När det inte gått som det var tänkt

I förra inlägget berättade jag om årets höjdpunkter, men eftersom jag tycker att det är viktigt att visa upp en nyanserad bild tänkte jag också dela med mig av saker som inte gått så bra. Trots att det tar emot och trots att det känns både fånigt och pinsamt på samma gång. Jag har ju tak över huvudet och mat på bordet och inget att klaga över. Men tack vare året som gått har jag fått tillfälle att blicka inåt i stället för rikta fokus på materiella belöningar. Och det kan vara oerhört skräckinjagande eftersom man inte alltid vet man hittar.

2017 för mig har inneburit tid för att reflektera över hur jag har valt att leva mitt liv. Många, troligen de flesta människor får aldrig möjligheten att välja hur de vill leva – det är redan bestämt av någon annan. Det är ett oerhört privilegie att – som jag – ha möjligheten att välja bort till exempel klädshopping för att jag redan har garderoben full, kunna flytta till hus, ha en livspartner som jag valt av kärlek och ett arbete som jag trivs med. Och därför kan det kännas så fruktansvärt jobbigt att erkänna högt för sig själv att man inte mår bra. Man har ju trots allt valt livet man lever själv?

2017 handlade mycket om att känna efter. Att försöka leta efter kärnan i det som skaver. Ni andra som också har barn kanske lättare kan relatera. Man älskar sitt barn, men man älskar inte alltid livet med barn. Småbarnslivet kan vara oerhört påfrestande för kärleken, arbetet, vänskapsrelationerna, självuppfyllandet – för allt det där hamnar i andra hand. Ofta har jag känt det som att mitt liv är tisdagar på repeat. Upp i ottan, åka till jobbet, hämta på förskolan, laga mat, preppa matlåda, röja upp och gå och lägga mig. Bli väckt varje natt för att sedan vakna alldeles för tidigt och återupprepa samma procedur igen.

Så när jag i somras fick ett samtal av en rekryteringsbyrå och erbjöds jobb som marknadsansvarig på ett nytt företag var det något som väcktes till liv igen. Det var ett välkommet avbrott från vardagen, och jag blev alldeles för smickrad för att inte tacka ja. Så det gjorde jag. Samma dag som vi skrev på papperna för huset skrev jag också på papper för nytt jobb. Trots att jag hade ett jobb som jag trivdes bra med och egentligen inte letade efter ett nytt.

Problemet var bara att det var en jättedålig rekrytering. För att göra en lång historia kort: jag tyckte att jag hade varit öppen med mina förutsättningar med småbarn som kräver en viss flexibilitet för hämtning/lämning (det tyckte rekryteraren också) men när jag hade två veckor kvar av min uppsägningstid kom en kalldusch: vd:n mejlade en mening och skrev att jag skulle arbeta fasta kontorstider varje dag. Efter ett klargörande samtal på telefon stod det klart att under de första sex månaderna erbjöds ingen flexibilitet (som vi var överens om tidigare i processen). Först blev jag milt upprörd och sen svinarg. Det var uppenbart att vd:n försökt sälja in sig som en modern ledare för en modern arbetsplats men egentligen inte kunde överkomma sina mossiga fördomar om unga kvinnor med barn.

Så jag fick sparken kan väl man säga. Detta trumfade till och med mitt förra (imponerande) rekord när jag fick sparken (och sedermera återanställdes) under första arbetspasset på en korvkiosk sommaren 2006. Eller det var väl ganska ömsesidigt? I alla fall så har jag aldrig skämts så mycket i hela mitt liv. Snörvlande förklarade jag läget för min chef på arbetsplatsen där jag hade sagt upp mig och hon erbjöd mig jobbet tillbaka på stående fot. Så fint! Har nog aldrig varit så tacksam men också känt mig så förödmjukad i ett.

Skammen brände kvar länge. Det hade ju mejlats ut till hela företaget om mitt kommande avsked, jag hade berättat för vänner och familj.. Men jag hade inte skrivit något här. För någonstans inom mig visste jag redan från början att det var en dålig matchning. Jag borde aldrig ens tackat ja till en andra intervju. Men jag gjorde det ändå, för det var ju trots allt en förändring i någon riktning. I motsats till allt annat som bara stod stilla som het, dallrande luft, i mitt liv.

Jag tror att många människor – särskilt under småbarnsåren – ställer sig frågan ”ska det vara såhär?”. Jag gjorde det jättemånga gånger. Tillslut nästan varje dag. Jag minns inte exakt vad som blev vändningen, men någon gång i november kom jag fram till ”nej, såhär ska det väl ändå inte vara?” Och jag samlade mod till mig och gick till en doktor som bad mig fylla i ett formulär, lade huvudet på sned och sa ”mmm, jag förstår”. – Du lider nog av en depression, sa hon bara efter några minuter.

