Stora vik-skolan: vika byxor på rätt sätt

Både jag och Martina har läst the Magic of Tidying Up och är – i brist på lämpligare ord – nyfrälsta. Bokens författare Marie Kondo är för garderoben vad Steve Jobs var för mobiltelefoner. Hon har tagit fram ett lättbegripligt och idiotsäkert sätt att organisera saker. Jag är personligen ingen samlare utan har lätt för att göra mig av med saker. Min stötesten är ordning. Eller snarare bristen på ordning. Men tack vare Marie Kondos metod ”Konmari” råder det nu närmast preussisk ordning i min garderob.

Kardinalfelet när det kommer till kläder att de viks på fel sätt. Vi har en tendens att vika dem så som de viks i butiker. De staplas ovanpå varandra som pannkakor. Oordningen i lådorna uppstår alltså när man i arla morgonstund håvar efter byxorna som ligger underst i högen och följaktligen lämnar resten av högens plagg i en liten ormgrop.

Det finns en lösning. Lösningen  heter ”file them, don’t pile them”. Kläderna ska alltså läggas bredvid varandra som skivat bröd i stället för i en pannkakshög. ”Hur ska nu detta gå till?” suckar den kvicktänka. Jo, genom att vika dem som små paket så att de står upp på högkant, av sig själva. Kläder som viks på detta vis tar mindre plats och är lätta att hitta, i motsats till kläder som viks så som man viker dem i butiker. Alldeles ypperligt om man föredrar en välorganiserad garderob framför en ormgrop av textilier.

Det är inte alls särskilt komplicerat. Jag demonstrerar med ett par byxor, i detta fallet ett par jeans, men modellen spelar mindre roll. Här en gif som har jag kompilerat med alla steg:

 

vika byxor

Och såhär går du till väga, steg-för-steg, när du viker ett par jeans enligt Konmari-metoden:

 

1. Vik byxorna på mitten, ben mot ben.

2. Vik in snibben i bakstycket

3. Vik dem på mitten en gång, byxbenets kant mot linningen.

4. Vik dem i en tredjedel.

5. Och en tredjedel till.

6. Tadaa! Nu står de upp på högkant.

Lycka till! Nästa gång avancerar vi till t-shirts och koftor.

Kram Sophia

Män som klär sig

Mäns kläder har i alla tider varit föremål för het debatt. Samhället har engagerat sig i allt från längden på puffbyxan, linneskjortans ringning eller det mest lämpliga avståndet mellan kragsnibbarna på skjortan.

Har du någonsin funderat över vilka osynliga strukturer som träder fram i mäns kläder? Vi kan börja med att tala om slipsen. Denna fyrbåk av textil som leder blickarna mot skrevet. Vilka signaler skickar den? Slipsen indikerar på ett psykologiskt plan att en mans kön är det viktigaste attributet på kroppen. Det leder till en skev bild hos unga män och det enda rimliga är om män slutar bära slips genast. Detsamma gäller för breda bältesspännen vilka kan antas ha samma effekt. Män borde veta bättre! 

Män i breda kavajer gör för stort anspråk på det gemensamma utrymmet, särskilt på kontor där den allmänna ytan är begränsad. Det kan upplevas hindrande för medarbetare att enskilda män tillåts ta så stor plats jämfört med andra. Män med jobb måste ta sitt ansvar och sluta bära breda kavajer.

När vi talar om kavajer leder tankarna osökt in på ämnet skjortor. Specifikt skjortor med djup urringning. Få saker är så avslöjande om vår samtid som dessa uppknäppta skjortor på män. För visst är det alltid samma män som söker bekräftelse med arrangerade selfies på sociala medier? Med sina depraverade navelsdjupa urringningar som blottar bröstmusklerna söker de flyktig bekräftelse på internet. Det betendet är en triggervarning för andra män och en oblyg hyllning till det skeva mansidealet.

