Rapport från restaureringen av matsalen

Vår matsal är verkligen husets hjärta och själ. Det är sällsynt att se såna härligt murriga boaseringar bevarade (träpanelerna). Är de inte utslitna under 60-talets moderniseringsiver så blev de vitmålade under 2010-talet. Jag tror faktiskt att de förra ägarna var en hårsmån från att vitmåla alltihop men ångrade sig i sista sekund, för en av fönsterbrädorna var nyligen målad kritvit…

Jag har ju bekänt färg som retrosexuell. Älskar allt gammal, vint och sjavigt och vill absolut aldrig modernisera (ofta till min mans förtret). Hellre ålderstiget, obekvämt och opraktiskt men vackert. Boaseringen i matsalen behövde verkligen restaureras eftersom den nötts och slitits under många årtionden. Vi har inte hittat något som styrker annat än att den är original från när huset byggdes, alltså cirka 1896.

Men hur går man tillväga?

Boaseringen är ådermålning som är gjord för att efterlikna ek. Förr var nämligen virket betydligt dyrare än hantverket, och då lät man handmåla till exempel furu för att efterlikna ek som var mer ståndaktigt. Tyvärr är det inte supermånga målare som ägnar sig åt den tekniken i dag. Men jag hittade tillslut en som var specialiserad på dekorations-och ådermålning. Tyvärr var han uppbokad  minst ett halvår framåt så vi fick vackert vänta.

Nu har jag fått första rapporten från arbetet. Först görs grundmålningen av en kompanjon av honom. Då målas både speglar och ramar i en svagt gul färg. Sedan målar dekorationsmålaren ekådringarna för hand.

På bild ett är allt grundmålat i den gula färgen och på bild två har dekorationsmålaren gjort första ådermålningen  (Ledsen att jag inte kan  infoga bilderna löpande i texten men det fungerar inte när jag bloggar från mobilen).

Dekorationsmålaren använder de gamla speglarna som förlagor och försöker efterlikna dem så mycket han kan. När han var och inspekterade vår matsal vågade han sig till och med på att gissa vem som kunde tänkas målat originalet. Alla kända dekorationsmålare har tydligen sitt eget signum eller stil som ett tränat öga kan känna igen. Vi kommer väl tyvärr aldrig få precis vem som drog just de penseldragen, men jag är ändå glad att hans (det var väl högst troligt en karl) verk får leva vidare i viss mån.

Det är så otroligt spännade och läskigt att följa. Eftersom det är ett hantverk så går det inte på förhand att veta exakt hur slutresultatet blir. Min förhoppning är förstås att det förblir lika vackert som innan och att alla de som kommer att bo där efter oss kommer att uppskatta boaseringen lika mycket som vi gör.

Sedan är det bara det allra roligaste kvar; nämligen att välja tapeter. Om du har något murrigt förslag på lur så får du mer än gärna dela med dig. Just nu har vi inga direkta alternativ som vi väljer mellan.

Stor kram Sophia

4 Comment

  1. Jag höll på att sätta kaffet i vrångstrupen när jag såg den första bilden – MILDE HIMMEL MÅLAR DE ÖVER DEN GAMLA BOASERINGEN FÖR ATT FÅ DET LJUST OCH FRÄSCHT? Så det var en stor lättnad att läsa inlägget och inse att här bor en själsfrände. Håller med om precis allt vad du säger om ”ålderstiget, obekvämt och opraktiskt men vackert”. Jag kommer ihåg att någonstans i en bok jag läste i de tidiga tonåren säger någon: ”Gamla obekvämligheter vänjer man sig vid och sen finns bara trivseln kvar; moderna bekvämligheter vänjer man sig också vid och sen finns bara tristessen kvar.” Så sant, så sant, nickade jag för mig själv redan som trettonåring, och på den vägen är jag fortfarande. Jag är SÅ glad å ert hus vägnar att det fått så kloka och goda ägare!

    Vad tapettips beträffar så går jag själv just nu och funderar på ett William Morris-mönster som heter ”Brother Rabbit” (eller egentligen ”Brer Rabbit”) i vinrött till min egen matsal. Det finns i flera färgskalor inklusive ett par olika röda, men jag tycker bäst om det i den som är i vinrött och krämfärgat. Det är så fint, tycker jag, för att först ser man bara de ganska symmetriska slingorna, samt grenar och bladverk – men efter ett tag upptäcker man att där också finns såväl fåglar som kaniner. Mönstret finns även som textil om man vill go all the way och ha både väggar och gardiner i samma. Eller så kan man göra som jag funderar på – ha den som tapet i matrummet och så göra några kuddar av tyget att slänga i soffan i intilliggande vardagsrum för att binda ihop de två rummen.

    Vad häftigt (och praktiskt!) med de små skåpen längst upp i panelen!

  2. Fantastiskt fint! Så kul att ni bevarar. Jag skulle föreslå något av William Morris alla grönbrunblåmurriga tapeter. Ljuvliga, och rätt epok dessutom.

  3. Hej,
    Vi är verkligen tacksamma att det är några med känsla för och omsorg om huset som har tagit över. Uppskattar att ni värnar om husets karaktär och själ och vill föra det arvet vidare! Matsalen är fantastiskt fin, och vi hade vid ett tillfälle en byggnadsantikvarie på besök som berättade en hel del om huset, och han kunde bekräfta att paneler, skåp och målning var original från byggåret. (Fönsterbrädan var grundmålad efter en reparation, gud förbjude att vitmåla alltihop! Då hade vi nog fortfarande fått stå i skamvrån!).

    1. Hahaha! Kul att höra. Vi gör vårt bästa för att husets fantastiska själ ska bevaras. Trivs otroligt bra =)

Lämna ett svar