Om köpfrossan slår till under semestern

Semesterresan kan vara en riktig prövning för den som vill stå emot köpimpulser. Man har släppt garden, omdömet är lite grumligare och det allra mesta är ju finare i solsken (eller efter ett glas vin). Att resa på Yucátanhalvön är en riktig fröjd för ögat men bjuder en lika stor utmaning för att hålla köpsugen i schack. Här dignar hyllorna av färgglada textilier, vackra hängmattor och allehanda fina föremål. Hittills har jag inte köpt en enda grej förutom ett hårband, eftersom det är något som jag verkligen behövde. Förr hade jag svårt att stå emot semesterfynd och kom alltid hem med flertalet knasiga prylar.  Men efter att ha tillbringat förra året med att konstatera att semesterfynden nog inte var så mycket fynd trots allt har jag rensat ut det mesta.

Om köpfrossan slår till:

Jag tycker att det finns goda skäl att tänka efter innan man släpar med sig pryttlar över halva jorden. Här är några bra skäl att stå emot köpimpulserna på resan:

Är souveniren verkligen en souvenir? Besvärande många souvenirer som säljs på turistorter tillverkas inte lokalt. De tillverkas inte ens i landet utan massproduceras i Kina. Och det förtar ju hela poängen, eller hur? Fråga försäljaren varifrån varan kommer. Om hen inte kan svara eller ger ett luddigt svar kan du nog räkna med att föremålet inte är tillverkat i trakten i alla fall.

Tumma inte på kvaliteten. Det är lätt att förblindas av ett lågt pris. Men om du köper något som går sönder direkt blir kostnaden genast orimligt hög eftersom du har kostnader för att frakta hem varan. Kläm och känn och syna sömmarna. Verkar lädret torrt som papp eller är sömmarna slarvigt sydda är det definitivt läge att avstå. Man kan definitivt hitta genuint hantverk av god kvalitet på resan, men där det flockas turister flockas det också lurendrejare…

Har den en given plats? Att köpa kläder och inredningspryttlar under semestern kan verka vara en god idé. Men för min del har semestershoppingen lett till några av mina sämsta köp. Strandklänningar, -tunikor, hattar och vackra färggranna plånböcker är väldigt mycket semester. Men det är tyvärr inte så mycket vardag. Om plaggen eller prytteln inte har en given plats i din vardag eller i ditt hem är det läge att avstå. Om den inte kommer till användning är det ju en riktigt dålig affär.

Vad är de dolda kostnaderna? Visst att prylen eller plagget kanske har ett lågt inköpspris. Men sedan ska det packas ned i resväska och bäras hela vägen hem. Väl hemma kanske du upptäcker att grejen inte alls fungerar med var du har hemma i övrigt. Och du kan ju knappast lämna tillbaka så då måste du också ombesörja för att prylen eller plagget återvinns… Tänk igenom de dolda kostnaderna innan du handlar och fundera om du tycker att det är värt det. Någonstans här brukar jag alltid tappa köpsuget. Blotta tanken på en vända till återvinningen med en helt nyinköpt pryttel ger mig rysningar – vilket slöseri!

Om du enda inte kan stå emot kan du ställa dig frågan om det finns det alternativ? Nästan alla turistorter har lokala specialiteter. Yucatánhalvön är till exempel känd för sin honung som de också är väldigt stolta över. Om man vill ta med sig något hem som minne från resan kan man satsa på en förbrukningsvara i stället för att köpa en inredningspryl eller ett klädesplagg som kanske inte ens är tillverkat lokalt eller är av dålig kvalitet.

Det här var mina bästa tips för att stå emot shoppingssuget på semestern. Dela gärna med dig av dina om du har några!

Stor kram

Sophia

Semesterutstyrslarna

En månad med cirka tio plagg kan låta i skralaste laget. Men nej. Till och med denna gång har jag lyckats packa ett plagg som ännu inte kommit till användning.