På tal om triggervarningar. Det finns ett manligt klädfenomen som är särskilt känsloframkallande. Jag talar naturligtvis om mäns träningskläder. För visst är det alltid de mest vältrimmade männen som klär sig i de mest flamboyanta träningskläderna. På mitt gym finns det det solarieorangea män i tajts som hade fått fantomen att rodna. Tajtsen matchas dessutom inte sällan med våldsamt urringade linnen i grälla färger. En manlig gymbesökare på mitt gym har dessutom gjort läpparna och inte haft den goda smaken att täcka för dem på gymmet. Min man var tvungen att byta gym eftersom han kände sig otillräcklig i t-shirt och pösbyxor. Det enda rimliga är om hans medgymmare tagit ansvar för min mans självbild och klätt sig i lämpligare kläder.

Nej det finns få saker som engagerar samhället så mycket som mäns kläder. Det enda som trumfar allt ovan är män som inte verkar bry sig alls. Som dyker upp på jobbet i säckiga kläder eller ofixat hår. Hur förväntar de sig att någon ska ta dem på allvar? 

Män är inte bara män utan även pappor, söner, chefer och samhällsledare. De har ett ansvar oavsett om de vill det eller inte. De måste se till nästa generation av män. Så länge som vi lever i ett samhälle med skeva ideal måste vi problematisera bilden av hur en man ska klä sig.

Känner du inte igen fenomenet? Byt ut ordet man mot kvinna i varje påstående. En man som klär sig är enbart en man i kläder. En kvinnas kläder är alltid ett ställningstagande. Bär hon för fina träningsplagg? Då står hon för en osund träningskultur. För snygg kropp och för åtsittande kläder? Då reproducerar hon skeva ideal. För fula kläder? Då bryr hon sig inte. För dyra kläder? Konsumtionshetsande.

Mäns olyckliga  klädval gör sig skyldiga till föga mer än dålig smak. Men kvinnors klädval ska problematiseras till leda av alla olika politiska läger. Jag längtar efter dagen då en kvinna som klär sig enbart blir en kvinna i kläder.

Kram Sophia

Foto: Lånad av Stinsen brinner/galenskaparna

Köplustan

Snart tre veckor har gått av vårt årslånga köpstopp. Fram till nu har det varken känts tråkigt eller utmanande utan bara uppfriskande. Ett gott samvete tenderar väl att ha den konsekvensen.

Men de senaste dagarna har varit så grå. Utomhus är det grått. Snön ligger i små grå klickar på gatan. Trottoarerna är fulla med grus som letar sig in i skorna. Inomhus är det mörkt och grått. Garderoben är full med grå plagg. Det grå ligger som en våt filt över hela mig. Ibland känns det som att hela min person är grå. Konturlös och fruktansvärt ointressant.

Såhär såg vår innergård ut för en vecka sedan. Men det var andra tider då.

Jag inser att det är en kombination av många saker men framförallt sömnbrist, tidsbrist och allmän vinter-tröttma. Jag behöver nog inte föreläsa för andra småbarnsföräldrar att det är en kraftig minusbalans på sömn-kontot emellanåt. När allt känns oinspirerande får jag instinkten att en färgglad garderob kommer att råda bot på min miserabla vardag. Köplustan väcks till liv som på kommando. En skir gul skjorta, en mönstrad pennkjol och en rosa kofta. Allt det är plagg som jag köpt för att mota bort januari-deppen tidigare år. Och naturligtvis är skär de sig fruktansvärt mot min januaribleka hud. Vad jag vill ha sagt med det är att det för min del inte har varit särskilt lyckat att köpa kläder för motverka vinter-tröttma. Tvärtom.

I år får jag uthärda det grå med andra medel. Hur gör ni andra?

Kram Sophia

Juni, den lilla natt-marodören.

 

Tipssöndag: Sellpy

Sellpy påse

Jag vill bara tipsa om en finfin tjänst. Om du är en sådan som har ett eller två plagg för många hängandes i garderoben men också är en obotlig latmask. Eller bara lite bekväm. Hursomhelst. Du vet nog vid det här laget att du aldrig bör slänga textilier i soporna. I stället kan du sälja dem på Tradera, eller ännu enklare, låta Sellpy sälja dem på Tradera åt dig.

Jag har använt Sellpy flera gånger. Nu senast inför köpstoppets oundvikliga garderobsgenomlysning som också kombinerades med en rensning. Samtidigt drabbades jag av akut Pallar Inte. Pallade inte ens masa mig till någon av de fyra (!) second hand-butikerna jag har inom en snorloskas avstånd. Gick in på Sellpy.se, beställde påse och hällde ner plaggen i dem. Bokade sedan upphämtning via mobilen. Ställde påsen utanför dörren dagen för upphämtning och tänkte sedan inte mer på det. Pengarna från försäljningen får jag sedan utbetalt direkt på kontot.