Där satt jag besöksstolen, med tårar som vällde fram och en klump i bröstet och kände med ens hur jag blev några gram lättare. Nej, det ska inte vara så här! Man ska inte må så dåligt som jag gör. Så jag fick hjälp. Samma eftermiddag hämtade jag ut ett recept på Sertralin, ett antidepressivt preparat som man kan bli illamående, yr och tydligen gå upp i vikt av. Jag har fått alla de där biverkningarna men jag har också fått mitt liv tillbaka. Efter tre dagar vaknade jag utan ångest, i går åkte jag och Andreas till Bygg-Ole utan att någon av oss bröt ihop eller ville skilja sig. Tvärtom började jag skratta där jag annars hade fräst som en ilsken katt. Jag har haft orken att styra om min vardag – nu varvar vi hämtningar/lämningar, jag har gått på middagar med mina kompisar, jag gör roliga grejer med mitt barn och jag skrattar varje dag.

Jag tror inte att jag blev deprimerad i år. Jag tror att det har smugit sig på under en lång tid, men jag har dövat känslorna genom att rikta uppmärksamheten på annat håll. På saker att köpa, på hur jag ska förbättra mig själv på olika sätt, på hur jag kan fixa ett mer trivsamt hem. Inte förrän jag började att skala bort allt det där andra kunde jag börja lyssna inåt. Och inom mig hittade jag något som jag egentligen inte alls ville kännas vid.

 

33 Comment

  1. Jag har aldrig kommenterat förut, dock följt er under hela året. Jag vill bara säga TACK för det här inlägget. Jag är i samma sits med småbarn och en känsla av att ”ska det vara såhär?”. Har under hösten börjat gå i terapi, äta medicin (Sertralin ftw!) och har även (inspirerad av er) slutat med mitt tröstshoppande som försatt mig i skulder. Nu har jag inte kvar min bästa snuttefilt (shopping) för att hantera det där som skaver inuti, vilket är både fruktansvärt läskigt och befriande på samma gång. Det var fint att läsa det här inlägget för det fick mig att känna mig mindre ensam. Tack igen. Och gott nytt år!

    1. Åh Amelie! www-kram till dig. Vi är många som går igenom samma sak. Och kanske är depression och konsumtion tätt sammankopplat även på samhällsnivå? Jag inser i efterhand att jag använt shopping som terapi och försökt att köpa mig lycka, och det är nog bara tack vare att jag aldrig haft ett kreditkort som jag aldrig shoppat på kredit. Men jag varit alldeles för slösig med min inkomst, och det känns så skönt att ha vänt den skutan. Även om jag nu konfronteras med det där som jag inte riktigt ville gräva i innan. Fint att Sertralin fungerar för dig med. Nästa år blir starten på något riktigt bra, det känner jag på mig. Kram

  2. Vilket tankeställande inlägg. Så fint och ärligt och öppet skrivet. Stor kram till dig!

    1. Å tack <3 <3. Känns skönt att få det sagt även om det är både pinigt och läskigt förstås.

  3. Men åh, vilket omtumlande år du verkar ha haft. Det är starkt av dig att berätta! Jag önskar dig ett fantastiskt 2018 <3

    1. Tack! <3. Jag har förtröstan och känner att 2018 kommer att bli ett fint år. Kram

  4. Karin Enström Salomonsson says:

    När som helst i livet kan depressionen smyga sig på en och först i efterhand kan man – kanske – förstå varför. Har haft några omgångar där men faktiskt inte i småbarnsåren då jag jobbade deltid och mådde riktigt bra. Tyvärr märks de åren på min kommande pension men jag vet att jag valde rätt ändå. ?❤️ Skönt att du är klok och äter antidepressiva; de hjälpte bra på mig med! Kram

    1. Det visste jag inte.. Men det är fint att öppna upp sig och få höra andras liknande erfarenheter. Jag ska erkänna att det satt långt inne men i efterhand förstås jag inte vad jag tvekade för.. Det har verkligen hjälpt mig att få vardagen att gå ihop. Kram

  5. Gunilla Nöjdh says:

    Vilket starkt och modigt inlägg Sophia, tack. Vi är aldrig ensamma om de känslorna, så himla fint att du delar med dig, en inspiration och väckarklocka för oss andra. Jag önskar dig och familjen Ett Gott Nytt År ?!

    1. Tack <3! Detsamma!

  6. Tack för att du delar med dig! Jag är en ganska ny följare av bloggen och har inte kommenterat förut. Ditt inlägg är en tröst och hjälp i att det finns en väg ut. Själv sitter jag med liknande tankar och har insett att det smugit sig på de senaste två åren. Jag har hela tiden tänkt att ’det blir nog bättre snart’ men det kanske är dags att prata med en läkare ändå.

