Hipp hipp hurra! Andra dagen i Åre fyllde Andreas år och vi firade med frukost på sängen. Han önskade sig kaffe, smoothie och nybakt bröd. Det sistnämnda hade han ombesörjt själv kvällen innan.
Sen började bestyren med att få hela familjen utanför dörren . Vi skulle nämligen på utflykt till skidorten Andreas tillbringat alla sina vintrar på som barn. Vi körde förbi en magisk sjöutsikt på vägen dit. Paus för bild, såklart.
Sen var vi framme i Storlien! Först åt vi en lunch på en fasligt deppig restaurang.
Sen mot Fjäll-lien! En liten by med andelsstugor och ett liftsystem.
Inte en själ i backarna såhär innan säsongen. Vackert i all sin ödslighet dock.
Inte oss emot. Då fick vi ha hela backen för oss själva.
Suveräna förutsättningar för att åka stjärtlapp!
Jag och sömntutan Nils skrotade längst ner i backen.
Efter att vi sett nog av Storlien styrde vi kosan till hem till stugan igen. Förbi rasande granna vyer.
Och in till stugvärmen.
Andreas hade bestämt födelsedagsmenyn. Först lite chark och tilltugg. Och vin, ej att förglömma.
Sen dags för huvudrätt. Hemgjord pizza på surdegsbröd. Detta är min favoritpizza. Med grönmögelost, papperstunna äppleskivor, olivolja och rikligt med peppar. Ingen tomatsås.
En klassisk mozzarellapizza går förstås inte av för hackor heller.
Nils då? Jodå, han fick vara med såklart. Efter maten nattade vi Juni och gjorde oss redo för spelkväll.
Andreas valde kvällens aktivitet. Vi var lite trötta efter gårdagen och valde att stanna hemma med morfar och Annika. Det blev några omgångar GW:s brott. Väldigt roligt!
I torsdags vaknade vi tidigt. Andreas och Juni skulle nämligen möta pappa och Annika på tågstationen. De hade kommit med nattåget. Senast pappa åkte nattåg var på 80-talet, men det var trevligare än han mindes det. ”Åt en pasta carbonara och drack ett glas rött. Sen gick vi och lade oss och vaknade i Åre. Smidigare kunde det inte bli”, sa han.
Utsikten från stugans ovanvåning går inte att klaga på. Vi bodde i Björnen, som ligger några kilometer från Åre by.
När jag klev upp ur sängen hade Andreas och Juni redan hämtat pappa och Annika. Nils roade sig bäst han kunde.
En snabb frukost och sedan var det dags att gå ut. Juni och Annika var redan ute och lekte i snön. Här är Annika, pappa och Nils. Detta är precis bakom stugan. Här fanns också en liten lekplats med gungor och rutschkana.
Nils lät sig inte imponeras. Minuten efter hade han slocknat som en sten.
Dagen till ära hade jag en lusekofta, ullhalsduk, min trogna dunjacka och täckbyxor jag fått låna av Annika. Äger inga termobyxor och har inte gjort sedan jag var barn. Lite för varmt eftersom det bara var runt nollan.
Mot första utflykten. Tännforsen! Sveriges största vattenfall med en fallhöjd på 37 meter.
Obligatorisk familjebild. Nils sov genom hela turen om du undrar.
Lyckades ta en bild med ett sällsynt motiv; en skrattande Andreas.
Tännforsen låg en kort men isig promenad från parkeringsplatsen. Efter strapatsen blev vi hungriga och styrde mot Buustamon. En fjällgård med restaurang strax utanför Åre. Även där var utsikten förnämlig.
De hade också ordnat det bra för barnen. De erbjöd tipsrunda bland annat. Jag åt pumpasoppa och Andreas renklämma. Till efterrätt en frasvåffla med grädde och hjortronsylt. Vattnas i munnen bara jag tänker på det.
Efter utflykten var vi lite trötta och styrde hemåt igen. Backen utanför huset bjöd på finfin stjärtlappsåkning och Juni roade sig ytterligare någon timme.
Jag och Andreas piffade oss det bästa vi kunde. Vi skulle nämligen gå ut på tu man hand för första gången sedan Nils kom.
Vi gick till Copperhill, på vinst och förslust, för vi hade inte bokat bord. Tur, det fanns ett åt oss! Känner du igen interiören? Inomhusscenerna i Ruben Östlunds Turist är filmade här.
Jag åt röding och Andreas älg. Man måste ta seden dit man kommer. En obligatorisk spegelselfie innan hemgång igen.
Jag hade på mig en omlottklänning jag köpt på Sellpy. Längtar så oerhört efter mina vanliga, icke amningskompatibla kläder.
Efter hemgång drog vi igång en bastu. Sen var det dags att knoppa. Morgonen efter var det nämligen Andreas födelsedag.