Det fiffiga med Sellpy är alltså de fotar, lägger ut annons, sköter kontakt med köpare och skickar plaggen. De plaggen som inte säljs återvinns och vinsten från de plagg som säljs delar man på, fifty fifty. Man betalar inget på förhand utan kostnaderna dras av efter att plaggen sålts.

Men om jag har osäljbara plagg då (noppiga tishor, krympta jumprar eller plyschdressen från skidsemestern 1981)? Packa ned dem också. Man betalar 10 sek för varje plagg som de återvinner åt en. En spottstyver för att slippa mödan att ta mig till tippen och köa för min goda gärning.

Här kan du läsa mer och beställa påsar. En påse rymmer ca 30 plagg eller tio par skor.

Sellpy påse

Kram Sophia

Tvättmaskinsmysterium: små, små hål

Vilken samtidsmänniska har aldrig öppnat tvättmaskinsdörren, förväntansfullt dragit ut innehållet, tagit upp favorit-t-shirten i ett vördnadsfullt grepp – och se där – fullt med små, små hål. Som lämningar från en mikro-mullvad. Denna tragedi drabbar mig flera gånger om året. Främst är det linne, ull och bomullstyger som skändas men tvättmaskinsspöket diskriminerar inga plagg.

Dessa bilder är från senaste tvätten.

Ser ni? Mullvadshål.

litet hål från tvätt

Ytterligare en grå favorit som får åka till de sälla jaktmarkerna.

Litet hål från tvättmaskin

Vad beror detta på?

Jag har läst flera teorier, en del på familjeliv.se (borde veta bättre) men en del i etablerade tidningar:

  • Klädpåsen saknas. Jag är tveksam till denna teori. I flera fall har jag använt klädpåse när de små hålen uppstått.
  • Överdosering av tvättmedel som i sin tur fräter på textilierna. Ömma områden uppstår och vips så blir det ett litet hål.
  • För full maskin. Ser personligen inget samband.

Någon som forskat på ämnet och vet?

Kram Sophia

DIY: Sy in ett par byxor

Ett potentiellt angenämt problem är att äga ett par byxor som blivit för stora i midjan. Dessa byxor hade kasserats om det inte vore för min svärmor Evas omsorg. Hon är en sömnadsfantast som lärt mig allt jag vet om sömnad (dvs inte särskilt mycket).

sy in byxor

Här är ett litet men ack så fiffigt trix för att sy in ett par byxor som tappat passformen i midjan. Låt mig först introducera Livets Byxa, Rodebjer Haina. Det är en traditionell byxa, ej att förväxlas med jinns-byxor, av elastisk modell som fungerar som ett extra lager hud om burna korrekt. Byxans modell och material påverkar metoden för att sy in, i detta fallet sitter dragkedjan i vänster sida vilket innebär att det är enklast att sy in i mittsömmen bak.

Du behöver: 

Symaskin

Sax

Måttband

Sprätt

1 Polyestertråd i byxans färg

Nålar

Beroende på din erfarenhet tar det mellan 30 minuter och en månad, men om du vet hur en raksöm och en sick-sacksöm fungerar så är det troligast att arbetet kräver någon timme i anspråk.

  1. Ta på dig byxan och vik ihop linningen med handen tills den smiter åt enligt dina önskemål.
  2. Mät överflödet av tyg i handen och skriv ner antalet cm (i mitt fall blev det fyra).
  3. Mittsömmen där bak är ett bra ställe att sy in, eftersom det redan finns en söm som håller ihop de två benen.
  4. Sprätta upp linningens nederkant motsvarande den längd som du ska sy in, så att du har lika mycket uppsprättat på båda sidor mittsömmen vid punkt A. (i mitt fall alltså fyra cm). Det ska vara ett hål mellan linningen och byxan nu.
  5. Sprätta upp mittsömmen mellan A och B.
  6. Måtta ut en ny mittsöm efter att du dragit av antalet cm som du ska sy in. Min nya söm går alltså två centimeter innanför den gamla sömmen.
  7. Nåla ihop byxorna och använd två nålar för att markera var den nya sömmen ska sitta.
  8. Sy raksöm från linningens topp till punkt A.
  9. Sy raksöm från punkt A till punkt B och snedda så att den nya sömmen möter den gamla.
  10. Klipp ned överflödigt tyg men spara 1 cm.
  11. Sick-sacka kanterna på sömsmånen precis i ytterkanten så att tyget inte fnasas upp.
  12. Klipp bort överflödiga trådar.

