I förra inlägget berättade jag om årets höjdpunkter, men eftersom jag tycker att det är viktigt att visa upp en nyanserad bild tänkte jag också dela med mig av saker som inte gått så bra. Trots att det tar emot och trots att det känns både fånigt och pinsamt på samma gång. Jag har ju tak över huvudet och mat på bordet och inget att klaga över. Men tack vare året som gått har jag fått tillfälle att blicka inåt i stället för rikta fokus på materiella belöningar. Och det kan vara oerhört skräckinjagande eftersom man inte alltid vet man hittar.
2017 för mig har inneburit tid för att reflektera över hur jag har valt att leva mitt liv. Många, troligen de flesta människor får aldrig möjligheten att välja hur de vill leva – det är redan bestämt av någon annan. Det är ett oerhört privilegie att – som jag – ha möjligheten att välja bort till exempel klädshopping för att jag redan har garderoben full, kunna flytta till hus, ha en livspartner som jag valt av kärlek och ett arbete som jag trivs med. Och därför kan det kännas så fruktansvärt jobbigt att erkänna högt för sig själv att man inte mår bra. Man har ju trots allt valt livet man lever själv?
2017 handlade mycket om att känna efter. Att försöka leta efter kärnan i det som skaver. Ni andra som också har barn kanske lättare kan relatera. Man älskar sitt barn, men man älskar inte alltid livet med barn. Småbarnslivet kan vara oerhört påfrestande för kärleken, arbetet, vänskapsrelationerna, självuppfyllandet – för allt det där hamnar i andra hand. Ofta har jag känt det som att mitt liv är tisdagar på repeat. Upp i ottan, åka till jobbet, hämta på förskolan, laga mat, preppa matlåda, röja upp och gå och lägga mig. Bli väckt varje natt för att sedan vakna alldeles för tidigt och återupprepa samma procedur igen.
Så när jag i somras fick ett samtal av en rekryteringsbyrå och erbjöds jobb som marknadsansvarig på ett nytt företag var det något som väcktes till liv igen. Det var ett välkommet avbrott från vardagen, och jag blev alldeles för smickrad för att inte tacka ja. Så det gjorde jag. Samma dag som vi skrev på papperna för huset skrev jag också på papper för nytt jobb. Trots att jag hade ett jobb som jag trivdes bra med och egentligen inte letade efter ett nytt.
Problemet var bara att det var en jättedålig rekrytering. För att göra en lång historia kort: jag tyckte att jag hade varit öppen med mina förutsättningar med småbarn som kräver en viss flexibilitet för hämtning/lämning (det tyckte rekryteraren också) men när jag hade två veckor kvar av min uppsägningstid kom en kalldusch: vd:n mejlade en mening och skrev att jag skulle arbeta fasta kontorstider varje dag. Efter ett klargörande samtal på telefon stod det klart att under de första sex månaderna erbjöds ingen flexibilitet (som vi var överens om tidigare i processen). Först blev jag milt upprörd och sen svinarg. Det var uppenbart att vd:n försökt sälja in sig som en modern ledare för en modern arbetsplats men egentligen inte kunde överkomma sina mossiga fördomar om unga kvinnor med barn.
Så jag fick sparken kan väl man säga. Detta trumfade till och med mitt förra (imponerande) rekord när jag fick sparken (och sedermera återanställdes) under första arbetspasset på en korvkiosk sommaren 2006. Eller det var väl ganska ömsesidigt? I alla fall så har jag aldrig skämts så mycket i hela mitt liv. Snörvlande förklarade jag läget för min chef på arbetsplatsen där jag hade sagt upp mig och hon erbjöd mig jobbet tillbaka på stående fot. Så fint! Har nog aldrig varit så tacksam men också känt mig så förödmjukad i ett.
Skammen brände kvar länge. Det hade ju mejlats ut till hela företaget om mitt kommande avsked, jag hade berättat för vänner och familj.. Men jag hade inte skrivit något här. För någonstans inom mig visste jag redan från början att det var en dålig matchning. Jag borde aldrig ens tackat ja till en andra intervju. Men jag gjorde det ändå, för det var ju trots allt en förändring i någon riktning. I motsats till allt annat som bara stod stilla som het, dallrande luft, i mitt liv.
Jag tror att många människor – särskilt under småbarnsåren – ställer sig frågan ”ska det vara såhär?”. Jag gjorde det jättemånga gånger. Tillslut nästan varje dag. Jag minns inte exakt vad som blev vändningen, men någon gång i november kom jag fram till ”nej, såhär ska det väl ändå inte vara?” Och jag samlade mod till mig och gick till en doktor som bad mig fylla i ett formulär, lade huvudet på sned och sa ”mmm, jag förstår”. – Du lider nog av en depression, sa hon bara efter några minuter.
Där satt jag besöksstolen, med tårar som vällde fram och en klump i bröstet och kände med ens hur jag blev några gram lättare. Nej, det ska inte vara så här! Man ska inte må så dåligt som jag gör. Så jag fick hjälp. Samma eftermiddag hämtade jag ut ett recept på Sertralin, ett antidepressivt preparat som man kan bli illamående, yr och tydligen gå upp i vikt av. Jag har fått alla de där biverkningarna men jag har också fått mitt liv tillbaka. Efter tre dagar vaknade jag utan ångest, i går åkte jag och Andreas till Bygg-Ole utan att någon av oss bröt ihop eller ville skilja sig. Tvärtom började jag skratta där jag annars hade fräst som en ilsken katt. Jag har haft orken att styra om min vardag – nu varvar vi hämtningar/lämningar, jag har gått på middagar med mina kompisar, jag gör roliga grejer med mitt barn och jag skrattar varje dag.
Jag tror inte att jag blev deprimerad i år. Jag tror att det har smugit sig på under en lång tid, men jag har dövat känslorna genom att rikta uppmärksamheten på annat håll. På saker att köpa, på hur jag ska förbättra mig själv på olika sätt, på hur jag kan fixa ett mer trivsamt hem. Inte förrän jag började att skala bort allt det där andra kunde jag börja lyssna inåt. Och inom mig hittade jag något som jag egentligen inte alls ville kännas vid.
