Föda med planerat snitt

På torsdag, om inget oväntat händer, föder jag på SÖS med ett planerat snitt. Detta är ingen gravid- eller familjeblogg, men jag tänkte ändå att det kanske finns någon som kan dra nytta av min historia. Du som är helt ointresserad får snällt bläddra vidare.

Juni föddes med ett akut snitt på BB Sophia, som skamligt nog lades ned bara två månader efteråt. I journalen vill jag minnas att det står på grund av värksvaghet, men det ska jag nog låta vara osagt. Jag hade haft värkar i två dygn och inte sovit på två hela nätter. Efter alla timmar av hårt arbete hade i princip ingenting hänt. Hon hade inte kommit ner (vi fick senare reda på att hon låg i ett felläge som gjorde att hon inte snurrade neråt), och jag var vid detta lag mer död än levande. Andreas hade somnat sittandes vid min sida tre gånger.

Under hela graviditeten hade jag oroat mig för precis detta. Varje träff med barnmorskan hade jag ältat samma frågor. Kunde hon garantera att det skulle gå bra? Att jag skulle slippa skador och att bebisen skulle komma helskinnad ut? Jag ville absolut inte föda, varken på vanligt vis eller genom kejsarsnitt. Jag fattar att det låter heltokigt, men vi lämnar mina neuroser därhän en stund. Fick gå på samtal med en förlossningsläkare inför förlossningen och tanken var att mötet skulle stilla min oro och ge mig svar på mina frågor. Det gjorde det inte.

Tre dagar innan min dotters födsel drömde jag mardrömmar om förlossningen. Hur jag i panik stretade emot en kropp som försökte följa sina djuriska instinkter. Jag var inte redo.

Min förlossningsrädsla (eller ovilja, beroende på hur man ser det) fanns väl dokumenterad i min journal och i mitt förlossningsbrev. Beslutet att förlösa med snitt kom efter skiftbytet till den tredje barnmorskan. Hon kom in i rummet och erbjöd oss i princip två alternativ. ”Du kan få fortsätta i max två timmar till, eller så gör vi ett snitt nu”. Hon sa det säkert inte på det sättet och rimligtvis föregicks det av mer information, överläggningar, undersökningar och grejer, men det är inget som jag minns. Jag kommer bara ihåg lättnaden. Nu var det över. Vid det laget var jag så utmattad att jag inte ens längre förstod att vi skulle få ett barn, jag ville bara få slut på lidandet.

Efter snittet var jag i princip medvetslös, eller åtminstone helt frånvarande. Andreas satt med Juni på bröstet, tätt, tätt. Jag låg bredvid i en sjukhussäng och ut som ett missfärgat, gröngult troll med slangar i näsan, knappt medveten om min omgivning och helt ointresserad av det skära lilla livet som var mitt barn.

Fem extra dygn blev vi kvar på BB. Dels skulle jag återhämta mig från mitt usla skick och Juni tappade mycket i vikt eftersom amningen inte kom igång. Utan att gå in på detaljer tog det många, många månader för mig att bearbeta sveket som jag upplevde att jag utsatt mitt barn för. Att jag inte fanns där när hon behövde mig, att jag svek min omsorgsplikt. Detta trots ett fantastiskt stöd från personalen, det måste jag nämna. Jag tror ingen har känt större tacksamhet gentemot svensk sjukvård som jag under mina första fem omtumlande dagar som förälder. Men känslan av att vara ett komplett misslyckande till mamma dröjde sig kvar länge.

I alla fall. Lite mer än tre år senare stod jag inför samma sits igen. Jag har gått till samma barnmorska som förra gången. Redan första besöket kom frågan om förlossningen upp, och jag sa att jag ville ha snitt. ”Denna gång tar jag inga risker och jag vill heller aldrig uppleva en vanlig förlossning igen”, sa jag resolut. Jag var beredd på att möta lite motstånd från min barnmorska, att det liksom ingick i protokollet att åtminstone dra några övertalningsargument. Men hon svarade lugnt att hon bokar in en remiss med SÖS och frågade sedan hur hon skulle formulera anledningen till mitt önskemål. Känslan av att bli lyssnad på var så överväldigande att jag nästan kom av mig.

Inför mötet på SÖS hade jag samlat på mig en hög argument igen. De visade sig vara helt överflödiga. Läkaren, en kvinna med brunt, blankt hår och väldigt sympatisk uppsyn, hade redan läst min journal och bad mig berätta med egna ord om min upplevelse. Efteråt sa hon ”jag måste informera dig om riskerna med operationen, det är jag skyldig att göra, men jag ser ingen anledning till att du inte ska få som du önskar”.