I dag är sista hela dagen i Lindesberg för denna gång. I morgon bär det av hemåt. Tidigare har jag och Juni alltid tagit tåget när vi åkt bara vi två, eftersom jag inte känt mig trygg nog bakom ratten för att köra själv. Det har inneburit en massa extra bestyr för pappa och Annika, som behövt låna barnstol varje gång. Plus att jag alltid behövt göra två byten med buss för att ta mig hela vägen fram. De två senaste gångerna har jag dock kört alldeles själv. Även om det är mindre klimatsmart känns det som en stor personlig seger att jag numera vågar köra de 2.5 timmarna på egen hand. Och skönt att slippa två byten med den gigantiska packning som det lätt blir när man reser med småttingar.
På Noraskogs Byggnadsvård handlade jag en bok. En liten praktika om invändig byggnadsvård. Tycker ju att byggnadsvård är fruktansvärt kul och lika svårt på samma gång. Dels är jag inte bevandrad i generell byggkunskap, vilket verkar vara en förutsättning. Dels är ofta böckerna dåligt illustrerade och ganska svåra att läsa. Denna var tyvärr inget undantag, men jag vill ha den ändå att ha för att kunna slå i vid behov. Bara kolla den magiska färgsättningen på omslagsbilden. Dröm.
Har ätit massor av god och påskig mat. Bland annat lamm från trakten. Det var inte igår.
Juni har lekt på grannarnas tomt. Vilken ynnest att bara kunna släppa barnet helt fritt.
Åkt skottkärra ner till hästarna.
Här är Pilgrim, Annikas häst.
Och hans stalker Channa, grannens häst. Här står hon och vädrar efter honom.
Hästmule är för övrigt min favoritnäsa, alla gånger.
Här står Pilgrim och blir ompysslad. Sedan fick Juni sitta upp och skritta två, små rundor. Har jag berättat att jag är gammal hästtjej? Tillbringade i princip all ledig tid i stallet tills jag var 14, då slutade jag tvärt eftersom livet utanför pockade på alldeles för mycket. Har redan bestämt att jag ska börja rida på ridskola snart igen.
I dag hann vi också en vända till Myrorna i Örebro. En gigantisk och välsorterad secondhandbutik. Köpte några kökshanddukar (från 1933!!) och en ram som jag ska återanvända till en poster. Visar när jag är hemma igen.
Det är ju 20 grader här. Blomstringen och grönskan har slagit till på bara ett par dagar. På skuggsidor kan man fortfarande hitta en snödriva dock. Är spänd på att se hur det ser ut hemma i trädgården efter några dagars värme.
I fredags tog jag och Juni bilen till Lindesberg för en välbehövlig helg hos morfar och Annika. I över en månad har vi kämpat mot förkylningar och influensor som gått omlott. Kulmen nåddes i början på veckan då både Andreas och Juni fick 40 graders feber. Struntsamma.
Vi började fira in påsken redan på morgonen och dukade upp med en klassiker: surdegspannkakan. Det är helt sjukt att den inte gjort succé på Instagram ännu. Vi äter surdegspannkakor nästan varje helg.
Knipsade av två påskliljor från trädgården och satte i vas tillsammans med scilla.
Sen målade Andreas och Juni påskägg. Ingen påsk utan målade påskägg har Andreas bestämt. Det är han som är pysselgeneral i hemmet.
Framåt fyrasnåret kom vi hit. Till själva lugnet på jorden. Efter några trevande minuter tog leken vid.
Här är de, Annika och morfar.
Annika har påskpyntat på ett fruktansvärt hemtrevligt sätt. Piggt och milt på samma gång.
Alltid en tjänstvillig hjälpreda i köket.
I morse visade termometern 20 grader. Av med skorna.
Sedan var det dags för dagens höjdpunkt; ritten. Juni fick rida på Rally till den andra hagen. Annika har ju egna hästar i princip i trädgården.
Sen åkte vi mot utflykt till kalkstensbrottet. Såg drösvis med blåsippor och älgspillning.
Sedan fikade vi. Fika på alla turer längre än 15 minuter är obligatoriskt. Står i lagen.
Klockan var inte ens två, så vi styrde kosan mot Nora för att köpa glass.
Hade jag inte bott där jag bor hade jag bott här. Det är jag övertygad om.
Bubblan! Det äldre paret som satt i den såg dock lagom roade ut. Den tog ca 15 minuter och en handfull svordomar på sig att starta.
Mitt emot glasskiosken ligger detta lilla paradis, Noraskogs byggnadsvård.
Min själ mår så oerhört bra av sånt här.
Dammvippor, tvålar, borstar – allt man inte visste att man behövde. Köpte dock bara en bok om byggnadsvård. Ju mer jag läser desto mindre inser jag att jag kan dock. Jobbigt på så vis.
