Author: Sophia

Nu har vi bloggat i en och en halv månad och börjar känna oss lite som… proffsbloggare? Skojar. Vi trevar fortfarande men roligt är det. Det roligaste är att vi har hittat ett litet sällskap här som dels delar våra intressen men framförallt inte bara består av Martinas mamma och Sophias mans moster (När ni läser detta Britta och Karin vill vi att ni ska veta att vi uppskattar ert stöd).

Vi tänkte att det är på tiden att vi presenterar oss ordentligt. Här är en liten lista om oss.

Hur gammal är du?

Sophia: 28, skrämmande nära 29 dock.

Martina: 32, snart 33.

Hur bor du?

Sophia: I en sekelskiftestrea på Södermalm (norra Skåne). En riktigt pärla som genom en ganska ovarsam renovering blivit helt vitmålad (alltså helt!) och som jag nu gör mitt bästa för att murra till.

Martina: Jag har precis flyttat in i en trea på Kungsholmen med min familj. I en gammal industrifastighet.

Hur skulle du beskriva din stil?

Sophia: Jag har faktiskt aldrig satt ord på min stil. Men Martina sa en gång ”när jag tänker på grå t-shirts och rött läppstift så tänker jag på dig”. Och det tog jag som en komplimang. Basen är ofta grå och så toppar jag gärna med till exempel en silverkjol, knallrött läppstift, eller en reflexorange tröja eller med en knallgul blus. Eller alltihop på en och samma gång. En vacker dag får jag berätta om stilresa, en inte odelat smickrande historia om min förkärlek till udda plagg.

Till exempel såhär. Tröja och kjol från &Other Stories, skor Acne.

Martina: Jeans och t-shirts. Tunna och mjuka t-shirts. Helt ärligt. Basen brukar vara ett par tajta jeans. Ofta matchat med en slapp tischa eller en slapp skjorta. På fötterna oftas sneakers eller låga boots. Färgskala i svart, vitt, grått och marinblått.

Exempel Jeans & skjorta från Acne.

Lovar att blir bättre på outfitbilder, denna får duga nu

Vad jobbar du med?

Sophia: Jag jobbar som marknadskoordinator på ett företag inom media. Prata jobb känns så osexigt så jag lämnar det vid att jag är lyckligt lottad med världens finaste kollegor och ett festligt jobb.

Martina: Som projektledare på en kommunikationsbyrå.

Hobbies?

Sophia: tillbringa timmar med kutad rygg framför datorskärmen och dona, resa, löpning (denna är faktiskt oklar om den fortfarande räknas så mycket damm som mina löparskor samlat under det senaste året), sticka, titta på Star Trek (kollar nu DS9) och lära mig att sy. En lat hemmakatt alltså. Hade jag frågat mig själv för många år sedan hade jag svarat vin, Berlin och cigaretter.

Martina: Serier. Jag blir lätt beroende. Knarkar just nu The Good Wife (typ 10 år senare). gärna amerikanska, gärna snabba miljöer och snygga kläder. I mångas mening kanske inte de bästa serierna, men jag vill vara 100 procent ärlig här. Sen gillar jag träning, umgås med vänner, läsa böcker och baka.

Familj?

Sophia: Bestemor og bestefar i Skåne, på varsin ort. Mamma i min barndoms obygd Båstad och pappa i mina vilda ungdoms Malme (Malmö). En bror som också flyttat till stan. Min bättre hälft Andreas och dotter Juni, snart ett år.

Martina: Mina päron har emigrerat i Portugal 🙁 men vi ses så ofta vi kan. Har en  syster som delar sin tid mellan Sthlm och NYC. Saknar henne massor. Sedan har jag ett gäng sköna släktingar i Stockholm som jag försöker att träffa så ofta jag kan. Älskar mina kusiner, deras päron etc. Jag är väldigt familjekär.

Hemlig dröm?

Sophia: Here goes… Programleda Plus i SVT med Martina! Förutom att Martina gör en GRYM Sverker-imitation är hon också knivskarp och påläst som få. Det vore en ära att få ratta Sveriges viktigaste tv-underhållning med henne. Inte så hemligt nu längre. Så om någon på SVT läser detta är vår mejl hej[at]recoveringshopaholics.com

Martina: Som Sophia svarade ovan :). Och bestiga Mount Everest. Men det komma jag aldrig palla. Lever dock ut den drömmen genom olika Everestdokumentärer.

 

Det var lite mer om oss. Om det är något som du undrar över så dra dig inte för att mejla eller kommentera. Vi bits inte. Förresten, vi vill himla gärna veta mer om dig som läser. Lämna några kråkor i kommentarsfältet om du vill. Ingen press.

Kram

Ps. Om ni inte vem som är vem av oss… Martina är lång och ståtlig. Sophia är två äpplen hög. Nu vet ni. D.s

 

 

Du minns väl mitt pågående projekt mockakjolen? Annars kan du läsa om mina planer här. Jag hade ju sniffat rätt på en läderverkstad i närheten och äntligen fått tummarna ur.

Första försöket på läderverkstaden blev ett fatalt misslyckande. Ivrig och föräldraledig som jag var knatade jag dit tre timmar innan öppning. Nästa föräldralediga dag kvistade jag dit lagom tills de öppnade, utrustad med inspirationsbilder från Pinterest och mockakjolen i högsta hugg.

