Jag bara orkade inte uppdatera bloggen en dag, och så gick det en till dag, och ytterligare en. Inte för att jag saknar idéer, men jag har svårt att hitta tiden att förverkliga dem just nu. Mitt vardagsliv är så fruktansvärt alldagligt, så den brunnen går inte heller att ösa ur. Det är samma varje dag. Vakna, frukost, jobbet, hämta lämna, middag, kväll. Och just nu ägnar jag kvällarna åt att ta itu med en gammal surdeg, och sen stupar jag i säng och återupprepar allt nästa dag. Vad återstår då? En massa lösryckta tankar på projekt i trädgården och huset, det finns det gott om. Samt en uppsjö av saker jag läst och lyssnat på, och som berört mig på endera sätt.
Roliga saker har också inträffat. Vi var på Gröna Lund i lördags (lustiga huset tre gånger på raken, tack så mycket), och igår hade vi Valborgsknytis hos oss. Det var så himla roligt.
Mer om allt ovan (förutom min oändligt trista vardag) skriver jag om i veckan.
Hela helgen har bjudit på strålande väder, och vi – precis som resten av villaförorterna runt Stockholm –har svärmat ut i trädgården som myror. I måndag kom vi hem från Skåne, och genast fick jag ett il av arbetslust. Glipan mellan uteplatsen och marken måste fixas – med det samma. Konkade sten i tre timmar, och i går tog jag vid där jag slutade. Detta fotade jag i lördags kväll.
Idag har jag tätat alla springor med småstenar, och åkte också till blomsterhandeln för att köpa martäckare. Silverarv (tips av @karlerikhalldén ) och murgröna blev det. Hann bara sätta två murgrönor, resten av arbetet spar jag till nästa helg.
Sedan åkte vi till stallet på Skogsö och hämtade ett par säckar brunnen gödsel till dahliarabatten. Där träffade vi också Krigaren, en åttaårig mustaschprydd Tinkervallack. Han påminner mig om Hubbe som var min sköthäst när jag red på Malmö Ridskola. En brunvit skäck med bombastiska hovskägg och dåligt humör. När man vunnit hans förtroende fick man i gengäld den kärvänligaste och mysigaste farbrorn. Om han var på humör, vill säga.
Efter att vi hämtat gödsel, köpt marktäckare (samt en halv Medelhavsträdgård; två stora krukor, ett Myrtenträd – det gick ju så bra med de förra), pelargoner och en mängd fröer åkte vi hem och satte igång med sådden. Andreas satte potatis och jag ägnade mig åt dahliorna. Lyckades med nöd och näppe klämma in alla påsarna i fönsterbrädorna. Nu har vi inte en centimeter som inte är beslagtagen av chili, dahlior eller tomater.
I torsdags körde hela familjen och min brorsa till mamma i Helsingborg för att fira påsk. Vi var inte framme förrän vid 02 på natten, och jag är fortfarande imponerad över hur bra det gick. Det märks att barnen är större och klarar av att rutinerna blir störda.
På fredagen var vi ändå ganska möra och åtog oss inget större projekt. Vi gick till Surflekplatsen vid stranden, och barnen roade sig i timmar. Trots detta fick vi släpa dem hem under vilda protester. Om du varit vid lekplatsen så förstår du, den är i en kategori för sig.
På lördagen vaknade jag till pompa och ståt! Det var min 35-årsdag! Hurra för mig.
Jag fick välja aktiviteter och valde att gå till FAB Studio, Helsingborgs bästa secondhandbutik som nuförtiden drivs av Filippa som jag lärt känna via Instagram. Barnen gick till lekplatsen med min brorsa, och på så vis var alla nöjda. Lämnade in en kasse med jeans och urvuxna byxor och kom hem med tre plagg. Ska visa sen!
Huvudattraktionen var Sofiero Slott. På vägen dit hämtade vi mormor, som efter 30 år utomlands nu har fått flytta till ett demensboende i Helsingborg. ”Monsieur” kallar hon alla män, och blir glatt överraskad varje gång hon upptäcker att den blommiga hatten är hennes. Världens underfundigaste mormor fastän minnet tynar. Så tacksam över den tid vi fått tillbringa tillsammans.
I Helsingborg var det 17 grader och jag var klädd i en lång svart rock. Kände mig som en emo på sommarlov.
Men glad ändå!