Här skulle jag kunna dö knall och fall som en lycklig kvinna.
Blev förstås vansinnigt lockad, men lyckades att stå emot.
I andra änden av torget hittar man Nora Diversehandel. En ljuvlig antikbutik med tillhörande möbellada. Kanske i dyraste laget för att ligga utanför tullarna, men ändå. De hade ändå stängt.
Runt hörnan bara. Kolla så fint.
Vi åkte förbi den gamla tågstationen en snabbis. Här kunde vi tillbringat ännu några timmar, men det få bli nästa gång. De bästa äventyren vill man ju spara lite på.
Bad pappa fota mig framför denna mäktiga byggnad. Det är det förra stationshuset men numera turistbyrå. Där hade jag kunnat bo, helt klart.
Nu ska jag sjunka ner i soffan och sen göra tidig kväll. Hoppas att du har en vilsam påsk.
Igår gjorde jag en magisk grej som jag levt på resten av helgen. Jag mötte upp min kompis Julia och hennes vän Therese i Stavsnäs kl 09.30. Vi väntade på 09.40-båten till Nämdö.
Julia hade nämligen jagat fatt på en vinteröppen bastu. Den drivs av Skärgårdsstiftelsen och kostar en tjuga att besöka. Man måste ta med sin egna ved bara.
Här är vi! Peppade till tusen. Lastade med matsäck, kaffe, te, ved, öl och ansiktsskrubb. Jag kan ta noll ära för de utomordentliga förberedelserna.
För att komma till bastun måste man gå några kilometer. Förbi en bondgård med nyfikna fjolårskalvar bland annat.
Hej hej.
En stor fårhage stod alldeles tom och bjöd in till paus. På tillbakavägen såg vi alldeles färska spår av vad som kan ha varit en gigantisk älg alternativt en velociraptor.
Vi följde de röda markeringarna hela vägen och gick bara fel en enda gång. Efter cirka 40 minuters promenad var vi framme.
Fotopaus!
Kolla så fin!
Julia klöv veden med van hand och satte igång bastun.
Och medan vi väntade på att bastun skulle komma upp i temperatur satte vi oss med ansiktena mot solen och åt matsäck. Allt smakar förstås bättre i naturen, men Julia hade gjort prima mackor.
Sen in i värmen. Efter en lagom stund när vi var genomsvettiga var det dags för första doppet. Finns ingen badstege här utan det är är bara att kliva rakt ut. Proffsen har förstås med sig badrock, badtofflor och en öl som legat på kylning i vattnet.
Ni vet när man kliver upp från ett iskallt dopp och kroppen liksom blir alldeles varm av chock. Så rekordhärlig känsla. Jag hade dock glömt mina badtofflor, och känslan av fötter som skriker av köld förtar härligheten litegrann.
Totalt tre dopp blev det. Jag var harigast och doppade min knappt till öronen. Skyller allt på badtofflorna.
Efter några timmars bastande fick vi brått att packa ihop och städa undan efter oss. Vi behövde hinna tillbaka till 14.30-båten mot Stavsnäs. Inte mer bråttom än att vi hann pausa för en lustig bild.
Medan vi väntade på båten hällde vi upp sista skvätten kaffe och te och delade på bullar. Inte jag dock, eftersom jag fortfarande inte äter sötsaker.
Men om jag någonsin blivit sugen så var det nu.
Lena, möra och helt igenom avslappnade satt vi på båten tillbaka. Jag som kurerat ett envist halsont sedan förra helgen hade hoppats på att driva ut förkylningen i bastun. Så fungerade det inte, och någonstans här hade jag i princip förlorat talförmågan. Så värt det! Kan inte komma på ett bättre sätt att tillbringa en lördag i april.
Glömde berätta det viktigaste. Vi har startat en bastuklubb! Från och med nu ska vi ses en gång i månaden och basta, bada och samtala. Bästa beslutet jag fattat i år.
Jag tog några dagars paus från både blogg och instagram. Inte av någon särskild anledning mer än att jag varit här, i Visby, och inte haft tid eller möjlighet att skriva. Vi åkte med Martinas och hennes familj dagarna innan nyår och har lånat hennes föräldrars sommarhus.
Våra barn är sånär som på en månad lika gamla och kommer väldigt bra överens.
Det är mycket spring i benen som ska ut och Visby i vintertid saknar inte saker att upptäcka för någon som är 2.5 (eller 30 heller, för den delen). Har bara varit här under Almedalsveckan (med jobbet) tidigare och var lite rädd att det skulle vara helt öde på vintern. Men det var det inte!
Att gå och titta på ruiner och muren och springa upp i torn var en hit.
Tja. Vädret var inget att skriva hem om men värre skulle det bli.
Barnen lekte vilt i lövhögar (inte förrän efter barnen formligen badat i lövhögen kom jag på att det brukar ligga små minor av hundbajs i alla präktiga lövhögar).
