Jag och Andreas har ända sedan vi träffades haft en gemensam dröm. Först var den mest som ett samtalsämne. Ett gemensamt äventyr som är kul att prata om, men inte mer än så. Då var det helt orealistiskt, annat än i våra mest radikala stunder. Hur skulle vi någonsin ha råd? Sedan kom ett barn, och med det skrinlade vi drömmen. Fastän vi inte gett den något syre har den fortsatt att växa på oss. Helt plötsligt är situationen också annorlunda. Rent ekonomiskt skulle vi kanske ha råd. Men hur skulle det fungera rent praktiskt? Får man ens göra så, som svensk småbarnsfamilj?
Drömmen har gett näring åt sig själv medan vi har ägnat oss åt vardagens trivialiteter. Kanske är det också vardagens rytm som gjort längtan mer intensiv? Jag vet inte. Men helt plötsligt pratar vi om äventyret igen. Varje dag. Nu har drömmen fått konturer och är inte bara lös massa. Vi gått från att dela tankar och idéer till att jaga läsning, spana på Blocket och titta efter kurser. Jag kastas mellan förväntan, pirrighet och en våldsam skräck. Det är ju helt galet, egentligen.
Vågar vi? Detta är ju de stora drömmarnas förbannelse. Att de kanske; möjligen, någon gång, skulle kunna slå in. Så läskigt.
I fredags lämnade jag inte huset på hela dagen. Gick i stället helhjärtat in för mys inomhus.
Tände brasa och ljus. Gjorde smoothie på frusen banan, jordnötssmör, havremjölk och en gnutta kakao. Kokade kaffe, stekte surdegspannkakor och tappade upp en flaska kombucha. Allt medan Nils sov som en stock i vagnen utanför köksfönstret.
Sara och Sixten kom nämligen förbi på brunch. Sixten är lite mer än en månad äldre än Nils. Så mysigt att kunna hänga med kompisar mitt på dagen en fredag i november. Nästa november kommer Sixten och Nils knappast att vara nöjda med att ligga på en filt och titta förvånat på varandra. Det gäller att passa på! Vi hann både påtår och tretår.
Tycker mig läsa i många bloggar att november är årets hemskaste månad. Den känns förvisso som en färglös klämmånad, insprängd mellan höstens färgprakt och vinterns krispighet. Jag brukar också instämma i gnällkören, men i år vägrar jag ge efter för gnället. Jag har liksom börjat ömma lite för november? Tycker lite synd om den som får utstå så mycket spott och spe.
Sedan Nils kom har jag befunnit mig i ett lyckorus. Stundtals trött, men ändå med vind i seglen. ”Ska det inte vara svårare än såhär?” har jag tänkt. ”Kom an då tvåbarnschocken!”
Sedan några dagar tillbaka har en håglöshet smugit sig på. Tre månaders sömnbrist har gjort mig kroniskt trögtänkt, disträ och lättretlig. Ingen krasch utan som en pyspunka. Tillförsikten och lyckoruset har liksom sipprat ut. Kvar finns bara känslan av att ”ska det vara såhär?”Jag känner så väl igen mönstret och tankegångarna från förra gången. Besvikelsen. Mest på mig själv men också på barnen. ”Kom igen, soooov då!!!”
Skillnaden mellan nu och då är att jag vet det går över. Ljuset finns där i tunneln. Jag kommer få sova mer än tre timmar i stöten igen. Och så vet jag att jag måste vara extra snäll mot mig själv. Inte jäkta på med massa aktiviteter. Bara boka sånt som är lätt att avboka. För en morsa som är elak mot sig själv är ofta också tvär mot andra.
Hipp hipp hurra! Andra dagen i Åre fyllde Andreas år och vi firade med frukost på sängen. Han önskade sig kaffe, smoothie och nybakt bröd. Det sistnämnda hade han ombesörjt själv kvällen innan.
Sen började bestyren med att få hela familjen utanför dörren . Vi skulle nämligen på utflykt till skidorten Andreas tillbringat alla sina vintrar på som barn. Vi körde förbi en magisk sjöutsikt på vägen dit. Paus för bild, såklart.
Sen var vi framme i Storlien! Först åt vi en lunch på en fasligt deppig restaurang.
Sen mot Fjäll-lien! En liten by med andelsstugor och ett liftsystem.
Inte en själ i backarna såhär innan säsongen. Vackert i all sin ödslighet dock.
Inte oss emot. Då fick vi ha hela backen för oss själva.
Suveräna förutsättningar för att åka stjärtlapp!