Att börja packa lätt har varit betydligare svårare än det låter. Detta är tredje semestern och för varje resa har jag skalat bort fler och fler plagg, men inte förrän denna gång känner jag mig nöjd med antalet. Vill du se hela min packning för en månad så finns den här.

Låt oss kika på några av mina utstyrslar:

Den randiga klänningen från Hope är det finaste plagget som jag har med mig. Funkar lika bra på stranden som på middagen.

Beroende på hur man vill att den ska sitta kan man justera knytbandet olika hårt. Eller inte alls för en ledigare look.

Strandkaftanen från Lindex är en riktig vinnare.

Älskar denna kombo. Silkesskjorta och linnekjol. Svalt men dressat.

Allt i packningen matchar såklart inte. Men det gör inget! Jag var riktigt dålig på att följa stilregler, till och med när jag trodde på dem. I dag gör jag mig inget besvär utan matchar mönster och passform efter smak och tycke. Här blev det randigt med fläckigt och ett inslag av leopard.

Funkar det med!

En klänning  i linne från Anine Bing (köpt på Sellpy för typ en hundralapp) åkte också med i kappsäcken. För mitt inre visualiserade jag denna som den perfekta strandklänningen, men tyvärr motsvarade den inte mina förhoppningar. Den hade ett gummiband i midjan som var otroligt  obekvämt och osmickrande…

Så jag rotade fram en kökssax och gjorde affären kort med gummibandet. När jag kommer hem ska jag sy om klänningen till en blus eftersom den trots allt är gjord av bra material och sitter bra över axlarna och i ärmarna. Antingen gör jag det själv eller så testar jag Repameraen ny tjänst som hjälper en att  laga och göraändringar. Man skickar in sina trasiga kläder till dem och så lagar de och skickar tillbaka inom 14 dagar. Låter supersmidigt, särskilt om man inte bor i närheten av en skicklig skräddare.

Såhär ser klänningen ut nu. Lösare och luftigare.

Mina Birkenstocks har jag till allt. Såväl strandhäng som finmiddag eller  på vandring i Mayaruinerna i Koba.

Jag har några kombinationer kvar att föreviga. Dem bränner vi av nästa gång tycker jag.

Stor kram Sophia

Missfärgad tvätt – försent för räddning?

Våra handdukar hemma är så gamla att de inte skulle kunna blöda färg om en så ansträngde sig. Jag skojar inte. De flesta handdukar som vi har är såna som min mamma rensade ut (och jag norpade) när jag flyttade hemifrån. De var alltså gamla redan för tio år sedan. Hemma tvättar vi handdukarna tillsammans med vanliga 40-graderstvätten. Jag tvättar alltid med Colour Catcher, och det har aldrig varit ett problem. Hemma alltså. Tyvärr var  jag i något oaktsamt tillstånd när jag tvättade nyss, för jag råkade slänga in lägenhetsägarens (vi hyr lägenhet just nu) illrosa handdukar tillsammans med våra och Junis kläder. Och hennes handdukar var inte gamla…

Hoppsan Kerstin!

Alla kläderna som tvättades med handdukarna går nu i en skala från gräddelin till grällt rosa. Finns det någon annan som gjort ett likadant misstag och lyckats rädda plaggen från missfärgning?

Jag har googlat och hittat att en mindre dos klorin kan fungera. Men det är ju inte i huvudsak vita kläder som jag tvättat, utan plagg i andra färger. Och klorinet bleker ju alla färger!

Galltvål borde ju kunna hjälpa lite men det får ju vänta tills vi är hemma. (behöver den flytande tvålen).

Vad gör man annars? Färgar om alla plagg som är missfärgade till en färg som ser mer autentisk ut?

Finns det något ekologiskt husmorsknep? Galltvål är förstås eko men gissningsvis är inte alternativen som står till buds på den ”konventionella” marknaden särskilt miljövänliga.

