Besök på Handelshuset i Neglinge

Hej,

En sak som vi visste att vi skulle sakna när vi flyttade från stan var utbudet av restauranger och matställen. Trots att hela familjen bara äter på restaurang once in a fullmoon kändes det ändå tryggt att ha restaurangstök runt hörnet om andan faller på. Andreas är något av en gourmand och jag ett matvrak så innan vi fick barn åt vi ute varje vecka.

En väldigt kul grej med att flytta är förstås att upptäcka nya pärlor i närområdet. På promenadavstånd finns Handelshuset som serverar finpizza, fika och italienska godsaker. I lördags hade vi äntligen vägarna förbi.

Först spatserade vi lite i grannskapet.

Och sen gick vi dit för pizza och för kaffepåfyllning. Här ligger det! I ett gammalt, charmigt kråkslott.

De hade höstpyntat så fint med pumpor och kål och fler växtligheter som jag inte kan namnet på.

Och inomhus var det mysig stämning med tända ljus. Är för övrigt väldigt svag för pärlspont och trähyllor.

De säljer också lite råvaror.

Inte särskilt fult är det inte heller.

Skomakarlampa – en klassiker som aldrig går ur tiden! Superlätt att hitta på Tradera för en rimlig peng.

Målade golv är något av det finaste som finns. Blev sugen på att måla vårt golv på ovanvåningen med ljusgrå linoljefärg. Kanske inte rutigt även om jag tycker att det är vrålsnyggt. Men det gör sig bättre i kök och hall.

Och hur fint är det inte att dekorera väggen med gamla strå-och panamahattar? Lite lättare att styra upp än en tavelvägg.

Där satt vi på bästa plats och gonade oss. Hejhej!

Fotade tyvärr inte maten men det var en smarrig pizza på tunn och krispig botten. Det var knappt några andra sällskap när vi kom men när vi gick ramlade det in matgäster. Innan vi gick kastade vi lite grus och tittade på tuppen. Juni är helt ekiperad i kläder från Stadsmissionen och Tradera.

Sedan styrde vi kosan mot Neglinge Gård, där hembygdsföreningen hade höstmarknad. Gamla hus fulla med bilder och pryttlar från förr – paradiset för en retrosexuell som jag. (Älskar också att köpa gamla grejer men inget av den varan i  dag) Tyvärr var ingen annan i familjen lika exalterad över gamla bilder som av strömmingsmackor och korv. Tur att det fanns något för alla då.

Man kunde få binda sin egen höstkrans för blygsamma 30 kronor. Har mig veterligen inte bundit någon som helst krans i vuxen ålder men någon gång ska ju vara den första.

Virade grankvistar och mossa på halmringen tills jag storknade…

… och såhär blev resultatet: En något asymmetrisk krans fläckvis prydd av mossa och någon sorglig kvist. ”Vilken stilig krans sa tanten på plats (med den där särskilda tonfallet äldre har när de pratar med barn). Nöjd hursom och nu hänger kransjäveln utanför dörren och där ska den hänga!

Det var den söndagen det. Åk gärna till Handelsboden om du är ute och surrar i Nacka. Supermysigt och barnvänligt.

Kram Sophia

Avundsjuk, nej avundfrisk

När andra människor visar upp sina nya köp får jag ofta frågan om jag inte blir lite avundsjuk. Och svar jo – det blir jag absolut. För mig är avundsjuka ingen främmande känsla alls. Som vuxen har jag färre saker att vara avundsjuk över, men under min uppväxt tyckte jag mig ha fog för känslan ganska ofta. Jag är uppvuxen i ganska välbärgade områden utan att vara rik själv. Det betydde förstås att de flesta av mina kompisar hade det betydligt bättre ställt än vad vi hade. Jag var ständigt avundsjuk på deras utlandssemestrar, vad jag tyckte var deras belevade manér, deras välfyllda garderober och massa annat. Men redan som barn visste jag att avundsjuka var en ful känsla som man inte gärna pratade högt om. I dag är jag inte lika ofta avundsjuk på de där materiella prylarna, men ofta på andras egenskaper eller förmågor.