Resans bästa inomhusupplevelse var utan tvekan Gotlands Museum och utställningen om Vikingarna (det maffiga lektrummet Skepp O’ Skoj gjorde ju sitt till också). Är otroligt fascinerad över vikingarna och kan inte riktigt greppa att kristendomen fick sånt övertag över Asa-tron tillslut. Varför? Asa-tron hade ju liksom allt och lite till, och dessutom väldigt behändig på många sätt. I alla fall. Det var alldeles för mörkt för att fota inomhus men missa inte museet om ni är i Visby.
Vi pep också in på Acantus, den vida ombloggade inredningsbutiken mitt i Visby. Finfina saker, men prislappen är ju också satt därefter. Och allt begagnat i butiken går att hitta på loppis för en spottstyver om en bara har tålamodet. Men jag antar att skyhöga priser är en av många dystra följeslagare till Stockholmsturisterna. Är ju uppvuxen i Båstad och känner igen syndromet.
Sedan kom nyår! Barnen nattades i vanlig tid och vi dukade upp för fest-och spelkväll. Vi åt skaldjur, plock och kladdkaka. Sedan spelade vi GW:s Brott och När då då fram till kl 11 och vårt barn vaknade och fick vara med till tolvslaget. 00.10 tackade jag för mig.
Försökte ta en bild på det glada sällskapet men det blev fåniga miner och poser direkt. Känner du förresten igen Martinas kjol? Det är min gamla som hon bytte till sig i en klädbytarträff för flera år sedan.
Två dagar efter nyår slog stormen Alfrida till med besked. Takpannor flög och träd välte. Men när vinden mojnat litegrann kunde vi inte hålla oss inne längre. Det är något kittlande med att vistas i naturen där den är som mest upprorisk. Vår vinterresa innehöll inga svajande palmer men en hel del omkullblåsta träd.
Vi åkte ner till stranden och kollade in vågorna. De gick höga! Båtarna och all flygtrafik var ju inställd.
Vi satte kurs mot Jungfrun, Gotlands högsta rauk. Kul att se i storm ju.
Tjejerna var supermodiga och tyckte att det var roligt med en utflykt.
Vi kom fram och tog skydd för den pinande blåsten.
Även om vinden mojnat lite blåste det fortfarande storm.
Dagen efter hade stormen bedarrat helt och ett tunt lager nysnö hade singlat ner. Visby blev inte fulare inbäddat i snö, om jag säger så.
Vi tog vagnarna och sladdade ut.
Jag var förstås tvungen att stanna för att ta lite bilder. Detta var också enda dagen med en skärva solsken på hela resan. Önskar att alla Brandstationer kunde få se ut såhär.
Sista dagen fick tjejerna åka skridskor för första gången. Stor succé!
Vi hann också med att äta på flera restauranger med barnen, och det var aldrig några problem. Vi åt vegetarisk lasagne på H10, fika och macka Ett rum för resande, pasta på Isola Bella, vegetariskt på Bolaget och jag och Andy hade dejtnight på G:a Masters. Så gott och lyxigt! Så mycket har vi nog inte ätit ute på hela året.
Vi hörs snart igen. Då tänkte jag berätta om mitt kommande projekt.
Letar du efter ett inhägnat område att låta barnen löpa fritt (nåja, under uppsyn) på? Ett ställe där du kan sänka axlarna och låta kidsen roa sig själva efter bästa förmåga?
Då tycker jag att du pallrar dig och familjen på nästa avgång Saltsjöbanan mot Saltsjöbaden och gör en dagsutflykt till Saltsjöbadens kallbadhus ”Saltisbadet”.
Det lätt bästa beslutet vi fattade denna sommar var att bli medlemmar i Saltisbadet. Här hänger vi mer eller mindre varje dag. Vår tvååring stormtrivs och vi har ingen anledning att inte göra detsamma.
Saltsjöbadens Kallbadhus byggdes 1913 (när det byggdes fanns bara herrbad, men i dag finns både dam-och herrbad) och i dag är badet byggnadsminnesförklarat.
Bara titta så fint? I den gröna byggnaden finns Dambad och bastu, och i den beiga träbyggnaden en motsvarighet för herrar. De förbinds av en sandstrand som heter Mellanbadet, och det är här vi hänger hela familjen ca hela dagarna.
Här finns också restaurang och café. Och hopptorn! Här anordnas Dödshoppet varje år, det är ett VM-kval i magplask. Inget för den räddhågsna med andra ord.
Här finns också en flotte med en lite tamare trampolin. Har dock inte kommit så långt att jag simmat ut än, även om jag badat mer än 10 gånger i år. Rekord, särskilt om man jämför med förra årets noll dopp.
Så här vackert är Dambadet på vintern. Som en setting i en Wes Andersson-film.