    1. Sådär kände jag också. Jag hade ändå någon bra vecka i månaden (jag lider också av kraftig pms) och under den inbillade jag mig att det bara var att bita ihop. Men med facit i hand var läkarbesöket årets bästa beslut. Jag blev lyssnad på men inte ömkad med, jag fick vara delaktig i min egen behandling och medicinen har fått bukt med ångesten och de värsta känslostormarna. Jag säger inte att den är för alla, men jag kan verkligen uppmana dig att söka professionell hjälp. <3 Ta hand om dig! Kram

  7. Ouch, vilken igenkänning 🙁 vad fint att du delar med dig och får oss andra att tänka till lite över situationen och om det verkligen ska vara såhär… Skönt att det vänt, och hoppas 2018 blir ett gladare år för oss alla <3
    Ps. Tack för en bra blogg! Är ganska nytillkommen läsare men har nästan tagit mig igenom hela arkivet, så inspirerande! Hoppas ni fortsätter även efter shoppingstoppets slut!

    1. Tack för komplimangen! Ja, jag tror att vi är många som harvar på utan att egentligen våga känna efter. Ibland snurrar hamsterhjulet för fort för att man ska våga kasta sig ut, men då kan det räcka med att försöka bromsa lite. Det är himla viktigt att våga stanna upp och ifrågasätta varför man gör grejer. Ja, vi kommer – eller rättare sagt jag – kommer att fortsätta. Martina känner inte riktigt att tiden finns..

  8. Så starkt och fint av dig att dela med dig av detta personliga, starka och mycket känslosamma inlägg. Var stolt över dig själv för att du vågade: vågade ta steget att inse att man inte ska behöva må så, steget att söka hjälp och steget att öppna upp dig här på bloggen. Önskar dig och familjen ett underbart 2018!!

    1. Tack! Ja det är så jag försöker se på det. Det var det bästa beslut jag fattat både för mig och min familj. God fortsättning! Kram

  9. Och även jag vill säga TACKTACK för detta inlägg! Det slig verkligen mitt i prick på min största utmaning 2018. Har försökt så många gånger att sluta men alla onödiga inköp men faller alltid dit igen och jag är så JÄVLA TRÖTT PÅ DET! Vill uppleva saker, inte ha saker. De tillfällen jag faller dit är oftast när jag vill ha något nytt inför ett speciellt tillfälle eller när jag ser något fint på stan. Även om jag låter det gå några dar så blir det ganska ofta ändå att jag köper plagget då jag kommer på outfits som plagget passar med när jag ska står hemma vid garderoben och ska klä på mig. Idag känner jag att droppen kom (hundrade droppen men nu får det fan va THE droppe). Jag hade åkt från Uppsala till Sthlm för att träffa en kompis. På väg hem igen mitt i natten inser jag att jag inte har råd att ta mig hem då det dragits en räkning på 400 från mitt konto som jag inte räknat med. Fick ringa och väcka en kompis och ve henne swisha….. Nog för att jag är student och allt men så här ska det inte va! 2018 blir droppens år ????

    1. Droppens år var det här! =). Låter som att lite köpmässig avhållsamhet kan lösa sig för dig. Jag försöker numera vända på resonemanget: klarar jag mig utan detta? Hjärnan är annars väldigt bra på att rationalisera köpbeslut, så det gäller ibland att lura sig till att fatta klokare beslut. Lycka till – kommer att gå toppen!

  10. Tack för att du delar! Igenkänningsfaktorn är hög! Jag hittade er fantastiska blogg för bara några dagar sedan och ni har inspirerat mig till köpstopp 2018! Här ska det lyssnas inåt, sparas pengar och tid. Det ska sys om och det rensas. Men framförallt.. Det ska INTE köpas ett enda klädesplagg under hela 2018.

    1. Tack! Vad kul. Kan säga att ett år har gått förvånansvärt snabbt. Svisch, så var den tiden förbi. Jag finns med och peppar hela vägen, det kommer att gå finfint! =)

  11. Jag har läst varje inlägg sen ni startade men läste väl typ allihopa på en dag i oktober när jag fann er 🙂 jag har alltid gillat tonen och ärligheten i dina inlägg Sophia vad det än är som avhandlats och hoppas att du/ni fortsätter i nån mån att blogga under 2018. Det du skriver i ditt inlägg här berör mig mycket och jag funderar på om jag borde ringa det där läkarsamtalet med…som jag funderat på i över ett år…men vi får väl se, skammen är konstigt nog stor varför vet jag inte riktigt och känslan av att jag är ju inte sjuk har ff övertaget.