Hjälp – är det försent för räddning?

Stor kram Sophia

Rapport från restaureringen av matsalen

Vår matsal är verkligen husets hjärta och själ. Det är sällsynt att se såna härligt murriga boaseringar bevarade (träpanelerna). Är de inte utslitna under 60-talets moderniseringsiver så blev de vitmålade under 2010-talet. Jag tror faktiskt att de förra ägarna var en hårsmån från att vitmåla alltihop men ångrade sig i sista sekund, för en av fönsterbrädorna var nyligen målad kritvit…

Jag har ju bekänt färg som retrosexuell. Älskar allt gammal, vint och sjavigt och vill absolut aldrig modernisera (ofta till min mans förtret). Hellre ålderstiget, obekvämt och opraktiskt men vackert. Boaseringen i matsalen behövde verkligen restaureras eftersom den nötts och slitits under många årtionden. Vi har inte hittat något som styrker annat än att den är original från när huset byggdes, alltså cirka 1896.

Men hur går man tillväga?

Boaseringen är ådermålning som är gjord för att efterlikna ek. Förr var nämligen virket betydligt dyrare än hantverket, och då lät man handmåla till exempel furu för att efterlikna ek som var mer ståndaktigt. Tyvärr är det inte supermånga målare som ägnar sig åt den tekniken i dag. Men jag hittade tillslut en som var specialiserad på dekorations-och ådermålning. Tyvärr var han uppbokad  minst ett halvår framåt så vi fick vackert vänta.

Nu har jag fått första rapporten från arbetet. Först görs grundmålningen av en kompanjon av honom. Då målas både speglar och ramar i en svagt gul färg. Sedan målar dekorationsmålaren ekådringarna för hand.

På bild ett är allt grundmålat i den gula färgen och på bild två har dekorationsmålaren gjort första ådermålningen  (Ledsen att jag inte kan  infoga bilderna löpande i texten men det fungerar inte när jag bloggar från mobilen).

Dekorationsmålaren använder de gamla speglarna som förlagor och försöker efterlikna dem så mycket han kan. När han var och inspekterade vår matsal vågade han sig till och med på att gissa vem som kunde tänkas målat originalet. Alla kända dekorationsmålare har tydligen sitt eget signum eller stil som ett tränat öga kan känna igen. Vi kommer väl tyvärr aldrig få precis vem som drog just de penseldragen, men jag är ändå glad att hans (det var väl högst troligt en karl) verk får leva vidare i viss mån.

Det är så otroligt spännade och läskigt att följa. Eftersom det är ett hantverk så går det inte på förhand att veta exakt hur slutresultatet blir. Min förhoppning är förstås att det förblir lika vackert som innan och att alla de som kommer att bo där efter oss kommer att uppskatta boaseringen lika mycket som vi gör.

Sedan är det bara det allra roligaste kvar; nämligen att välja tapeter. Om du har något murrigt förslag på lur så får du mer än gärna dela med dig. Just nu har vi inga direkta alternativ som vi väljer mellan.

Stor kram Sophia

Semesterstatusen

Hejsan!

Det har varit lite knapert på bloggfronten under veckan som gått men det har haft sina orsaker. Vi har fallit till föga för en otäck magsjuka en efter en. Värst har det varit för Juni som kämpat så tappert i en vecka. Nu har vi fått antibiotika tillsammans med ett halvt dussin andra mediciner, så det vore ju riktigt gräsligt om det inte vände. Jag besparar er gärna alla magstarka detaljer från veckans sjukdomshärj, men ni kan skriva opp att kombinationen  eco chic-hotell (läs snålt, spartanskt och dyrt) och mexikanska tarmparasiter inte borgar för semesterlunk.