Detta var min första födelsedag som jag inte har ett endaste stråk av ångest. När jag var 19 år peakade livsångesten. Världen, som bredde ut sig som en oändlighet framför mina fötter, kändes helt omöjlig att navigera. Skulle jag bli framgångsrik advokat? Politiker? Ingetdera, skulle det visa sig. När jag var 30 fylldes jag av svårmod och dödsångest. Blev det inte mer än såhär? Alla oförlösta drömmar som mitt 19-åriga jag hade hyst var definitivt utom räckhåll. Men 35! Vilken ynnest. Att jag fått ett år till, och att det inte är värre än såhär?
I försenad 35-årspresent gav jag mig en hempermanent av ögonbrynen. Jo jag tackar! 40 kronor kostar det högt räknat, och det var jag värd.
DN skriver så nyktert om uppoffringar i klimatets namn att jag önskar att jag skrivit det själv. Jag själv retar mig på att alla andra retar sig på begreppet offra! Ständigt bespottat, trots att det faktiskt är helt korrekt. ”Svenskar ska inte behöva offra Thailandsresan” är ett mantra bland politiker.
Varför är det så fruktansvärt provocerade att prata om något vi inte gör i dag, för att få det bättre i morgon?
Jag sparar och investerar – det vill säga offrar konsumtion i dag – för att få mer pengar i morgon. Jag offrar en timme i soffan till förmån för en timme på gymmet i dag, för att jag vill ha bättre hälsa resten av livet. Av samma skäl äter jag inte sötsaker varenda gång det bjuds. Jag offrar många belöningar i dag, för att få uppleva något mer givande i framtiden.
Man kan förvisso tycka att allt ovanstående är en fråga om personlig moral. Och absolut, det drabbar främst en själv om man inte prioriterar sin egna hälsa eller ekonomi. Men det blir ju inte en fråga om personlig moral när valen vi gör i dag främst påverkar våra barns livsutsikter. Jag tror inte många föräldrar hade tagit springnota om barnen satt kvar vid bordet. Ändå är det precis så vi gör med klimatet. Vi frossar fastän kontot ekar tomt och hoppas att barnen kan lösa ut oss.
Tisdagen började precis som alla andra dagar hittills. Med ett solsken så starkt att backarna känns utomjordiska, som att befinna sig på månens yta. Juni hade skidlektion och vi tog med Nils i skidselen. Andreas är en fena på att lära barnen att åka skidor. Jag hänger mest på.
När Junis skidskola var färdig ville hon visa oss Bäckaravinen. När snötäcket är så tjockt går det att åka skidor genom hela ravinen. ”Livsfarligt!” hann jag tänka jämte en massa vilda fantasier om hur jag skulle kunna förolyckas.
Namnet till trots är Bäckaravinen ganska tam, men där finns några partier där den är brant och smal. Du kanske inte känner till det, men sedan måndagen förra veckan har jag pinats av ett ryggskott. Mitt livs första! Fy fan vad ont jag haft. Jag har knaprat smärtstillande dygnet runt och bara försökt härda ut i väntan på att smärtan ska klinga av och jag skulle återfå rörligheten i ländryggen.
Halvvägs in i ravinen blir lutningen brant, samtidigt som den svänger ganska tvärt. Jag lyckades inte bromsa i tid (otippat!), utan fortsatte – med ljusets hastighet – upp för ena vallen. Som en flipperkula. Skidorna for rakt upp, men överkroppen fortsatte liksom rakt fram, brådstörtat och som om den hade glömt bort att den hörde ihop med ett par ben. En kort stund var jag en mänsklig fällkniv! Det hörs en serie knak inifrån kroppen, som när man trampar på något hårt men ändå skört. Den gracila fällkniven dunsar – med ryggen först (ett inverterat svandyk!) – mot marken där jag blir liggande som en enorm, svart skalbagge med benen upp i vädret.
Ja, exakt så gick det till när jag blev helad från mitt ryggskott av i ravinen. Den överrumplande utsträckningen låste upp alla kotor, och sedan dess har jag inte känt av ett dugg.
Onsdag och strålande sol. Vi gav oss ut i backarna som vanligt. Efter Junis skidskola frågade personalen om inte Nils också ville åka skoter? Han glodde storögt på Juni när han fick höra att hon hade fått åka. Nils fick åka i full fart uppför Vargklyftan. Efter att vi lyckats bända av honom frågade de om inte jag också ville åka? Haha, som jag tjöt där bak. Så roligt. Nils låg och mumlade om ”barnskotrar” precis innan han somnade, och jag förstår honom till 100 procent.
På eftermiddagen pausade vi i ett vindskydd och fyllde på energidepåerna med en twix. Här sitter jag i mina begagnade skidbrallor, jackan som jag fått (!!!), hyrd hjälm och utrustning. Detta kan faktiskt bli året då jag köper egen utrustning! Ser inte hur vi skulle kunna sluta åka hit?
