Till horisonten och tillbaka

I söndags fick vi ett infall, stärkta av lördagens lyckade båttur. Vi raffsade ihop en mager packning bestående av frysta kanelbullar, en fjärdedels rör ballerinakex, två klämmisar och en termos med kaffe.

Och styrde kosan ner mot hamnen. Bar av till utsikten av mitt favorithus, Grünewaldvillan, och satte kurs utåt.

Förbi ett fullsmockat badhus. Måtte varit kö trots att klockan inte slagit tio.

Åkte förbi kobbar, skär och holmar. Förbi fyrar, fästningar och fritidshus. Vidare utåt.

Alla klarade inte av att hålla sig vakna. Nils slumrade till lagom till kaffepausen och vi drack kaffe medan vi försökte ratta in Godmorgon Världen på P1. Det var bara knaster och Mark Levengood så vi stängde av igen.

Land i sikte!

Efter en timme eller så gick vi i land på Sandhamn. En ö jag bara känner till via mina egna fördomar. Nu vet jag att det bor 111 årentruntboende här!

Klockan visade lunch, och för att blidka barnen tog vi första bästa som hade plats. Det blev Café Strindbergsgården. En lummig trädgård och våffellunch avgjorde saken.

En urgullig vagn tjänstgjorde som avställningsyta för bestick och vatten. Antecknar för att komma ihåg skulle jag någon gång komma över en på loppis. Dröm att ha i trädgården!

Här fanns också Sveriges raraste fönster. Alldeles överhopat av skära rosor. Kan tänka mig att mina ögon hade ploppat ur sina hålor av blomsterprakten om jag kommit en dag i maj.

Vidare mot eftermiddagsaktiviterna. I solskärm och Kimonoklänning från Hope i hjärtprint (från LWL, såklart).

Efter en tjugo minuters promenad kom vi fram till Trouville-stranden. Bakom tallarna bredde horisonten ut sig som ett blått täcke. Precis så här minns jag min barndoms somrar från Båstad – där jag växte upp; doften av varm tall, folktomma sanddyner och knappt en krusning på vattnet. Eller en Pripps Blå-reklam?

Strandpatrullen intog position. Den stora rustad med puffar, simglasögon och våtdräkt – finns inte på kartan att bada utan.

Pappa-hyss. Mamma-armar orkar inte längre.

Doppade mig två gånger, men bara motvilligt. Har blivit alldeles bortklemad av det varma vattnet inne i Saltis.

Sandslott skulle byggas och raseras.

Och sen var det dags att tänka på refrängen.

Precis innan jag knäppte bilden inträffade en sån obehagligt händelse. Två pojkar i femtonårsåldern jagade varandra i vattenbrynet. Brölade och var högljudda, skvätte och var sådär stökiga som tonåringar ska vara i allmänhet. En av dem kastar sig över den andra, sätter sig på hans axlar och håller hans huvud under vattnet i vad som känns som tjugo sekunder. Jag gör ingenting utan står gapande och bevittnar den otäcka scenen, ingen annan ingriper heller. Pojken med huvudet under vattnet kommer upp, kippar efter andan och säger sen ”Sluta! Det är inte kul”. Den andra pojken skrattar och fortsätter jaga honom på nytt, som om han inte sagt något märkvärdigt alls.

Det fick mig att tänka på poddavsnittet ”pojkar i skolan” från podden Lära av Lärda. Det pratar mycket om att det är svårt att vara flicka i dag, när omvärldens krav känns orimliga. Men vi kanske måste prata mer om hur jävla vidrigt det kan vara att växa upp som pojke? För många är det att dagligen bli utsatt av kränkningar, förklädda i så kallade skojbråk – och till skillnad från flickor – finns det ofta ingen att anförtro sig åt. Att härda ut, inte känna efter och absolut inte säga ifrån är en del av den destruktiva maskulinitets-normen. Man kan tro att vuxenvärlden borde rycka in, men de gör vi ju inte. Vi har ju själva tillbringat våra ungdomsår i skojbråkens skolkorridorer, där pojkar slåss, retar och förnedrar varandra inför öppen ridå. Scenerna är så bekanta att ingen ens reagerar när en pojke håller en annan pojkes huvud under vattnet så att han inte får luft.

Vi gick grusvägen tillbaka mot byn. Och stannade var tionde meter för blåbärs-och lingonplock.

Passerade en handfull präktiga grosshandlarvillor. Tackar inte nej till återstoden av mitt livs somrar här.

Mitt i en prunkande ocean av ljung stod den raraste av stugor med grästak. Tackar heller inte nej till att bo här, skulle det komma på tal!

Dansbergets ankare skulle spatseras på.

Och lagom till kvällsmat gick vi till Seglarhotellets terass och åt upp hela deras förråd av brödkorgar. Barnen var hungriga och övertrötta, och föräldrarnas krafter började tryta.

Efter en kaosartad middag med ett barn (och en vuxen) som åt barfota, ett barn som kastade allt på golvet och illvrålade och två föräldrar som åt lax i rekordfart – styrde vi kosan hemåt igen.

Ändå rätt nöjda med dagen.

Kram

Lämna ett svar