Även i de tristaste stunder finns strimmor av glädje. En av dagarna som vi var övertygade om att vi var friska (fastän det var lur) gick vi till restaurangen Arca som vi hade läst gott om. Fördelen man har som småbarnsfamilj är att man alltid kommer först (i vårt fall en kvart innan öppning) och således har första tjing på någon annans avbokning. Vi unnade oss en drink och beställde in fler rätter än vad i egentligen mäktade med att äta. Alla bilderna är tagna från restaurangen när vi kom. Maten var den bästa dittills och det var – som vanligt utomlands – helt okomplicerat att ta med sig barn. När vi ätit ute med Juni har vi aldrig mötts av snörpta munnar eller förmanande blickar utan tvärtom – alltid en vänlig blick och någon i personalen som tar sig tid för lite bus. Hemma äter vi nästan aldrig ute med Juni eftersom vi sällan känner oss välkomna på restaurang. Och alternativen som faktiskt är barnvänliga är ofta väldigt dyra i förhållande till vad som serveras.

Så nu vet ni. Vi har precis flyttat till en lägenhet utanför Tulum. Med AC, tvättmaskin, kök och fungerande wifi. Halleluja!

På återhörande

Kram Sophia

Avundsjukans fulaste tryne är mitt

Vi har precis tagit oss ned till Tulum i Mexiko. En hipp ”eco chic” (begrepp som används för att ta hutlöst betalt för hotellrum utan AC) resort två timmar söder om Cancún. Besvikelsen över att ha bokat ett rum utan AC och knappt rinnande vatten har inte riktigt lagt sig när vi  går ut. På Instagram ser hela Tulum ut som en eco chic paradisfond, och hittills lever det upp till sitt namn.  På måfå vandrar vi in på  en lyxig strandklubb i tron om.. uppriktigt vet jag faktiskt inte vad jag trodde… att vi skulle hitta hem?

På strandklubben är det dagsparty, eller tidig kvällsfest, vad vet jag. Det är så chict det bara kan bli. En fräck dj som spelar techno och unga brunbrända människor som sittdansar och ser ut att ha våldsamt kul. Men inte sådär vulgärt kul som de har på till exempel stranden i South Beach utan mer värdigt.

Men här kan vi inte vara, vi har ju vårt barn med oss?!

Trevande sätter vi oss femtio meter utanför klubben, för säkerhets skull med vinden i rätt riktning från den marijuanaberikade luften på klubben. En annan, mer vågad spansk barnfamilj står närmre. Mamman svajar topless till musiken och pappan spexar i sarong.

Vi tar fram hinkarna och spaden till vår dotter och hon är inte sen att ta för sig av den vita och släta sanden. Medan hon gräver stirrar vi stint mot de klubbande gästerna.

Om avundsjukan hade haft ett ansikte hade jag varit dess fulaste tryne just då. Om jag vore en sådan där humörkristall som var trendig på 90-talet hade jag varit svart som natten. Tankarna vindlade iväg. Varför sitter vi här och bygger sandslott när vi kan dagspartaja med hipsters från New York? Vilka nollor vi är. Ska vi inte bara skita i hela grejen? Under några minuter fantiserade jag om att vi skulle åka hem. Ge finger åt alla unga, brunbrända människor med livet framför sig. Livet tar dem ändå tillslut, tänkte jag en smula skadeglatt.

Min självömkanssafari blev dock tvärt avbruten av ett gurglande läte. Mitt barn kaskadkräktes över hela sin sandby. Som om det kunde bli sorgligare. Men faktum är att det var det bästa som hänt mig i dag.

Jag skriver inte detta för att raljera över småbarnslivet, eller försöka göra någon komisk poäng av att alla föräldrar är töntar. Jag skriver detta för att påminna mig själv om hur bra jag har det.

Det vidrigaste med avundsjuka är att den inte tar någon som helst hänsyn till vad man redan har. För stunden berövar den en på allt. Där och då kunde jag inte uppskatta att jag satt på en paradisstrand med de två viktigaste personerna på jorden. Jag begärde ännu mer av livet för annars kan det kvitta.