Jag är tillexempel jätteavundsjuk på:

  • Alla som är skickliga på färg och form på något sätt. Jag är själv lite av en hobbyestet men blir grön av avund på alla andra (det vill säga de flesta) som gör det bättre än jag.
  • Skickliga skribenter. Vissa människor har förmågan att få en innehållsförteckning att låta intressant. Våldsamt avundsvärt.
  • Roliga mammor. Vissa mammor är så roliga med sina barn att jag skrattar högt i deras sällskap. Men jag känner mig ofta grå, tråkig och gnällig tillsammans med mitt eget barn. Och när jag väl försöker spexa till det märker jag hur ihåligt det ekar.
  • Folk som kan sy. Gudars vad jag höll på när jag var yngre. Vi hade som sagt inte särskilt mycket pengar men kreativitet fanns det gott om. Jag var dock alldeles för otålig och fuskade för mycket för att lära mig hantverket. Men vad jag inte skulle ge för att kunna sy mina egna kläder i dag.
  • Tekniskt intresserade människor. Jag har kämpat jättemycket för att lära mig teknik men har insett att det inte bottnar i ett egentligt intresse. Jag bryr mig helt enkelt inte om mobiltelefoner eller de senaste teknikerna inom webbutveckling – så länge som allt funkar. Men jag önskar att jag vore ett kodgeni och är duktigt avundsjuk på alla som är det. Så himla praktiska kunskaper att ha.
  • Alla som lever mer hållbart än vad jag gör. Jag vet att jag har alla förutsättningar i världen men ändå så har jag massor av dåliga vanor som jag inte fått styr på.

Detta var nog bara ett axplock av allt som jag är avundsjuk på. För mig är att bli inspirerad eller avundsjuk två sidor av samma mynt. Men det ser jag som en gynnsam egenskap. Om jag kan bli avundsjuk så kan jag också bli inspirerad! Ta exemplen ovan. Det mesta är sådant som jag behärskar i någon, om än pytteliten utsträckning. Men tack vare min avundsjuka på andra som gör det mycket bättre så blir jag inspirerad att förbättra mig.

Jag lyssnar på En Underbar pod och i ett avsnitt tog de upp ämnet och lyfte avundsjuka till något positivt.  De menade på att det kan fungera som en enorm drivkraft och borde i stället heta avundsfriska. Jag tycker också det är himla fint när en person med så stor auktoritet inom sitt yrke vågar avslöja att även hon blir avundsjuk.

Jag tror att alla människor blir avundsjuka någon gång. Och även om det är en olustig känsla går den också att påverka. I mitt fall försvinner den där frätande känslan om jag erkänner för personen att jag är avundsjuk. ”Gud så fina bilder du tar, jag blir så avundsjuk”. Att inte ge efter för det syrliga utan göra det till en komplimang. Då lurar man sig själv till att tänka positivt om den andra personens förmåga och avundsjukan blir till något fint i stället. Och jag avslöjar hellre själv att jag är avundsjuk än att bli tagen på bar gärning med att vara ogin över någon annans framgångar.

Att vara avundsjuk tycker jag också är ett sundhetstecken. Om man aldrig är avundsjuk så kanske man har för höga tankar om sig själv eller alldeles för små drömmar.

Vad är du avundsjuk på?

Kram Sophia

Vardagsfint

Slå upp ordet slentrian i ordboken och där finner du valfri dag ur mitt liv. Så känns det åtminstone ibland, särskilt eftersom jag kliver upp 05.30 varje morgon trots att jag knappt är människa förrän 07.30. Då går jag verkligen på autopilot.

Men mitt i allt det där som är varje dag finns tillfällen som sätter färg på vardagen. Låt oss kika på några av de tillfällena den senaste veckan.

I onsdags fyllde Andreas år. Han fick blombud (inte av mig) och blommorna gör sig så himla fint i vår matsal. Det gör mig lite piggare varje gång jag kikar in här.