Jag var helt ställd. Jag hade ju bara hört andra, helt kontrasterande berättelser. Om hur man blir mött med en nedlåtande attityd från sjukvårdspersonalen. Om hur man måste stå på sig och strida för sin sak. Men jag upplevde inget av detta. Bara förståelse, medkännande och respekt från de som haft makten att påverka min önskan. Det har betytt allt.

Denna graviditet har mitt mål varit att ägna noll negativa tankar kring förlossningen. All min energi skulle jag ägna åt att förbereda mig åt att bli förälder till ett nytt liv, inte oroa mig över de ynka första dygn som är startgroparna på en livslång relation. Jag är så oerhört tacksam för att min önskan slagit in. För själva barnet spelar själva förlossningsmetoden ingen större roll, jag antar att födelsen är livets största trauma oavsett. Men jag är så tacksam för att den inte behöver vara ett trauma även för mig.

Jag delar med mig av min historia eftersom jag vill ge hopp till andra som känner som jag gjorde, jag vill inte absolut inte skrämma någon. Jag hade kanske ingen drömförlossning men jag ser faktiskt positivt på upplevelsen ändå. Det ordnade sig, jag har bearbetat hela händelsen och lagt den bakom mig och ser med tillförsikt på nästa förlossning. Den kommer att bli fin, det är jag övertygad om.

8 Comment

  1. TACK! Jag har sedan, typ alltid, men ännu mer senaste åren … känt att jag vill ha barn men inte vill föda vaginalt. Får panik av tanken. Vi försöker just nu med barn, och typ all min rädsla och oro är kopplad till födseln. Liksom mer skrämmande än att få ett barn. Knäppt, jag vet. Men blev lite lättare av att läsa din text, det går att fixa det ändå, liksom.

    1. Å, känner med dig och skickar lite pepp. Mitt enda råd (om du kan ha överseende med ett oombett råd) är att ta’t lugnt. Förlossningen är max två dygn och sen är man förälder resten av livet, så jag tycker att alla föderskor förtjänar att få ägna sin tankekraft mer åt tiden efter än själva förlossningen. Om du är orolig så finns det hjälp att få! Om du inte känner att din barnmorska (när du kommer dit) lyssnar på dig, byt till en annan. För det finns ju bevisligen dem som tar oron på allvar och försöker hjälpa en. Sen tror jag att det är så att om man aldrig fött förut så får man acceptera att man måste gå på något extra möte eller kurs innan man får ett snitt beviljat, men om man är inställd på det så kanske man inte behöver fundera så mycket på det. Stor kram och lycka till

  2. Tack för att du delar med dig! Har inte fött barn själv, men det är trösterikt att höra att det kan kännas bra till slut, även om förlossningen blir av den värsta sorten. Önskar dig all styrka, kraft och lycka för denna gång! ❣️

    1. Tack så mycket =) =).

  3. För nio år sedan födde smärtkänsliga jag mitt första barn (vaginalt, fruktansvärt smärtsamt) och sen blev det två till (också vaginala, fruktansvärda men ändå helt by the book-normala bra förlossningar). Nu börjar minnena blekna men jag har fortfarande mardrömmar då och då i vilka jag plötsligt upptäcker att jag är höggravid. Kan nästan inte fatta att jag gjorde det tre ggr, men så stark var min barnlängtan tydligen 🙂 Härligt att läsa om bemötandet du fått nu, önskar dig/er all lycka till inför torsdag!

    1. Men tack för fina ord! Huva, imponerande att du gav dig på det tre gånger. Alltså kroppen är bra märklig och fantastisk ändå. Dock har jag alltid varit skeptisk till de som säger ”att man inte minns smärta”. Jag gör! Men kan tänka mig att minnena börjar blekna efter en sisådär nio-tio år. Kram

  4. Tack för att du delar! Min första förlossning var helt fruktansvärd, trots ”helt normal” på pappret. Två år senare födde jag även andra barnet vaginalt (frivilligt) efter flertalet samtal med barnmorskor och överläkare samt div förberedelser av alla de slag på hemmaplan. Jag utbildade mig liksom i förlossningssmärta. Det gick lite snabbare och lite bättre andra gången. Men jag säger som du, jag kommer aldrig glömma smärtan. Aldrig någonsin. Önskar dig stort lycka till! Kramar

    1. Hej och tack för fin kommentar. Så ledsen för att det tog 4-ever att svara. Hoppas att allt är bra med dig och kidsen =)

Lämna ett svar