Jag skriver det här för att påminna mig om vad jag har. Och för att påminna mig om att avundsjukan inte är farligare än man låter den bli. Ibland krävs det en magsjuk tvååring för man ska slungas tillbaka till verkligheten igen.

Kram Sophia

Packningstips: bra grejer att ha i resväskan

En av Andreas bekanta säger att han aldrig reser någonstans utan en golfhandske och en cigarrsnoppare. Det låter förstås lagom dekadent och minnesvärt, men kanske inget för småbarnsfamiljen. Men här är i stället några saker som jag tycker förtjänar en plats  i resväskan vart det än bär hän.

Visst  behöver vi mer än vad som nämnts nedan, men det är ju don efter person. Alltså destinationen och syftet med resan får styra. Men detta är prylarna jag helst aldrig lämnar hemmet utan.

Galltvål. Jag har sjungit galltvålens lov vid flera tillfällen men faktum är att om du bara ska packa en grej så är det den. På resan packar jag den hårda tvålen. Den fungerar som fläckborttagare, tvättmedel för handtvätt (även finkläder) men den går också att använda som duschtvål om det verkligen kniper.

Grenuttag. Detta geniala packningstrick är signerat min man Andreas (medveten om att fler säkert tänkt samma geniala tanke, men ändå). De flesta brukar vara duktiga på att komma ihåg adapter, men sen då? Antingen packar man en adapter för varje elpryttel och hoppas på att det finns tillräckligt med uttag, eller så packar man en adapter och ett grenuttag. Et voilá – ström vare här.

Clean Kanteen. Att all denna plast förstör våra hav är väl knappast nyheter för någon. Men när man är utrikes är det ju lätt hänt att det köps fem-sex plastflaskor om dagen. Jag har börjat packa med mig en Clean kanteen som vi fyller på varje morgon. Plastflaskevatten är måhända oundikligt i vissa länder, men en fiffig grej är att köpa femlitersdunkar med vatten och fylla på i den medhavda flaskan. Vattnet hålls svalare längre, mycket billigare och bättre för miljön.

En penna i handbagaget. Många flygbolag utomlands tillhandahåller inte pennor när det ska fyllas i blanketter till ankomstdestinationen. Personalen kan också fräsa ifrån på skarpen om man ber om penna ”we’re not required to carry pens ma’am”. Happ. En penna i handbagaget bör man alltid unna sig oavsett.

Dessa pryttlar försöker jag aldrig att resa utan. När vi ändå pratar om packpryttlar man inte borde glömma är det på sin plats att nämna en grej som i min mening är helt onödig att släpa med sig:

Joggingskor. Jag är ingen särskilt erfaren löpare men har ändå en halvmara och några ytterligare lopp i bagaget och har sprungit regelbundet i fem år. Konditionen sitter inte i skorna hur mycket jag än vill. Jag har sprungit milen utan skor och otaliga kilometrar i gamla sneakers med sulor torra som fnöske. Mina knän är inget att hurra för men de dör inte av en runda i gamla skor. De som däremot är dåligt för knäna är när jag skippar stretchen eller inte tränar dem allsidigt under en längre tid. Om du har allvarliga problem kanske inte detta är för dig, men är du en vanlig motionär funkar detta bra. Jag kan för övrigt avslöja att mina nuvarande löpskor är tre år gamla och jag har inga planer på att byta ut dem i närtid. Jag ger inte mycket för rådet att de ska bytas ut varje år eller var tusende mil. Hur klarade vi oss fram till modern tid om det skulle visa sig stämma? Att springa är människans äldsta fortskaffningssätt, och vi sprang bra mycket mer innan vi hade dyra sneakers än efter. Kanske är jag lite väl kategorisk men jag märker verkligen ingen skillnad i min prestation som vanligt motionär om jag använder nya eller gamla skor. Möjlighet att de nya orsaker fler skavsår…

Förresten. Dela gärna med dig av måste-grejerna i din packning!

