Author: Sophia

Köpstoppets regler förbjuder ju strängeligen köp eller gåvor av kläder, såväl nya som begagnade. Smått desperat letar jag nu efter ett kryphål som gör att jag kan få med mig denna morgonrock hem. Den här hotellmorgonrocken är nämligen morgonrockarnas morgonrockar. Mönstret! Längden!  Jag bär den som klänning för är man på resort så är man. Knäckfrågan är alltså om vi måste skiljas åt när resan är slut.

Kan till exempel morgonrocken möjligen tänkas ingå i hotellavgiften? I så fall räknas den ju som en del av resan. En annan lösning skulle ju till exempel vara snatteri, för stöld är ju tekniskt sett inte konsumtion. Eller måste jag hoppas att Andreas önskar sig prick en sådan morgonrock i tidig julklapp. Har jag hittat ett kryphål?

Hur ljuvlig? Perfekt för en sommarkväll, att matcha med till exempel ett par Swedish Hasbeens? Inte fel med ett par helt vanliga Birkenstocks heller.

Kan även passa på att uppdatera er om mitt pågående hårprojekt. Här dag fem och officiellt rekord för min del *blåser fanfar*. Aldrig i mannaminne har jag gått fem dagar utan att tvätta håret.

Stor kram!

Det finns kläder som man bär jämt och så finns det kläder man jämt bär vid samma tillfällen. Mina semesterplagg är samma, år ut och år in. Beror det månne på att säsongen är så kort? Eller att jag under semestern tar ledigt från min vanliga stil? Många av mina semesterplagg vill jag nämligen ej bli funnen död i under resten av året.

Vad sägs om detta ananaslinne med djupa sido-ringningar? Platsar knappast i Säker stil, om vi säger så. Men älskar jag linnet likväl? Jajemen. Vi har firat många semestrar ihop sedan 2011.

Skulle också bjuda på ett annat semesterplagg, nämligen t-shirtklänningen. Sval och avslappnad… och helt genomskinlig! T-shirtklänningen har jag burit tidigare i många olika sammanhang men inte förrän Andreas knäppte en bild i solljuset blottades (i dubbel bemärkelse) denna skavank. Hade ju varit kul att känna till innan. Besparar er den genanta bilden.

Annars passerar dagarna i sakta lunk. Vi har bytt hotell, vilket är den största händelsen som inträffat sedan vi anlände. Jag har fortfarande inte tvättat håret och är rädd för att andra semesterfirare snart tar omvägar för att slippa åsynen av min flottfest.

Två små bilder då.

Rejält med pooler på nya hotellet. Det är liksom där vi hänger med vår nyblivna ettåring.

Och en liten öl, som sig bör. Saigon Special, nomnom.

Nästa gång vi hörs har jag förhoppningsvis tvättat håret. Kram tills dess. //Sophia

 

I söndags natt tog jag maken i handen och barnet i famnen och parkerade oss alla på flyget mot Vietnam. Närmare bestämt ön Phu Quoc (uttalas tyvärr ej Poo-cock). Själva resan var lite av en bragd av hela familjen, men mest av Juni som inte gjorde annat än sov och spexade sig igenom de 10,5 timmarna. Planen är att tillbringa hela tre veckor i Vietnam och kalendern är än så länge helt obokad. En liten tripp till Ho Chi Minh (före detta Saigon) står högt på listan men även en tur till Kambodja. Någon som varit här och sitter inne på något tips? Obs att det måste vara ettåringskompatibelt. Annars satsar vi på att slappa, hänga, dega, äta smarriga hotellfrukostar, träna (jag älskar att träna på semestern, så skjut mig då) och umgås.

Att packa till en liten familj är stor skillnad mot att packa utan barn. Man bör inte låta sig luras av barnets späda kropp, för ju mindre de är desto mer grejer packar man med sig.  Det betyder att det ryms betydligt färre attiraljer åt moi. Jag har kört en minimalistisk hållning och har endast med mig kläder för sju dagar samt ett par sandaler, birkenstocks och träningsdojor. I bagaget finns också tvättmedlet Y3 i smarta engångsförpackningar som jag tänkte använda för att ge min smutstvätt en omgång.

Valde också bort skrymmande schampoo-och balsamflaskor och har med mig halvfulla reseförpackningar i stället. Har täckning för max tre tvättar. Tar semestertillfället i akt och försöker vänja håret vid färre tvättar och här är det enkelt att dölja en flottig man med solhatt.

Hej hej från mig. Något år gammal särk från Lindex, solglasögon från Ray-Ban  och Birkenstocks på fötterna. Kram Sophia

 

I fråga om kläder är jag uppenbarligen en maximalist. Annars hade jag ju knappast suttit här och bloggat. Men i vissa hänseenden verkar jag vara en omedveten minimalist. Alla sminkrelaterade bestyr drabbas av min förbluffande minimalistiska ådra. Att sminka sig är en syssla som bör ske kvickt och sällan i de bästa av världar. Av den anledningen är också min sminkväska väldigt spartansk. Jag har haft samma produkter så länge jag kan minnas och ser föga anledning att uppdatera mig. Varför laga något som inte är trasigt? Nu råkar min necessär vara just det – trasig. Antagligen också föremål för en mängd smittsamma åkommor också, så som den har blivit behandlad. Den har hängt med mig sedan 2008 och erbjöds gratis på Åhléns när man köpte sminkattiraljer för en viss summa. En tackar och bugar. Alla mina sminkborstar kommer för övrigt från samma inköpsrunda. Det får väl ändå klassas som hållbart? De har för övrigt också gått sönder, tillsammans med ett rouge från 2012. I stället för att byta ut dem håvade jag fram Karlsson Kalas-klister från gömmorna och nu är de så gott som nya.