Nu har du en mittsöm i linningen som ser ut såhär på byxans utsida.

Sy om roderbjer Haina

.. och såhär på byxans insida..

Sy om rodebjer haina

Linningen har alltså fått ett mittsöm som inte fanns där tidigare. Eftersom mittsömmen är linjerad med byxbenens mittsöm så stör det inte särskilt mycket.

Lycka till!

Kram Sophia

Förberedelse: Att säga sina farväl

Den som säger att det är enkelt att bryta upp ljuger. Att säga farväl kräver sitt offer även av den som fattar beslutet. Det kan i vissa fall smärta nästan lika mycket som att bli lämnad. Först är det vankelmodet. Rädslan för att hamna utanför och missa något. Sedan är det skuldkänslorna, vetskapen om att man ratar. Har den väljandes förmån och väljer bort. Sedan kommer oron över att ha fattat ett förhastat beslut. Rädslan över att inte kunna göra det ogjort. Nej det är sannerligen inte enkelt att bryta upp. Det är en pina som bara trumfas av känslan när man blir bortvald.

Men nu är det gjort. Nu har jag sagt mina farväl och avprenumererat på alla nyhetsbrev. Farväl Acne, Dagmar och Rodebjer & co – nu hörs vi inte på ett tag. Hör inte av er till mig, jag hör av mig till er. Men det blir aldrig som förut igen.

Att avprenumerera från nyhetsbrev och avfölja i sociala medier tror jag är viktigt av flera skäl. Jag behöver kapa den kognitiva länken som annars ständigt drog min uppmärksamhet mot klädköp. Det är också en viktig symbolhandling som i sig markerar min bräckliga distans till märkena som väcker ha-begäret. Att interagera med varumärken; läsa nyhetsbrev, följa dem på sociala medier, titta på reklam med mera är ju också en form av konsumtion, om än en lättvariant.

Slutligen. Note to self: rensa cookies i webbläsaren för att slippa reklamen som försöker håva in mig i de förrädiska webbshopparna.

//Sophia

Nyårslöften för en hållbar livsstil

Här kommer mina nyårslöften för ett hållbart och köpfritt år:

Använda hela min garderob. I år ska jag aktivera min blandade gottepåse till garderob. Prova aldrig förr burna kombinationer och åtminstone testa alla plagg en gång.

Rensa upp i min garderob. Och för att rensa upp garderoben behöver jag ett system. Ett bombsäkert och toksmidigt sätt att organisera alla mina attiraljer, kostymer, munderingar, accessoarer och allmänt bös.

Döda mina garderobsälsklingar. Du vet de där plaggen som gör sig bäst i garderoben men inte känns bekväma att bära? Ledsen smiley. I år måste vi tyvärr skiljas och mina plagg måste gå vidare med nya partners.

Ta hand om min garderob. Jag är väl semi-skicklig på att ta hand om kläder. Lämnar utvalda favoritplagg till skräddare och använder sko-block (okej, till ett par skor). I år ger jag min odelade kärlek till alla plagg. Jag ska bli en mästare på att vårda, lappa, laga och dona.

 

Och en liten bubblare:

Sy barnkläder. Känslan av att färdigställa ett litet plagg till en älskad minimänniska är ju snudd på himmelsk. I år vill jag känna den känslan massor av gånger.

Projekt använda hela garderoben tjyvstartade redan på nyårsafton. Jag dammade av en glittrig blåsa från Topshop som har minst fem år på nacken. Jag matchade med ett sprillans nya glitterskor från &Other Stories. Flott värre.

Såhär såg de ut ihop. Ledsen för fotokvaliteten men jag är en valhänt nybörjarfotograf som dessutom änsålänge är för blyg för att be någon om fotohjälp. Håll ut!