Ta sig till Saltisbadet
Från Slussen går ersättningsbuss till Henriksdal (linjen mellan Henriksdal och Slussen är indragen pga Slussen-bygget) och därifrån går Saltsjöbanan hela vägen. Från tåget är det bara en knapp femhundra meters promenad ut på Holmen. Sommartid går bara tåget en gång i halvtimmen.
I höstas köpte jag enBrinckers Brooklyn, en elcykel som tillverkas i Holland men bland annat säljs via Hellorider.se Nu har jag haft den i mer än ett halvår och tänkte dela med mig av mina erfarenheter.
Inköp:
Jag köpte min i början på november. Anledningen var att jag hittade en cykel på rea (vintersäsongen är ju sällan högsäsong för cyklar), och eftersom den är dyr i inköp hade jag inget emot att spara en slant. Värt att nämna är att man då också kunde ansöka om elcykelpremien (25% tillbaka på inköpspriset). Allt som allt kostade cykeln mig strax under 10 000, och då köpte jag batteriet med längst räckvidd. Nypris var runt 25′ om jag inte minns fel.
Så jag köpte min cykel och cyklade för allt vad tygen höll. En gång. Sen kom snön och jag ställde undan elcykeln för säsongen.
Sedan i maj använder jag cykeln som pendlingsfordon till och från jobbet. Jag jobbar på östra Södermalm (den mest färgsprakande sidan av Söder om du frågar mig) och det är cirka 17 km från där jag bor. Sträckan avverkar jag på strax under 40 minuter, alltså cirka ett avsnitt av valfri podd. Mitt rekord är 35 minuter men då hade jag nog tur med vinden också. Ganska bra va?
Fördelarna med elcykel:
Utmärkt alternativ till pendeltåg eller buss. Att cykla är i särklass det snabbaste sättet för mig att ta mig till jobbet.
Får lite vardagsmotion (om än lite).
Kan cykla i helt vanliga kläder och blir inte det minsta svettig. Tvärtom fläktar det gott i 25 km/h.
Mitt barn tycker att det är det roligaste som finns är att sitta i barnstol.
Bekväm att använda när man behöver lasta tyngre grejer (min pakethållare har dock 15-kilosgräns) som matkassar.
Cykeln har en display som jag styr lyset och assistansnivå och förstås har massa fler funktioner (som jag inte använder). Displayen har också hastighetsmätare och avståndsmätare och allt det där. Hastighetsmätaren är dock förinställd på mph och inte kmh och lat som jag är orkar jag inte ändra om. Retar mig dock på det varje gång.
Min modell är inte ögontårande ful som många andra modeller.
Nackdelar:
Batteriet är ganska tungt och det är omständligt att ladda. Låsa upp batteriet, lyfta ur och ladda med en stor laddningsmackapär.
Även med det bästa batteriet måste jag ladda varje dag (förutsatt att jag pendlingscyklar).
Elmotorn är lite ojämn och snålar ibland i uppförsbackarna, särskilt om jag kommer i hög fart från en nedförsbacke. Då blir jag ibland förbicyklad av damer på skruttcyklar UTAN el. Efter ett tag blåser jag förbi dem igen, men förnedringen?!
Det är lite väl meckigt om man bara cyklar i stan.
Cykeln väger typ 40 kg så utan elmotorn går det snabbare att krypa fram.
Funkar dåligt med barnstol. Den vanligaste barnstolsmodellen (jag har en Hamax som jag köpt på Blocket) är inte kompatibel med min elcykel. Benet på barnstolen täcker tändningslåset till batteriet när det är monterat på cykeln. Det går dock att lösa genom att borra ett litet hål i barnstolen där nyckeln ska vridas om, eller lyfta av och på barnstolen varje gång man plockar ur batteriet. Detta beror förstås på var elcykeln har sitt batteri, men det är värt att känna till att detta är ett vanligt problem.
Batteriet fungerar mycket sämre i kyla. Jag har inte vågat cykla mitt i vintern av flera skäl. Men ett är att jag är rädd för att batteriet ska ladda ur halvvägs. Jag märker stor skillnad på mätaren mellan de varma och kalla dagarna.
Elcykeln har minst tre men oftast fyra nycklar: Nycklar till tändingslåset, nycklar till inbyggda låset och nycklar till cykelkorgen. Ovanpå det har jag också nycklar till det godkända extralåset (som det bara är korkat att strunta i, elcyklar är nämligen stöldbegärliga).
Sammanfattningvis är jag ändå väldigt nöjd med mitt köp. Elcykeln har gjort det möjligt för mig att ta mig till jobbet snabbare än kommunaltrafiken utan att jag behöver svida om till en kroppstrumpa i lycra och gränsla en 50-tusenkronorshoj i kolfiber. Racercykling är verkligen inget för mig utan jag vill ändå färdas med någon slags värdighet i behåll. Och det hjälper elcykeln mig med. Sedan finns det definitivt utrymme för förbättring. Varför krävs fyra nycklar? Varför är batteriet tungt som 100 Nokia 3310? Varför väger cykeln 40 kg?
