels kvalitetsgrejer vad jag kan se (Peak Performerance, Marmot osv), och schyssta priser. Gruppen har några tusen medlemmar så jag skulle säga att det fortfarande går att göra fynd.
Fördelar: Oftast schyssta priser (inga mellanhänder), tydliga annonser med modellnamn och flera bilder, överlag kvalitetsmärken. Går att köpa prylar såväl som kläder.
Nackdelar: Man vet aldrig vad som kommer förstås. Det kan ibland kännas mindre tryggt att handla av privatpersoner. Admin verkar inte superaktiva heller, vilket krävs när gruppen växer i popularitet.
Tracks Recycle Göteborg (herr & dam). Säljer begagnade outdoorkläder på kommission, i huvudsak via deras fysiska butik. Delar av sortimentet säljs i ”webbshoppen”.
Fördelar: Stort utbud av prylar, som skidor och pjäxor. Kanske mer för herrar än damer när jag kikar.
Nackdelar: Det är ingen riktig webbshop, utan du mejlar och beställer plaggen. Skulle gärna sett fler bilder, fylligare produkttexter och information om fraktkostnad och så vidare.
Freeride Köp och Sälj. (herr & dam) På instagram fick jag tips att leta på Freerides (forum för skidor och snowboard) köp och sälj. Det verkar vara väl använt, och här finns annonser för såväl prylar som kläder. I stort sett bara kvalitetsgrejer.
Fördelar: Ganska stort utbud, säljare verifierar sig med BankID – tryggt!
Nackdelar: Dåligt sök och svårnavigerat bland annonserna. Ingen direkt kategorisering eller filtrering. Går till exempel inte att filtrera på dam eller herr. Finns sällan fraktkostnad i annonserna.
jag utgår du redan har koll på Tradera, Sellpy och Blocket och tyckte inte att de behöver en närmare presentation. Vill du handla hos någon av dem kräver det ofta lite mer ansträngning, eftersom du måste söka, bevaka, eventuellt vinna budgivning och scrolla en hel del ointressanta annonser.
Det är snudd på omöjligt att föreställa sig när hela Stockholm är vadderad av tjock, fluffig bomull – men om ett halvår kommer trädgården att se ut såhär.
Eller om jag får bestämma, kanske mer såhär? Som hos Charlie McCormick. Det är ju såhär en trädgård ska se ut. Rikligt med grönska och som ett strössel av ädelstenar.
Jag vet inte exakt hur många dahliaknölar han äger, men jag gissar att de står för en betydande del av hans tillgångar. Har du sett så fiffigt? Han bygger ett litet staket som stöttar upp dem. När de är uppvuxna syns det inte över huvud taget.
Terrakottakrukorna på pinnar är tvestjärtfällor. Man fyller dem med halm och så bosätter sig krypen i dem i stället för att gnaga sönder blommorna.
Jag har köpt på mig ett gäng nya knölar i år. Förra årets knölar ligger i källaren, och jag funderar över bästa tidpunkt för att väcka dem ur vinterdvalan. Planen är att göra en maffig dahliarabatt på andra sidan grusgången. som vi ju håller på att piffa till.
I år kommer jag att testa att förgro dem i plastpåsar. Förra året förodlade jag dem i april, men hade gärna påskyndat blomningen några veckor. Kanske att jag kan börja redan i mars?
En av mina sällsynta talanger är förmågan att hitta fokus lite varsomhelst. Lyckas jag bara koncentrera mig kan jag bibehålla koncentrationen genom nästan allt, sprängningar (satt fem år mitt i Slussenbygget), borrningar och barnastoj.
Jag tror att jag omedvetet har utarbetat två strategier.
Min första är att låta arbetsplatsen vara en arbetsplats. Jag har aldrig några personliga tillhörigheter på mitt skrivbord, som gulliga barnteckningar eller fotografier. Det skulle bara distrahera mig. Privata prylar på arbetsplatsen är som att bjuda in tankar om vem som tar tvätten, om det ska styras upp lekträff (och ska vi handla?).
Den andra handlar om att lära sig att härda ut i oredan. Utanför bild parar sig smulorna från barnens frukost med Junis alla hjärtans dag-pyssel. Där finns syltfläckar från Dackefejden och fossiler från vad som en gång var en tulpanbukett. Men det har jag inte tid att bry mig om.
Skulle jag börja varje arbetsdag med att städa skulle jag aldrig hitta arbetsfokus igen. För har jag börjat bära ut disken kan jag lika gärna tömma diskmaskinen. Och köra in en maskin tvätt medan jag ändå snurrar runt i köket. Min strategi är att all smuts ligger. Jag rensar bara en fyrkant i röran och så kör jag igång. Disken, tvätten och plocket tar jag med fördel om jag vill ta en paus och rensa huvudet lite. Tråkiga sysslor gör ändå under för kreativiteten. Men arbetsdagen kan liksom inte börja med att hemlivet tränger sig in.
Tycker du att det verkar gruvligt? Se det som kbt. Tror att de flesta kvinnor skulle tjäna på att ta mindre ansvar för trivsel och trevnad i många sammanhang.
Mitt bonustips är att köpa ett par Noice Cancelling-hörlurar, kanske på Blocket eller refurbade från någon elektronikkedja. Jag fick ett par trådlösa Bose Noice Cancelling Headphones från Andreas lagom till att jag började jobba efter föräldraledigheten. ”Du kommer tacka mig sen” sa han. Och tacksam är jag!
Hörlurarna tar udden av alla höga, skrikiga ljud. Och liksom förvandlar allas konversationer till en dämpad bakgrundsmatta. Antingen lyssnar jag på någon fokus-spellista på Spotify, eller så har jag bara de på mig (med noice cancelling på högsta nivå) för att ägna all uppmärksamhet på rätt grej.
Det är mina strategier för att hitta fokus att jobba. Har du något tips?
