Låt inte ditt skit bli någon annans skräp – etikett vid gåvor

I gymnasiet var jag under något år ihop med en kille i årskursen över. Jag var 16 när vi blev ihop och han 17. Han hade dock redan flyttat hemifrån och bodde i en tvåa tillsammans med sin katt (den sprang tyvärr bort under en fest). Lägenheten var inredd precis så som man tänker sig att unga män inreder. I vardagsrummet tronade en enorm tv och som resten av möblemanget arrangerades kring. Som bänkar runt ett altare. Svarta skinnfotöljer, någon knasig matta, stor säng och takplafonder – standardutrustningen i en pojklägenhet alltså.

Döm av min förvåning när jag en dag kom förbi och pojkvännen var i full färd med att hänga upp två handbroderade tavlor föreställande en medeltida, äppelkindad prins och cockerspanielhundar med bedjande ögon. Tavlorna var stora som kartonger och satt i maffiga guldramar. Detaljrikedomen i motiven hade imponerat på den mest luttrade syslöjdsläraren. Det är en underdrift att skriva att tavlorna stod i bjärt kontrast till pokerbordet som också var lite av ett blickfång i lägenheten. I köket höll de tidigare ganska skralt fyllda lådorna på att digna av husgeråd. För mitt stilla sinne undrade jag vad en sjuttonåring vars paradrätt var att servera capricciosa från pizzerian i huset skulle med potatispressar, kastruller och allehanda blommiga koppar till.

Vi fick ett skrivbord av ett par vänner som flyttrensade. En välanvänd gåva som det fanns ett reellt behov av.

Snart kröp det fram att han hade fått allt i present av sin högt älskade mor. Hon hade nämligen rensat i sina förråd och i samband med detta bestämt sig för att fylla på i sonens lägenhet. Han hade förstås inte hjärta att säga nej tack utan huserade pliktskyldigt hennes utrensade prylar. Detta var första men absolut inte sista gången som han fick ta emot gåvor som hans mor trugade på honom. En gång fick han till och med en perserkatt (som jag vill minnas hette Prinsessan men som han döpte till Percy för att återupprätta någon slags manlighet) som hårade något kopiöst och vantrivdes fruktansvärt.

Gåvor som inte är gåvor

Det är lätt att fnissa åt det raljanta exemplet ovan, men hur står det egentligen till med etiketten för att ge bort gåvor?

Min erfarenhet är att det är väldigt vanligt – särskilt vid utrensningar – att man försöker truga på vänner och bekanta sina avlagda prylar. Att ge bort saker man själv tyckt om till någon i närstående gör det ju aningens lättare att skiljas från saker. De hamnar på en bekväm armslängd bort. För den som skänker blir det en mental krockkudde som lindrar separationsångesten.

Hur vanligt är det inte att vänner som rensat i sina garderober säger ”du som passar så bra i denna, vill du inte ha den?”. Jag har gjort det dussintals gånger själv. En vänlig gest kan tyckas, men egentligen inte särskilt vänligt om man granskar den närmare. Det handlar ju lika mycket om att jag inte vill att prylen eller plagget försvinner för all framtid som jag vill göra min vän glad.

Låt inte dina garderobsvärmare bli någon annans garderobsvärmare

KonMari-metoden förbjuder uttryckligen det här tillvägagångssättet vid gåvor. KonMari uppmanar alla som vill skänka utrensade prylar att först fråga personen exakt vad de behöver. Risken är annars överhängande att mina garderobsvärmare blir mina kompisars garderobsvärmare.

De flesta vanligt uppfostrade människor värjer sig för att tacka nej till den gåva. Det känns otacksamt mot den som ger. Jag har själv tackat ja till en massa prylar som jag själv rensat ut ett halvår senare (och inte sällan skänks vidare som en slags skampokal).

Tänk så mycket tid och energi som slösas för att saker inte hamnar rätt från början. Och tänk så mycket lättare det vore om man också pratade om etikett för att ge gåvor och inte bara ta emot. Att man visar sin tacksamhet för gåvor är ju givet, men även givaren bör i min mening förhålla sig till ett par utvalda etikettregler:

  • Fråga personen om de behöver något innan du skänker. Berätta inte ens vad du planerar att rensa ut för det riskerar att väcka ett onödigt ha-begär. Säg bara ”Jag håller på att rensa ut, finns det något som du behöver och som jag ska spara undan till dig?”. Be dem vara specifika.
  • Truga aldrig. Om personen behöver en kaffekopp men inte den kaffekopp som du rensar ut, var inte påstridig. Det är socialt obekvämt att inte acceptera en gåva så gör det lätt att säga nej. Dra hellre en vit lögn. ”Du får gärna mina kaffekoppar om du har behov av dem, annars har jag andra som vill ha dem”. Att de andra är återvinningsstationen eller Myrorna behöver du ju inte nämna.
  • Var ärlig. Denna kan tyckas självklar men kan ändå vara svår. Så många gånger som jag har sagt ”jo den passar ju jääääättebra” när min kompis provar min avlagda tröja trots att den är tre storlekar för stor. Tänk såhär: vill du att det du skänker ska komma till användning? Var då ärlig med om det egentligen inte passar.

Hur du några regler för att skänka bort avlagda grejer? Eller något annat tips att bjuda på.

Kram Sophia


Om du tyckte om detta inlägg borde du också gilla de här:

Guide: Vik kläder som KonMari

Så påbörjar du ett köpfritt år: fem handfasta tips

 

 

1 Comment

  1. Haha, vi skrev ett inlägg om precis det där för fyra år sedan; ”Kan man skänka bort saker hur som helst?
    Nej, det kan man inte, var vår slutsats. Vi kom fram till att i de fall vi väljer att skänka bort saker till personer i vår bekantskapskrets, till familj eller kollegor så bör vi först ha tänkt igenom vilka som verkligen kan ha nytta av dessa. Inte bara vem som kan tänkas säga ja. 🙂
    Det gäller att rensa ansvarsfullt och göra en övergripade behovsanalys för en ev. mottagare.

Kommentera