Stor kram

Sophia

 

 

 

Hejhej från Mexiko

Nu har vi varit på Mexikansk mark i några dagar. Vi har mellanlandat i Cancún för att om några dagar leta oss neråt mot Tulum. Och mellanlandning är beskrivande för känslan som vi har här. Vill så himla ogärna vara resenären som klagar på massturism och brist på autencitet (eftersom vår närvaro i högsta grad bidrar till just det) men ställer mig rådvill till vad jag annars ska skriva om Cancún? Om detta var huvudestination för vår resa hade jag varit mäkta besviken, men turligt nog är det bara en mellanlandning.

Jag ber på förhand om ursäkt för att bilderna är i så dålig upplösning. De blir sönderkomprimerade är jag importerar dem till mobilen från kameran. Det är förstås tacksamt för alla som sitter på kackig uppkoppling men föga kul för andra. Nog om detta!

I går försökte vi göra Cancun. Strax utanför hotellet finns ett Mayamuseum. Faktiskt väldigt fint och mycket att se. Till och med Juni var road.

Inte alls särskilt mycket turister och svalkade att promenera under de stora träden.

Såhär roligt tyckte Juni att det var:

I Cancún finns det gott om amerikanska matkedjor. Man får leta lite för att hitta till marknaderna med den mexikanska maten. Vi åkte till Marknad 23 för tacobonanza.

Det tog en stund att komma dit men väl värt besväret. Fyra tacos för en spottstyver.

När vi ändå var där passade vi på att promenera omkring på bakgator. Det är mycket roligare att se de mindre tillrättalagda delarna av en stad.

Höga murar med krossat glas på toppen, graffitti och blommande buskar.

Det är väl också här alla gamla Folkabubblor kommer för att dö? Står massa mer eller mindre fallfärdiga bubblor på längst bakgatorna. Detta var en av de mer omhändertagna exemplaren.

I dag fyller Juni TVÅ år. Inte kunde jag någonsin tro de där första självande veckorna som nybliven förälder att tiden skulle gå fort. Vi firade med en egenpåhittad variant med pannkakstårta. Great success.

Det var slut på rapporten för nu. Nästa gång vi hörs har vi förhoppningsvis nått Tulum.

Stor kram

Sophia

 

Sista sucken i Miami

Nu har vi ganska precis landat i Cancún i Mexiko. Hotellet som vi bokat för några dagars vistelse här visade sig vara ett time share. Vet inte riktigt vad det innebär men vi fick ett stort rum precis vid stranden med en flott balkong, vardagsrum och ett litet kök. Visst att allt ser ut att vara inrett av Franny Fines morsa (ni som vet vet) men så rackarns tipptopp för en familj som reser med ett litet barn.

Tänkte bara dela med mig av en bildkavalkad ifrån Miami. Vi tillbringade totalt tre hela dagar där men en av dem åkte vi till Ft Lauderdale för att hänga med min kompis Karin, hennes Martin och deras Uno. Jag var toast madame på deras bröllop i augusti, om någon minns. Det var ett kärt återseende för Juni och Uno (prova att säga deras namn ihop tre gånger på raken), och det var så hjärtknipande rörande att se.

I alla fall. Ett bildregn var utlovat och här kommer det.

Jag och Andreas var i Miami för en halv livstids sedan. Då fastnade vi för Le Sandwicheri, som inte helt oväntat säljer mackor. Perfekta frukoststället en dag med fint väder. Man serveras rejäla och opretentiösa mackor i en trailerliknadnande food truck.

 

Dagarna tillbringas bäst på stranden eller i Lummus park, för där håller sig familjens yngsta medlem road. Vi bodde på South Beach, en ökänd partajdel av Miami. Faktum är när man tänker på Miami är det förmodligen South Beach man tänker på, även om riktiga Miami är så mycket mer. Vi lyckades också pricka in Spring Break-säsongen, alltså Merikarnas motsvarighet till sportlov. Inte så mycket sport men väl galej, tonårsdrama och stök. På gatan utanför hotellet var det skyltat ”Welcome Spring breakers! Prohohibited on the beach: drinking, playing loud music and coolers!”. Om hur det efterlevdes i praktiken: sisådär va?

