Pyspunkan

Sedan Nils kom har jag befunnit mig i ett lyckorus. Stundtals trött, men ändå med vind i seglen. ”Ska det inte vara svårare än såhär?” har jag tänkt. ”Kom an då tvåbarnschocken!”

Sedan några dagar tillbaka har en håglöshet smugit sig på. Tre månaders sömnbrist har gjort mig kroniskt trögtänkt, disträ och lättretlig. Ingen krasch utan som en pyspunka. Tillförsikten och lyckoruset har liksom sipprat ut. Kvar finns bara känslan av att ”ska det vara såhär?”Jag känner så väl igen mönstret och tankegångarna från förra gången. Besvikelsen. Mest på mig själv men också på barnen. ”Kom igen, soooov då!!!”

Skillnaden mellan nu och då är att jag vet det går över. Ljuset finns där i tunneln. Jag kommer få sova mer än tre timmar i stöten igen. Och så vet jag att jag måste vara extra snäll mot mig själv. Inte jäkta på med massa aktiviteter. Bara boka sånt som är lätt att avboka. För en morsa som är elak mot sig själv är ofta också tvär mot andra.

Kram