//Sophia

Min skamligaste last

 

Som en del av förberedelsen inför köpstoppet tvingades jag att rannsaka min egen konsumtion och ställa diagnos. Även om jag visar tecken på ett generellt köpberoende finns det ett särdrag som ofta gör sig påmint. Möjligen ett av de mest osmickrande symptomen i en i övrigt skamlig åkomma.

Det har visat sig att jag lider av fynd-sjukan. Fynd-sjukan yttrar sig så att jag inte kan motstå Ett Gott Fynd. Förhandsinbjudan till Dagmar-rean? Jag klistrar mig vid skärmen och klickar febrigt hem två plagg på måfå. Rodebjer säljer ut tidigare kollektioner klockan 07.00 en isande novemberdag. Vem sladdar dit med cykeln innan jobbet? Inte nog med det . Mina ögon tindrar ikapp av förväntan med 600 andra hugade spekulanterna denna gudsförgätna morgonstund. Väl inne uppstår huggsexa om de bra plaggen och eftersom min väna natur och lilla kroppshydda omöjliggör all sorts framgång lämnar jag utförsäljningen med påsar fulla med illasittande clownbyxor och märkliga rockar. Som naturligtvis hänger oanvända i garderoben i ett pliktskyldigt år innan de stuvas undan för gott. Så oerhört onödigt!

Så yttrar sig fynd-sjukan. Och den är min största, skamligaste shopping-last. Någon som känner igen sig?

En hatälskad ullkappa från Rodebjer. Fyndad en vansinnigt tidig morgon för två höstar sedan. Under det kommande året ska jag ge den en sista chans. Annars tacka kappan för ett gott försök och önska den lycka till någon annanstans.

//Sophia

Därför slutar jag handla kläder

Jag heter Sophia Schyman, är 28 år gammal, Skånebördig och boende på Södermalm (eller norra Skåne för Stockholmare) tillsammans med min man och dotter Juni, som föddes i mars 2016. Här har jag levat sedan tidiga 20-årsåldern; pluggat, rejvat, dejtat, hittat kärleken, gift mig och skaffat lån. Jag livnär mig på att jobba halvtid på marknadsavdelning och andra halvan av tiden får jag föräldrapenning (tack Försäkringskassan). Just den senare inkomstkällan rimmar illa med mina konsumtionsvanor som föräldraledig. För oj vad jag har haft för vana att konsumera. Sömnlösa nätter som nybliven förälder kunde jag sitta uppe och klicka hem både det ena och det andra. Barnkläder, klick! Bröstpump, klick! Unna-sig-plagg, klick!  Så smidigt! Eller…? I skydd av nattens mörker började ett litet frö gro inom mig. Fröet växte till en molande och ett ständigt närvarande dåligt samvete. Behövde jag verkligen det där plagget? Svaret blev nästan alltid ett “njaeeä”.

En dag för inte särskilt länge sedan bestämde jag mig för att det är nog. Varför handlar jag saker som i bästa fall gör mig likgiltig, men i sämsta fall ger mig dåligt samvete? I samma veva upplevde jag att bloggar är för den klädintresserade vad heroin är för narkomanen. Ständiga fixer i form av trendspaningar, plock-sidor med nya plagg, stilinspiration, rabattkoder… Med små fiffiga affiliate-länkar direkt till inköpsställena. Hur är det tänkt att man ska värja sig? Utan att fly till skogs och klä sig i hampa. SÖKES: En hållbar medelväg som gör att jag slipper tumma på klädintresset men lätta på samvetet. Det är mitt långsiktiga mål. Men mitt mål just nu? Att börja använda de plagg som jag redan har. Och inte köpa ett enda till!

Min förhoppning är att efter köpstoppet handla kläder på sunt vis igen. Aldrig känna baksmällan efter ett impulsköp. Njuta av plaggen som ska slitas med hälsan. Att kunna gå runt och känna mig som a million bucks utan samvetskval.

Några bilder på mig och mina närmst sörjande.

Jag och Andreas i LA i december. Att resa är en annan av mina favorit-laster. All livsstilsförbättring inom sin tid dock.

 

En bild från sommaren 2015. Jag i ett par nästan likadana Ray-Bans. För man behöver ju två nästan likadana.

Och min käraste man samt barn. Också från i somras.

//Sophia