Det var mycket bärande av vatten i hinkar.

 

Och tittandes mot de läskiga vågorna som bryts. Juni bestämde sig direkt för att havet inte är att lita på. Hepp.

Strandlivet börjar redan i gryninngen. Miami har ingen direkt solnedgång att skryta om och skyskraporna vid stranden blockar kvällssolen på stranden, men i arla morgonstrund möts man av yogisar, löpare och livsnjutare.

Älskar färgkombinationerna. Randigt och kulört om vartannat. I dessa strandhyddor får man handduk och solstolar om man bor på något av strandhotellen. Parasoll får man dock betala extra för. 300 kronor kostar hyran när alla skatter är inräknande. Minus dricks. Det gäller att hålla i plånboken i Miami för stan är fruktansvärt dyr.

Hotellet som vi bodde på var som en enda kulört färgbomb. Dessvärre drog det också till sig Spring Breakers som en klick bajs med flugor. Kanske kan DJ:n vid poolen haft ett finger med i spelen? Eller baren som serverade redbull vodka men inte té. Glad att vi inte var den enda småbarnsfamiljen som såg lite bortkomna ut där, men nästa gång kanske vi får göra mer research.

Här står jag och tronar med min nya sweat shirt förresten. Inte så pjåkig va? Köpt på Banana Republic i Miami eftersom att jag led seriös brist på tjockare plagg.

När jag ändå tagit upp frukost vill jag tipsa om ett annat ljuvligt ställe: Rosetta Bakery. Allt är därbakat och riktigt, riktigt smaskigt. Cappuccinon var också helt klart bäst vilket förstås inte säger mycket, men det var riktigt god.

 

P

Att titta på bagaren som bakar allt bakom en glasvägg är finfin underhållning.

Kvällsmiddagarna var ingen höjadare tyvärr. Juni var för det mesta toktrött och rände omkring som en hattifnatt. Så jag har tyvärr inga tips att bju på där.

Vi hann också spatsera omkring. Det finns otroligt mycket att vila ögonen på. Vissa otroligt vacker Art Deco-byggnader men också många finfula. Som tex denna.

 

Och överallt är hänger det kulörta lampor eller ljus. Så mysigt.

 

Och den som älskar neon kommer defintivt få sitt lystmäte. Shelborne låg ganska nära vårt hotell och bjuder på neon en masse.

Detta var alles: Nu Mexiko!

Stor kram

Sophia

Ett litet hej från Miami

Hallo hallå!

Det blir en liten instickare till resedagboken här. Det var många hejarop på Instagram ang min minimalistiska packning och det tackar jag för. Men det behövdes en liten korrigering. I stället för strandsärken i polyester som tveklöst blir den mest svårburna borde jag säkrat upp med en tjocktröja. Åk aldrig hemifrån utan en tjock tröja som värmer på svala kvällar oavsett hur lovande vädret verkar (ok att förbise om du ska till tokvarmt land) för man vet aldrig när en kallfront kommer. 16 grader och ihållande blåst gjorde jag var nödgad att köpa en tjocktröja). Ett mycket bra köp dock som jag gärna visat upp sen.

 

Annars är det mest såhär om dagarna

 

 

Jag skriver, redigerar bilder och publicerar med enbart mobilen. Fiffigt, tänker du? Nej! Så fruktansvärt opraktiskt arbetsflöde att jag blir tokig. Kommer nog aldrig att köpa en iPhone igen, särskilt inte så som de är prissatta nuförtiden. Denna får hänga kvar tills den inte håller mer men sen är det ajöss Apple.

 

Stor kram

Sophia