När barnen låg i säng passade jag på att sätta mig i bastun en stund. Kan utan problem fördriva två timmar med basta.
I morse vaknade både Juni och jag och kände oss hängiga. Nils har dragit på sig en otäck hosta, och antar att vi inte blivit förskonade. Medan Andreas och Nils for upp i backen tog jag och Juni en promenad.
Till Vargklyftan. Med den största istapp som Juni någonsin sett! ”Jag tror att den är magisk” sa hon helt utan skoj på rösten.
Efter en god promenad vände vi och gick hemåt igen. På vägen mötte vi upp Nils och Andreas, som hade övat i barnbacken. ”Svänga och stoppa” är det bästa med skidor menar Nils.
När Juni körde sin sista lektion åkte vi också upp till toppen och åkte Hotelllöparen ner. Det är en grön backe, och Nils åkte hela vägen alldeles själv. Man ser på positionen att han är fokuserad!
Påväg ner mötte vi Juni som schvishade förbi oss i störtloppsposition! Hon blir modigare och modigare för varje säsong. Och i morgon är det min tur. Har också bokat en skidlektion för att träna mer. Har ju åkt skidor sammanlagt… fyra gånger (?) under min uppväxt, och kan åka i röda backar, men inte mycket mer än så.
Precis när himlen gått från klaraste blå till svag lila körde vi in på parkeringen i Storlien. Elva timmars resande, varav minst fyra med en missnöjd passagerare, var äntligen över! Halleluajah! Barnen kom i säng ganska sent men vaknade ändå vid 7-rycket. Efter frukosten gick vi till skidbutiken och hyrde utrustning åt mig, köpte ett par nya skidglasögon (oturligt nog tappar jag alltid bort dem) och liftkort för en vecka. 3 800 kronor totalt! Väldigt humant jämfört med mer populära orter.
Vi var också först i liften, som öppnar klockan 10. Solen gassade. Mm man kisade och var frikostig med fantasin kändes det som en flådig alport och inte en förort till Åre. Bara det att vi hade allt för oss själva i typ en timme innan vi träffade några andra åkare. Vad finns här att inte älska?
Att åka skidor med små barn är dock ett kortvarigt glädjeämne. Efter en grön backe och några vändor i barnbacken hade Nils fått nog och ville till legohörnan. Jag och Juni åkte tillsammans innan jag bytte av med Andreas, och så fortsatte de själva en stund. Efter att vi ätit lunch hade Juni skidlektion (kostar 850 kr för en vecka), och sen hade vi bokat bastun (gratis!).
Till middag blev det pannkakor och sedan stupade båda barnen i säng. Och i morgon gör vi väl om alltihop.
Om skidresor var en klassmarkör förr har det inte blivit mindre så nu. Har läst att priserna på liftkort och boende skenat. I sann ekonomitips-anda vill jag slå ett slag för Storlien. Vi bor gratis i min mans ärvda andelsstuga (annars kostar den 6000:-/vecka), vi åkte elbil hit (finns gratis laddning på parkeringen en supercharger inne i byn), och liftkorten kostar 1375 kr/person för 5 dagar (vi åker inte första eller sista dagen). Inte gratis, men bra mycket billigare än en vecka i Åre.
Lyssnade på Stormens ”Bra men lite tomt” och vill varmt rekommendera avsnittet till alla. Särskilt den första pratan! Ola kåserar om kulturkriget och lyfter två väldigt intressanta perspektiv. De som hävdar att kulturkrigsfrågor är helt ovidkommande begriper inte den oerhörda relevansen för de minoriteter som är föremål för debatten. I förlängningen angår de hela vårt samhälle. Ska vårt samhälle inkludera samma rättigheter för alla, eller inte? Det är ju viktiga frågor.
”Ett opium för folket” kallade Liv Strömqvist kulturkriget, apropå att den sortens frågor får sån oerhörd genomslagskraft i den amerikanska valupptakten. Kulturkriget agerar som ett politiskt bländverk för att distrahera väljare från mer komplicerade frågor. Att ha en åsikt om bankregleringar, omfördelningspolitik eller statsskulden kräver ansträngning, att förfäras av bögar kräver ingen kunskap alls. Något som sluga politiker nyttjar till max. Jag hoppas för mitt liv att vi ska slippa se samma politiska utveckling i Sverige.