Hur framtidens elcyklar ser ut kan vi än så länge bara sia om. Jag är ändå nöjd över att jag köpte en elcykel redan nu även om den inte är optimerad. För att komma dit måste man ju testa sig fram.Jag brukar försöka tänka såhär:
Om jag vill att någon ska sälja något måste jag också göra mitt för det finns en marknad. Om det inte är någon som köper kommer det inte att finnas någon som vill sälja. Och elcykel är definitivt något för alla oss som behöver pendla till jobbet men inte vill vara bilburna, även om cykelbatteriet är stort som ett badkar.
Ni som hänger med mig på Instagram har fått frekventa uppdateringar från helgen. Jag och Andreas har nämligen varit i Moskva. Bara vi två! Utan medhavt barn för första gången på mer än två år.
Tänkte först inte skriva så mycket om resan eftersom det här knappast är en reseblogg. Men jag ändrade mig när jag fick så många nyfikna kommentarer. Det är visst fler än jag som är fascinerade av öst. Visst är det intressant ändå, att de flesta kan rabbla gator i New York eller namnge minst tre frukostfik i LA, men hur mycket känner de igen från Moskvas statsbild? Trots att staden bara ligger två timmar med flyg från Stockholm och med sina 12 miljoner invånare är bra mycket större än N.Y.
Till att börja med vill jag bara säga att jag bokade resan förra året, som en överraskning åt Andreas. I dag vet jag faktiskt inte om jag hade tagit flyget bara för en helgresa, vinterns debatt om flygresor har åtminstone gett mig en annan syn på flygtransporter. Men mer om det en annan gång.
Moskva är ökänt för att vara en dyr stad, så för att inte ha en torftig vistelse hade jag sparat med hjälp av Dreams-appen. Mina bästa triggers är lätt Tjuven & All in (den drar en summa varje måndag som minskar med tio kronor varje vecka. Så mycket enklare än att göra tvärtom och spara järnet precis innan avresa).
Resan började på Arlanda vid lunch i torsdags och landade vid tre lokal tid landade vi i Moskva (de ligger en timme före).
Att ta sig in:
Svarttaxichaufförerna ville ha 3000 rubel. En vanligt taxi kostade ca 1500 och en Uber ca 900 rubel in till centrala Moskva. Går också tåg, men det hoppade vi pga var för krångligt. Dock skulle det antagligen gått fortare eftersom vi fastnade i bilkö på vägen in och de dryga två bilen tog strax över två timmar att färdas. Bra att ha i åtanke om du planerar en resa dit.
Att bo:
Det finns hur många hotel som helst att välja på. Allt från backpacker-nivå till hutlösa lyxpriser. Jag valde hotel Savoy, ett centralt hotell nära Bolshoi-teatern som kostade 5700 kr för tre nätter. Strax över medelpriset gissar jag.
Första dagen satt vi fast i bilkö i cirka två timmar på väg till hotellet. Vi hade varit vakna sedan 05 och var rätt slitna och det blev en ganska tidig kväll. Vi åt en hamburgare på Fash (en kedja som har helt ok burgare och jättehög och skränig musik) och sedan tog vi en öl på Jawsspot. Och sedan gick vi hem och sov i prick 12 timmar (hej småbarnsföräldrar).
På fredagen åt vi lunch (sov förbi frukosten, hehe) på en matmarknad som hette Central Market, också på promenadavstånd från hotellet. Från början var det en marknad för timmer, sedan blev det en blomstermarknad och i dag är det alltså matmarknad. Väldigt i tiden, antar jag. Andreas fick hjälp med att beställa (väldigt många pratar inte engelska men det finns alltid någon hjälpsam person som ställer upp och spontantolkar) lite georgisk ost-fest och dumplings. Smarr.
Vi promenerade vidare in i Tsetsnoy-parken och där blev vi törstiga. Hittade till Valenok som i det närmaste kan påminner om Trädgården, med pingisbord utomhus och en scen för (möjligen för karaoke?).
Kan varmt rekommendera körsbärsölen. Alla dricker den och jag förstår varför. Till en början smakar den ganska kemiskt och lite överdrivet sött, men efter två klunkar vänjer man sig och har i stället svårt att sluta. Vi spelade också några omgångar pingis (vilket är väldigt vågat eftersom sist vi spelade för sex år sedan blev vi så oense som vem som vann att vi gjorde slut. Sjukt när jag tänker tillbaka på det. Det var slut i tre dagar men sedan lyckades vi försonas.) och kom fram till att vi är ganska jämbördiga.