Jag och sömntutan Nils skrotade längst ner i backen.
Efter att vi sett nog av Storlien styrde vi kosan till hem till stugan igen. Förbi rasande granna vyer.
Och in till stugvärmen.
Andreas hade bestämt födelsedagsmenyn. Först lite chark och tilltugg. Och vin, ej att förglömma.
Sen dags för huvudrätt. Hemgjord pizza på surdegsbröd. Detta är min favoritpizza. Med grönmögelost, papperstunna äppleskivor, olivolja och rikligt med peppar. Ingen tomatsås.
En klassisk mozzarellapizza går förstås inte av för hackor heller.
Nils då? Jodå, han fick vara med såklart. Efter maten nattade vi Juni och gjorde oss redo för spelkväll.
Andreas valde kvällens aktivitet. Vi var lite trötta efter gårdagen och valde att stanna hemma med morfar och Annika. Det blev några omgångar GW:s brott. Väldigt roligt!
I torsdags vaknade vi tidigt. Andreas och Juni skulle nämligen möta pappa och Annika på tågstationen. De hade kommit med nattåget. Senast pappa åkte nattåg var på 80-talet, men det var trevligare än han mindes det. ”Åt en pasta carbonara och drack ett glas rött. Sen gick vi och lade oss och vaknade i Åre. Smidigare kunde det inte bli”, sa han.
Utsikten från stugans ovanvåning går inte att klaga på. Vi bodde i Björnen, som ligger några kilometer från Åre by.
När jag klev upp ur sängen hade Andreas och Juni redan hämtat pappa och Annika. Nils roade sig bäst han kunde.
En snabb frukost och sedan var det dags att gå ut. Juni och Annika var redan ute och lekte i snön. Här är Annika, pappa och Nils. Detta är precis bakom stugan. Här fanns också en liten lekplats med gungor och rutschkana.
Nils lät sig inte imponeras. Minuten efter hade han slocknat som en sten.
Dagen till ära hade jag en lusekofta, ullhalsduk, min trogna dunjacka och täckbyxor jag fått låna av Annika. Äger inga termobyxor och har inte gjort sedan jag var barn. Lite för varmt eftersom det bara var runt nollan.
Mot första utflykten. Tännforsen! Sveriges största vattenfall med en fallhöjd på 37 meter.
Obligatorisk familjebild. Nils sov genom hela turen om du undrar.
Lyckades ta en bild med ett sällsynt motiv; en skrattande Andreas.
Tännforsen låg en kort men isig promenad från parkeringsplatsen. Efter strapatsen blev vi hungriga och styrde mot Buustamon. En fjällgård med restaurang strax utanför Åre. Även där var utsikten förnämlig.
De hade också ordnat det bra för barnen. De erbjöd tipsrunda bland annat. Jag åt pumpasoppa och Andreas renklämma. Till efterrätt en frasvåffla med grädde och hjortronsylt. Vattnas i munnen bara jag tänker på det.
Efter utflykten var vi lite trötta och styrde hemåt igen. Backen utanför huset bjöd på finfin stjärtlappsåkning och Juni roade sig ytterligare någon timme.
Jag och Andreas piffade oss det bästa vi kunde. Vi skulle nämligen gå ut på tu man hand för första gången sedan Nils kom.
Vi gick till Copperhill, på vinst och förslust, för vi hade inte bokat bord. Tur, det fanns ett åt oss! Känner du igen interiören? Inomhusscenerna i Ruben Östlunds Turist är filmade här.
Jag åt röding och Andreas älg. Man måste ta seden dit man kommer. En obligatorisk spegelselfie innan hemgång igen.
Jag hade på mig en omlottklänning jag köpt på Sellpy. Längtar så oerhört efter mina vanliga, icke amningskompatibla kläder.
Efter hemgång drog vi igång en bastu. Sen var det dags att knoppa. Morgonen efter var det nämligen Andreas födelsedag.
I dag fyller Andreas år. Min stors kärlek, mitt ljus och min bättre hälft. Eftertänksam och skärpt, men på samma gång nästan retsamt kvicktänkt. Han håller mig nyfiken på livet men samtidigt jordad. En famn av trygghet. Med honom vid min sida blir världen större men mindre läskig. Tack för allt och grattis på din dag!
En present ska han förstås ha. Jag har jagat rätt på ett par hörlurar som han önskat sig. Hittade dem i prima skick på Blocket. Slog in dem i min favorittapet och skrev hälsning på våra nya etiketter från Återbruket. Att älska prylar igen är att älska lite mer.
