Avundsjukans fulaste tryne är mitt

Vi har precis tagit oss ned till Tulum i Mexiko. En hipp ”eco chic” (begrepp som används för att ta hutlöst betalt för hotellrum utan AC) resort två timmar söder om Cancún. Besvikelsen över att ha bokat ett rum utan AC och knappt rinnande vatten har inte riktigt lagt sig när vi  går ut. På Instagram ser hela Tulum ut som en eco chic paradisfond, och hittills lever det upp till sitt namn.  På måfå vandrar vi in på  en lyxig strandklubb i tron om.. uppriktigt vet jag faktiskt inte vad jag trodde… att vi skulle hitta hem?

På strandklubben är det dagsparty, eller tidig kvällsfest, vad vet jag. Det är så chict det bara kan bli. En fräck dj som spelar techno och unga brunbrända människor som sittdansar och ser ut att ha våldsamt kul. Men inte sådär vulgärt kul som de har på till exempel stranden i South Beach utan mer värdigt.

Men här kan vi inte vara, vi har ju vårt barn med oss?!

Trevande sätter vi oss femtio meter utanför klubben, för säkerhets skull med vinden i rätt riktning från den marijuanaberikade luften på klubben. En annan, mer vågad spansk barnfamilj står närmre. Mamman svajar topless till musiken och pappan spexar i sarong.

Vi tar fram hinkarna och spaden till vår dotter och hon är inte sen att ta för sig av den vita och släta sanden. Medan hon gräver stirrar vi stint mot de klubbande gästerna.

Om avundsjukan hade haft ett ansikte hade jag varit dess fulaste tryne just då. Om jag vore en sådan där humörkristall som var trendig på 90-talet hade jag varit svart som natten. Tankarna vindlade iväg. Varför sitter vi här och bygger sandslott när vi kan dagspartaja med hipsters från New York? Vilka nollor vi är. Ska vi inte bara skita i hela grejen? Under några minuter fantiserade jag om att vi skulle åka hem. Ge finger åt alla unga, brunbrända människor med livet framför sig. Livet tar dem ändå tillslut, tänkte jag en smula skadeglatt.

Min självömkanssafari blev dock tvärt avbruten av ett gurglande läte. Mitt barn kaskadkräktes över hela sin sandby. Som om det kunde bli sorgligare. Men faktum är att det var det bästa som hänt mig i dag.

Jag skriver inte detta för att raljera över småbarnslivet, eller försöka göra någon komisk poäng av att alla föräldrar är töntar. Jag skriver detta för att påminna mig själv om hur bra jag har det.

Det vidrigaste med avundsjuka är att den inte tar någon som helst hänsyn till vad man redan har. För stunden berövar den en på allt. Där och då kunde jag inte uppskatta att jag satt på en paradisstrand med de två viktigaste personerna på jorden. Jag begärde ännu mer av livet för annars kan det kvitta.

Jag skriver det här för att påminna mig om vad jag har. Och för att påminna mig om att avundsjukan inte är farligare än man låter den bli. Ibland krävs det en magsjuk tvååring för man ska slungas tillbaka till verkligheten igen.

Kram Sophia

1 Comment

  1. Hoppas Juni kryar på sig snart! De enda du behöver vara avundsjuk på är väl de som har rum med luftkonditionering och vatten! 😍😍😍. Tycker en hostig ochsmåfebrig svärmorssyster som längtar efter sitt barnbarn. Den familjen befinner sig på Jamaica. 👍🏻☺️

Kommentera