Hela resan pendlade vädret mellan gassande sol och spöregn. Så också i fredags. Mitt i pingisen kom en störtskur och vi blev kvar där i ca 3 timmar (och oräkneliga körsbärs-öl). Där kom vi också på den briljanta idén att vi skulle gå på konsert.
Sagt och gjort! Vi tog tunnelbanan till Adrenalin Theatre och köpte varsin biljett till Justice i biljettluckan för 3000 rubel var. Så smidigt! Vi har sett dem två gånger förut men sist var för fem år sedan. Sjukt nog lät det exakt likadant? Att ta tunnelbanan i Moskva är en fröjd. Tågen är gamla och skramliga och det finns wi-fi. De ropar också ut stationerna på engelska så det är superenkelt att hitta.
Plus att det kostar typ 7 kronor enkel resa och man löser biljett i en lucka utan några krusiduller som reskassa medmera. Efter att vi konsertat färdigt var vi väldigt hungriga och bestämde oss för att åka till Café Pushkin. En turistig och anrik restaurang som man bara måste besöka. Den har öppet dygnet runt och är inredd precis som ett gammalt aristokrat-hem från 1800-talet. Överraskande gott.
Efter Pushkin gick vi till något öl-hak där man stod och drack öl utomhus, trots att baren var inomhus. Mycket sånt. Antar att det är för att alkohollagarna inte är så petigt utformade som i Sverige. Kommer tyvärr inte ihåg var det hette men vi stannade inte jättelänge heller. Efter det promenerade vi hem och sov i ytterligare 12 timmar.
Lördagen var vår sista heldag. Jag hade blivit rekommenderad att inte missa Gorki-parken och var inställd på minst en halvdag där. Tyvärr stod regnet som spön i backen så att strosa i parken lockade dessvärre inte. Vi hann med Röda Torget och en tur inne på Vasilj-katedralen. Den får du bara inte missa om du är i Moskva. När vi var där var det en manskör som sjöng inne i denna guldbelamrade lilla kammare. Nästan utomjordiskt vackert.
Ville väldigt gärna se Lenins Mausoleum men kön var cirka 300 meter lång och jag var lite för trött av all körsbärsöl för att mäkta med en lång, rysk kö. Efter katedralen var vi sjukt hungriga eftersom vi försovit oss till frukosten igen. Vi sprang i ösregnet till en Azerisk restaurang, Бараshka, som var riktigt bra. Vi beställde in typ motsvarande fem huvudrätter och åt nästan alltihop.
Efteråt gick vi till bastubadet och bad om varsin rysk massage. Trodde aldrig att jag skulle vara så tacksam över att tillbringa 90 minuter i händerna på en medelålders, barsk kvinna med hårda nypor.
Efter ett kort pit-stop på rummet gick vi till Jawsspot igen, takbaren nära hotellet, och drack körsbärsöl. Efter en pizza på en rimlig pizzeria som jag glömt namnet på gick vi tillbaka till hotellet och badade bastu. Och sedan var det sent och vi skulle upp 06 dagen efter för att åka hem.
På punkten övrigt: Vi hann bara se en bråkdel av vad Moskva har att erbjuda. Staden är gigantisk och har så många ansikten. Jag hade fördomar av slaget att alla ryssar bär Adidasoveraller, guldkedjor och sportar råttsvansar (och faktiskt, sjukt många gör detta pga überhipsters) men här finns så otroligt många fler spännande subkulturer. Och så många coola outfits att vila ögonen på. De flesta Moskvabor känns väldigt coola och upptagna, precis som i de flesta andra europeiska huvudstäder jag besökt.
Bästa sättet att ta sig runt är att promenera eller åka tunnelbana (Moskva har för övrigt ett av världens största och mest mytomspunna tunnelbanenätverk). Såg seriöst ej fler än tio cyklister under hela resan och att cykla känns generellt sett som det är förknippat med livsfara. Det är rätt billigt att flyga dit från Sverige men visumet kostar ca 700 kronor och tar en vecka att få. Ett anständigt hotellrum är dyrt men mat, öl och upplevelser är billigare än i Sverige.
Jag vet inte hur länge vi har sett fram emot resan hit. Alla vi känner som varit i Tulum lovordar det som en liten bit av paradiset. Jag kan verkligen inte säga att de har fel, för det här skulle mycket väl kunna vara en av jordens vackraste platser. Under en helg här kan man dyka i ett av världens vackraste korallrev, simma med havssköldpaddor, bada i undervattensgrottor, besöka ett av världens sju underverk, äta fantastisk mat lagad på lokala råvaror, få massage på stranden… Allt medan man bor eko. Nämnde jag att det är barnvänligt också?