Jag och den ljuvliga skräddaren kom snabbt i samförstånd. Han förstod direkt vad jag ville åt. Skräddaren vågade inte garantera ett lyckat resultat men hyste ändå tillförsikt. Han frågade om jag mätt upp hur mycket jag ville ta in. ”Nej”, kvittrade jag.  Jag fick följa efter skräddaren in i lokalen, förbi lite möbler in i nästa rum och in i nästa igen.

Och där uppenbarar sig vad som måste vara Stockholms mest välsorterade utställning av BDSM-artiklar. Helt plötsligt finner jag mig – med Juni på höften – omgiven av helkroppsdräkter i läder, huvor och kostymer för den oblyge.

Happ. Helt plötsligt förstod jag konceptet med läderverkstad. Sexeri-tillbehör är ju så förnuftigt det kan bli ur affärssynpunkt. Den kundgruppen behöver ju rikligt med lädergods om en säger så..

Medan jag kvävde mina fniss blev jag ledd till ett litet omklädningsrum. Även detta var en prunkande djungel av läder, gummi, blixlås och nitar. Under tiden som jag provade kjolen hade jag fullt sjå med att hålla rätt på Juni som hade siktet inställt på en enorm gummipiska.

Skräddaren som tillbaka, tog måtten och under rodnande tystnad gick vi sedan ut till disken igen. Eller det var ju bara jag som rodnade, det är ju hans arbetsplats som jag kommit till ovetandes om bredden på hans verksamhet.

I alla fall. Kjolen är äntligen inlämnad. Slutresultatet får jag vänta på till i april. Först ska nämligen skräddaren till Kuba och jag till Vietnam. Stay tuned for upplösningen.

Ciao Sophia

ps. Här är en av mina inspirationsbilder. Kan väl bli finfint? Bildkälla: Shopstyle/Pinterest

 

 

Veckans (månadens faktiskt, vem försöker jag lura? Hinner max en bok i månaden) läsning är Slow Fashion – din guide till smart och hållbart mode. Jag erkänner att jag har varit skrämmande naiv för att vara en person ”som ansåg sig ha koll” på hållbarhet. Men det är med idel glädje som jag ägnar mig åt kompetenshöjning. Slow Fashion är boken som jag nog allra helst önskar att jag hade författat själv. Jag återkommer med en fullödig recension men hittills är den mycket läsvärd och inspirerande för alla som vill bli lite smartare på att handla kläder.

Någon som vill dela med sig av fler boktips på området?

Kram Sophia

Snart har det gått en månad in i köpstoppet. Sammanfattningsvis har det gått överväldigande bra. Som Martina också skrev, det har i det snaraste varit en befrielse. Vilsamt för både hjärnan och själen att bryta att ha en mindre sak som pockar på uppmärksamhet. Att inte kunna handla nytt när begäret eller behovet slår är en drivkraft i sig. På en månad har jag lärt mig mer om klädvård än på de 20 år jag har shoppat kläder. Under januari har jag:

• Slutat tvätta plaggen efter varje användning, i stället vädrar jag och tar bort fläckar.
• Återuppliva i stället för att återvinna.
• Att tvättmaskinen sällan är boven bakom små hål i t-shirts utan det är pälsängrar som ligger bakom. Jag har fyllt lådorna med cederträblock som sägs hålla ohyran stången. Återkommer med resultatet.
• Lärt mig hur kläder EGENTLIGEN ska vikas. Ett riktigt heureka-moment för min del. Fortsättningen på vik-skolan kommer i senare i veckan.

Jag har också lärt mig en del om mig själv. Att jag shoppar kläder på impuls och inte efter behov, eller ens för att jag trånat efter plagget ifråga. Ofta handlar jag bara för att vissa känslor är betingade till köp. Så som att fira något (till exempel lön, hihi), döva något eller för att jag tror att jag går miste om något annars. Som när jag rea-”fyndar”.

En månad in i köpstoppet känner jag mig inte särskilt utmanad. Den stora frestelsen blir väl förstås när butikerna fylls med vårkläder. Då får jag bara påminna mig om att jag faktiskt inte gick naken en enda dag förra våren, eller våren innan den. Nog ska de kläderna jag hade då duga för en till.

Kram Sophia

 

 

 

 

Jag fick lära mig något nytt på radion för någon vecka sedan. Jag är ju hopplöst lillgammal och tillbringar helst mina morgnar i klosterlik tystnad sånär som på P1. Just denna morgon intervjuades Naturvårdsverket om textilier. De berättade att för att tillverkar en genomsnittlig t-shirt går det åt 12 badkar vatten, tre kilo material samt tre kilo (!) kemikalier. Jag ska hålla min reaktion kort: Det knyter sig i magen när jag tänker på min egna överfulla garderob. Klimatdeppen.

I alla fall. Även om gränsen för överkonsumtion varierar på individuell nivå är gränsen knivskarp för miljön. Som Naturvårdsverket också sa; det är bra att vi återvinner textilier, men vi måste helt enkelt konsumera mindre.

Det är exakt sådan här information som stärker mig i övertygelsen om att vårt köpfria år är helt rätt. I stället för att klimatdeppa ihop så kan jag tänka på hur många badkar vatten som jag spar för min räkning. Och det känns faktiskt fint.

Jag kan stolt berätta att hittills har jag återupplivat tre par (!!) svarta byxor. Ett par som jag sydde in i midjan och två par som jag sydde upp. Det ena paret räddade jag också från den ack så genanta skrev-hålsdöden. Mer om hur jag gick tillväga i veckan som kommer.

Här är en smygtitt på det ena paret, ett par filippa k-jeans som verkligen hade sett sina bästa dagar.

Före transformationen. Skrevhål och sjavigt värre

Kram Sophia