Jag har precis hittat till @studioskogso på instagram. Det är en granne från Saltsjöbaden som pluggar till inredningsdesigner. Framförallt vardagsrummet är så fint att jag smäller av. Älskar att hon gjort flera olika sittgrupper, och i stället för ett stort vardagsrumsbord använder flera små. Det kommer jag sno, tack och bock. Och att gruppera tre rislampor i olika storlekar och höjder? Jag dånar!
Något att lyssna på, och något att titta på. Varsågod.
Det är lätt att dagarna bara rinner iväg mellan inläggen. Som sanden i timglaset (hehe, gissa såpan). Men helgen upptogs av fix inför Junis klass-kalas (vi hyrde en gympahall – succé!), Andreas har varit på på kurs och jag dignar under bördan av mitt vanliga arbete + familjeliv.
Nåväl! Det är ju avgjort det allra tråkigaste att läsa om varför inlägg inte blir skrivna. Så nu till ett roligare ämne. Nämligen kläder.
Har burit dessa byxor varje dag i två veckor. Bland annat min gamla sidenskjorta från Filippa K (som jag haft sedan 2012, i alla fall) och rejäla kängor från Blankens, som klarar en mycket ostadig Stockholmsvår.
I dag bar jag dem med en sweatshirt, annars funkar en t-shirt lika bra. Gärna något lite skräddat, så att det blir mer kontor och mindre älgjakt.
I förra veckan fyllde Juni 7. Sju år! Det känns lika svindlande för henne som det känns för mig att varit förälder i sju år.
I lördags hade vi dukat upp för kalas vid kl 2. Juni kom instapplande från prova-på-hockeyn (hennes fröken spelar i hockey-lag och bjöd in alla tjejer i förskoleklass på en hockeyträning, snörp i hjärtat) samtidigt som morfar, Annika och Hampus kom. Mormor hade bott över sedan kvällen innan.
Tyvärr var tårtgeneralen Andreas krasslig, och lotten föll på mig att ordna med fika. Som tur var hade Juni önskat sig kladdkaka, och den uppgiften var till och med jag man för. (Annat var det för tre år sedan då hon önskade sig en enhörningstårta).
Hade dragit en kam genom både hår och ögonbryn.
Kladdkakan gick itu, och nästan alla glas stod i disken och jag hade inte köpt några våriga tulpaner.
Nåväl! Torkade blommor och pappersblommor åkte ner i två hyacintvaser. Kladdkakan serverades i stora klickar, och jag fick anledning att duka fram antika likörglas jag fått av mamma.
När vi ätit, sjungit och öppnat alla presenter (en whiteboardtavla, barbiekläder, en barbiehäst och en jojo) lekte barnen medan jag säckade ihop i soffan. Återstoden av kalaset ägnade jag åt att högljutt vädra synpunkter på min brors klädstil (oombett), och så var ordningen så som den varit i över trettio år återställd.
Blombuketterna blev så pråliga att jag ställde dem i badrummet där de tänder upp som små fyrbåkar.
De flesta dagar orkar jag faktiskt inte sminka mig. Jag har aldrig varit road av smink utan ägnar mig hellre åt annat om jag kan slippa.
Däremot är jag för fåfäng för att vara osminkad jämnt. Vill inte gärna dyka upp på videomötet med champinjonhy och hormonfinnar (en inverterad flugsvamp?) som annars är min födslorätt.
Såhär såg jag ut i dag. Vi kollar vilka produkter som krävs.
Den allra viktigaste ingrediensen är min brun utan sol från Eco of Sonya. Det är en toner särskilt för ansiktet. Instruktionerna säger att man bör använda den ca två gånger per vecka, men det tycker jag är för snålt. Minst en gång om dagen!
Torr som fnöske blir jag om vintern. Varje morgon gnussar jag två droppar grönelixir från Bruns frisörer i ansiktet för glans och lyster. Också ekologisk!
Rejäla ögonbryn tycker jag är det finaste som finns. Egentligen vill jag ta mina ögonbryn till en salong, men de fick nöja sig med snålvarianten – det vill säga hempermanent. Köpte ett Brow Lamination Kit online för 189 och testade (länk till stories här). Efter en vecka märker jag knappt av effekten längre. Jag var dock ganska återhållsam med formningen – och gjorde permanenten precis innan sängdags – nästa gång kommer jag att fluffa dem mer och undvika att trycka ansiktet mot en kudde precis efteråt.
Fluffet tar en bara så långt. Det allra viktigaste är färgen. Har denna ögonbrynsfärg från Depend, som varit en trotjänare i många år. Lätt att applicera, men håller bara i ett par veckor.
Och det är vad jag använder för att slippa sminka mig.