Så vad är problemet? Tja… Jag antar att det är jag? Och alla som jag som vallfärdas hit och sväljer konceptet eko-chic semester med hull och hår. Min man återberättade ett samtal han hade haft med en taxichafför. Måste väl vara bra affärer här? Förvisso, svarade han. Men han har ju inte råd att bo i Tulum, för det har ju nästan ingen mexikan. Sedan berättade han en hårresande berättelse om hur hotellägarna med hjälp av polisen vräker lokalinvånare som inte vill sälja sin mark till hotellen. Jag vet inte om ni någon gång har sett en mexikansk polisman, men de är skräckinjagande bara på avstånd. De är klädda i kravallutrustning från topp till tå och bär blankpolerade automatvapen som gnistrar i solen. De står i rondellen eller utanför motsvarigheten till ICA Maxi. Polisbilen ser ut som ett militärfordon och på flaket tronar en enorm kulspruta. Jag tror inte att jag hade varit så kaxig om de knackade på mitt i natten och bad att jag lämnade bort nycklarna till mitt hem.
Läser man lite äldre (sisådär några år gamla) reseguider till Tulum tecknas en bild av en sömnig och pittoresk semesterort. En dold karibisk pärla. Här är det svårt att få tag på taxi och bäst är det att ta sig fram med cykel, kan man läsa. Jag vet inte hur det var för några år sedan men jag hade för mitt liv inte velat cykla med min tvååring på den enda gatan som finns vid strandremsan. Nu trängs man med enorma amerikanska suvar, stora bussar och taxibilar som åker fram och tillbaka som i ett lämmeltåg.
Men den vackra, orörda naturen då? Jag har varit för godtrogen för att inte ta reda på vad eko chict betyder. Men det antyder ju att det är något hållbart. Jag vet inte hur hållbart det är att bygga kilometer efter kilometer med hotellkomplex som ska serva de ”medvetna” västerlänningarna som gärna sopsorterar (vi har till exempel sopsorteringsstation vid vår lägenhet men ironiskt nog inga kärl i lägenheten för att sortera i). Men tydligen dumpar hela byn hushållsavfallen i djungeln. Inte nog med avfallet åker ner i undervattensgrottorna som är lite av regionens stolthet, vattnet är också fullt med kokainrester. Och allt detta åker slutligen ut till havet och tar effektivt död på korallreven som lockar dykturister från hela världen. Tydligen är det allt bistrare tider för havssköldpaddorna också då hotellen cirklar allt närmare stränderna dit de återvänder för att lägga sina ägg.
Taxichauffören berättade för min man om hur utbredd korruptionen är här. Men i vår Lonely Planet stod det ju att korruptionen var extremt låg jämfört med andra delar av Mexiko där drogkartellerna härjar mer eller mindre fritt? Jag var tvungen att googla och nyhetsartiklarna i sökresultatet krackelerar bilden av den kvasispirituella paradisbyn med sina livspeppiga yogacitat på vägskyltarna. Det är berättelser om hur lokala politiker säljer ut eftertraktad mark för vrakpriser till släktingar och vänner. Några som gjort sina namn kända genom att ta ton emot exploateringen har hittats mördade och deras fall är inte uppklarade.
Jag berättade ju om hur vi första veckan låg sänkta i sviterna av en magparasit. Det var en gastkramande upplevelse som jag inte önskar ens min värsta fiende. Men för de lokala Tulum-invånarna som bor söder om hotellkomplexen är magsjukdomar vardag. Deras kloaksystem är inte dimensionerade för anstormningen av turister och lokalborna drabbas regelbundet av magsjukdomar till följd av förorenat vatten.
Och allt detta är på grund av en våldsam turistboom som skett under de senaste fem åren. Det går alltså inte att skylla på gamla synder, utan allt detta är på grund av att jag – och folk som jag – vallfärdar hit för att få oss en dos av paradiset innan det försvinner här med.
Vår hyresvärd – en av allt att döma mycket trevlig och proper kvinna från Kanada – har satt upp en lapp på ytterdörren med tips på miljösnälla alternativ till plastpåsar, plastflaskor med mera. I all vänlighet. På lappen står också:
With knowledge comes caring
With caring comes change
Pass this message along – there is no time to waste.
Måhända att jag var naiv som på riktigt trodde att det gick att kombinera lyxturism och hållbarhet. Men nu vet jag bättre. Under två veckors tid har jag fotat och filat på en maffig (och barnvänlig) reseguide till Tulum. Jag har absolut ingen lust att publicera den längre. Jag kan inte med gott samvete rekommendera någon att åka hit under förespeglingen att detta är hållbar turism.
Jag har verkligen inte gett upp hoppet om att resa hållbart. För mig är det helt otänkbart att leva ett helt liv utan att ta del av vad resten av världen har att erbjuda. Men det får bli på något annat sätt framöver. Och nästa gång någon marknadsför sig med begreppet eko chict kommer jag att läsa på ordentligt innan.
’