    Som sagt, du skriver fantastiskt och är du lika duktig på ditt jobb vilket jag tror så förstår jag chefen som tog dig tillbaka. Dessutom tycker jag att du inte gjort ett dugg fel, för flex måste vara en laglig rättighet med småbarn! Nåt annat är inte att tänka på när jag efter 5,5 år hemma ska ut i arbetslivet igen (barn som är 5,5 3,5 och 1,5). Bra att du stod på dig istället och sa ifrån innan cirkusen var igång. Helt klart så att du har hjärnan och hjärtat på rätt ställe! Önskar dig och dina nära ett fantastiskt gott slut och ett makalöst 2018!

    1. ja – jag kommer att fortsätta. Martina känner dock att tiden inte finns. Heja dig som ska ge dig ut. Ja – det borde tamejtusan vara lag? Och vad är argumenten emot 2018? Alla som inte arbetar på schema/skift behöver ju inte sitta på plats prick 8 timmar om dagen. Gott nytt och god fortsättning du med.

  12. Du är så klok… och en stor inspirationskälla! Kram

    1. Tack så snällt sagt =)

  13. Tack för ett starkt och personligt inlägg! Inspireras av ditt mod och stil, hoppas att du fortsätter blogga även nu när köpstoppet är över 🙂

  14. Ingrid - hittastilen says:

    Så modigt av dig att berätta! Småbarnsåren är tuffa… man vill så mkt på alla håll och har höga krav på sig själv. PMS på det så är det väl inte så konstigt att man förlorar förståndet. Kram och tack för att du delar!

  15. Vill också säga tack för att du delar med dig! Önskar så att det en dag ska vara lika enkelt att säga att en har psykisk ohälsa som att en har influensa. Så många har psykisk ohälsa i någon form någon gång under livet. Vore enklare om vi kunde prata om det och stötta varandra och få bort alla fördomar.

  16. Fint og imponerende ærlig skrevet. Viktig!

    Er veldig glad for at du skal fortsette å blogge! Men håper det ikke blir enda et ”måste” for deg. Inspirert av dere skal jeg ha kjøpefri periode, men fordi jeg er pinglete starter jeg med tre måneder av gangen, som forhåpentligvis forlenges ettersom tiden går! Mitt største problem er at jeg synes det er veldig gøy å gå i bruktbutikker og lete etter ”gems”. Foreløpig løsning er å ha lov til å gå innom en sjelden gang, men bare for å se etter gaver til andre. Farlig? For fristende å se etter ting til seg selv?

    Malapropos temaet i denne bloggposten, men har noen av dere laget inventar for garderobene deres, dvs. fullstendig oversikt over alt dere eier? Har dere merket at det kjøpefrie året har gjort at klærne har blitt mer slitt og triste? Eller har dere hatt så stor garderobe at dere ikke har merket noe av det? Igjen, takk for bloggen, fortsettelsen, inspirasjonen og å bli sluppet inn i livene deres! /T, Oslo (håper norsk er smertefritt å lese…)

  17. Tack, tack, tack för att du delar med dig och gör livet lättare för många andra. Jag delar dina erfarenheter och kan bara säga att anti-deppmedicinen som jag har ätit i två år har hjälpt mig att få styrfart och en ny inriktning på livet; små steg, en dag i taget men jag har gjort stora framsteg. Nu väntar ett konsumtionsfritt år. Jag har följt dig i ett år och nu vågar jag ta steget. Mitt mål är att bli mindre beroende av en heltidsinkomst. Varje krona går åt till en avancerad livsstil och hemska avbetalningar. Jag drömmer om att gå ned i arbetstid för att få mer tid att hänga med mina fina tonåringar som tack och lov inte har ärvt mitt dåliga förhållande till pengar. Önska mig lycka till!

  18. Så himla fint skrivet – tycker så mycket hur du skriver! Och ser framemot ett år till i bloggens värld =) Okej talar mig så varm om denna bok, men kan inte låta bli: Praktika för blivande föräldrar (skrev lite mer om den här: https://www.slowfashion.nu/blogg/att-driva-eget-och-ha-bebis). De driver tesen att livspusslet inte existerar (låter sjukt provocerande eller hur?) och att det enda en bör göra är att vara med sin barn och hitta lämplig försörjning. That’s it. Allt annat är sekundärt. Och bara den insikten har i alla fall hjäpt mig så mycket!

    Okej, inte för att detta hjälper mot depression såklart. Men vill ändå slänga in en vardagshand att hålla i, i alla fall
    kram!

    1. Tack för din fina kommentar – den gör himla gott! Jag har hört så mycket bra om den boken att jag nog blir tvungen att låna hem den. Nej, kanske inte hjälper mot depression (för det gör bara träning, sömn och medicin i mitt fall) men böcker som den kanske hjälper till mildra skuldbördan som tynger många nyblivna föräldrar? Få gånger i livet känner man nog sig så bräcklig och skör som när man är nybliven förälder. Alla dessa krav och förväntningar som man aldrig tyckts leva upp till.. Finns mycket att säga om detta känner jag. =) Tack i alla fall. Kram

Comments are closed.