Necessären var dock bortom all räddning. Och i flera veckor (!!) har jag letat en ersättare. Inte så att jag maniskt googlat eller gått i butiker, utan bara haft ett öga öppet. Det jag framförallt ville ha var en liten necessär. För då finns det inte utrymme för någon experimentlusta och tokiga infall. Sminktrender upplever annars jag ofta som kravfyllda påbud. Vet inte hur det är i resten av Sverige men i vissa delar av stan törs jag knappt visa mig osminkad. Många kvinnor sportar vad jag skulle kalla för galasminkning till vardags. Markerade kindben och ögonbryn. Tjockt med mascara och läppglans. Självfallet unnar jag dem sminkintresset (om det är av den anledningen?) men jag känner att det inte alls är för mig. Och jag vill gärna fortsätta så.

Jag blev därför så glad när jag sprang på denna raring under söndagen. En liten anspråkslös necessär, som gjord för en minimalistisk sminkare. I den får jag plats med prick allt smink jag äger men inte så mycket som en pincett mer. Skönt.

Befriande att inte vara more is more i alla hänseenden. Fler områden som jag är en otippad minimalist är inom hårvård. Har varierat mellan två frisyrer sedan 1990 och ämnar begravas i någon av dem. Är också smyckesminimalist och använder nästan uteslutande vigselringarna och vid särskilda tillfällen ett armband.

Blev i alla fall väldigt nöjd med necessären och hoppas på minst 10 år ihop.

Varje ledig stund under ett par veckors tid har jag slagit mig ner i kökssoffan och begravt näsan i Slow fashion-boken. Denna snigelläsning är inte på grund av bokens bristande läsvärde utan på grund av läsarens brist på tid. Jag får nog betraktas som konverterad till ljudböcker på obestämd tid, om det ska bli något läst alls framöver.

Slow fashion erbjuder introduktionskurs till hållbart mode. Läsaren får en glimt av modeindustrins smutsiga byk bestående av urusla arbetsvillkor, förbud mot att organisera sig fackligt och inte minst rent hälsovådliga arbetsuppgifter som anställda får leva med för att stilla vår omättliga aptit på nya trender. Man erbjuds också en översiktlig materiallära, grunderna i klädvård och tips på hur man kan konsumera kläder på ett mer hållbart sätt. Kapitlen varvas också med outfitbilder på vanliga människor på stan vars stil är långt ifrån modebloggarnas traditionella kostymer. Boken är egentligen en faktabaserad handbok men även anekdotisk och man bjuds små glimtar om författarens klädminnen och erfarenheter.

Författarna vänder sig till en bred massa och boken ställer inga krav på förkunskaper. Slow fashion gör inget anspråk på att vara ett politiskt manifest utan vädjar bara till det sunda förnuftet. Tonen är genomgående trevlig och uppmuntrande.

Betyg: 4/5. Köp, hyr eller låna!

+ Tilltalet, tonen, de handgripliga tipsen och outfitbilderna. Boken är tjusigt formgiven och väldigt matnyttig.

– Det saknas genomgående källor till alla påståenden. I och med att boken delvis är en faktabok ställs det krav på belägg och det saknar jag. Edit: Blev uppmärksammad på att alla källor finns redovisade i slutet av boken men inte i löpande text. Så jag ljög. Källor finns. Språkmässigt är den välskriven men författarna har aktivt valt att ersätta alla ”man” (som pronomen) mot ”en”. Stilmässigt blir det emellanåt krystat och jag hade hellre sett att författarna skrev om vissa meningar i stället för att slentrianmässigt skriva en.

Kram Sophia

 

Äntligen har jag påbörjat arbetet med att lägga in alla mina plagg i Stylebook. För den oinvigde är Stylebook en app som hjälper en att organisera sin garderob och Martina har skrivit mer om den här.

Nåväl. Sent omsider har jag kommit igång med att lägga in mina plagg i appen. Det är underdrifternas underdrift att påstå att det tar tid. I samband med att jag fotar plaggen upptäcker jag gamla godingar som bara måste prövas. Och förstås ett par garderobsvärmare som måste omprövas.

Jag fastnade vid ett par gamla Acne-jeans, en skinnkjol från Acne och en kjol från Filippa K. Jeansen blev genast upplagda till ankeljeans medelst denna enkla metod, en sy-manöver som jag numera kan göra i sömnen.

Skinnkjolen eskorterade jag till mitt nya stammishak; läderskrädderiet tillika Södermalms mesta BDSM-shop (OM de kan läder? Ja visst!). Den är sådär superhög i midjan som var modernt för 5-10 år sedan, tänk 80-tal. Det är i ärlighetens namn vare sig särskilt stiligt eller bekvämt och den ska därför kapas midjan.

Filippa K-kjolen köpte jag så sent som i somras. Bilden gör den tyvärr inte alls rättvisa. Det är inte svart säck utan en mycket skön kjol i satin med snajdig skärning. Tyvärr köpte jag den medan några gravidkilon dröjde sig kvar och nu är den för stor. I veckan ska jag sy in den i sidsömmarna och förhoppningvis kommer den sedan att sitta ungefär såhär (inte likadan kjol men snarlik):

Det är veckans klädbestyr det. Jag håller er uppdaterade!

Kram Sophia

Fotnot: Sandalerna på bilden har jag också ägt. Vi hade en mycket blodig uppgörelse i Berlin och de gick segrande ur striden. Efter ynka en användning åkte de ner i Sellpy-påsen och jag fick hejda en impuls att skicka med en lapp som löd ”används på egen risk”. Dumt, onödigt, smärtsamt och dyrt. Ej tack Filippa K för den.