En morgon fick jag gona mig i solskenet medan jag jobbade. Hurra för att kunna arbeta hemifrån då och då.

Förra helgen fick vi nog, åkte 22 mil enkel resa till Lindesberg och lämnade av vår dotter hos morfar och Annika. Ute på landet finns hästar och två vuxna med obegränsat av tålamod och kärlek för en 1,5-åring som gärna lajvar rejv om nätterna. På lördagen åkte vi tillbaka till stan…

…Och tog in på hotell At six. Vi fick en bra deal av en kompis och unnade oss en hel natts sömn och en brakfrukost som hette duga.

Skämdes prick noll för att barnet fick vara kvar på landet och vi vuxna fick äta ostört och bara smaka på livets gottiga en dag. Detta var hela tanken med köpstoppet – att lägga pengar på upplevelser i stället för prylar. Nu har jag valt att spara mer pengar till skillnad från förut, men det betyder inte att jag njuter mindre av vardagslyx när den väl bjuds. Tvärtom. Detta kommer jag att leva på länge.

Vi hann också med 35-årskalas med tema ”dive bar”. Bästa temat någonsin. Utklädnad: jeansskjorta och jeans. Klart.

Innan vi åkte hann jag färdigt med projekt ”tillfällig garderob” i kattvinden. Vi ska ju bygga något beständigt där så småningom, men det får bli när budget och inspiration finns.

Tadaa! Linnegardinerna färgare jag grå med Herdins textilfärg och så lät jag dem hänga ostrukna.

Och såhär ser det ut på insidan. Grå linoljefärg på väggarna. Hylla ovanför Algot-systemet som är perfekt för att lägga outfits på. Färgen kommer att torka vad det lider. Nu fattas bara tapeter… samt en miljon grejer till.

Stor kram Sophia

Jokerveckan!

Halli hallå!

I Stockholm skiner solen och jag har arbetat en halvdag hemifrån. Det övergår mitt förstånd varför inte detta är livet varje dag.

Denna vecka har jag haft tema jokervecka. Och med jokrar menar jag de plagg som överlevt årets alla utrensningar men som jag fortfarande är osäker på. Låt oss titta på hur det har sett ut (obs, tisdagens och onsdagens outfits var såna praktfiaskon att plaggen åkte raka vägen till textilåtervinningen, så de hoppar vi, ok?)

Måndag. Lykke li eller spökplumpen? Denna helsvarta, ribbstickande långklänning inhandlades när jag var gravid och fick mig att känna mig bohemsk och konstnärlig. Och gjorde sig susen med ett skärp i midjan. Sedan dess har den bara blivit hängandes eftersom jag känt mig lite som spökplumpen. Men den fick en nytändning i måndags och blir definitivt kvar. Nu har jag rensat ut de flesta smycken, men i framtiden tror jag att ett maffigt halsband verkligen skulle få den att lyfta.

 

Tisdag. Om vi räknar bort skorna har denna outfit kostat mig totalt 150 kronor. Tröjan är en prima ulltröja i boxig kvalitet som jag fiskade upp ur fyndlådan på Stadsmissionen och gav en femtiolapp för. Den har använts alldeles för lite eftersom passformen varit sisådär. Men jag tycker att den verkligen lyfter tillsammans med en snäv underdel. Kjolen är från Dagmar och köptes på Tradera för prick 100 kr. Slitsen gör den dock mindre användbar då jag hela tiden går och drar i kjolen för att inte råka blotta för mycket. (Kan man ens blotta för mycket, svar jorå?). Men nu funderar jag på om jag inte ska sätta in en dragkejda för slitsen alternativt sy ihop den. Då tror jag att den får vädra luft lite oftare.

Sist men inte minst. Också ett second hand(-icke)-fynd. En tröja från Stella McCartney köpt på Usedby. Älskar mönstret, det skira tyget och den knasiga resåren. Tyvärr älskar tröjan inte mig. Den krummar sig runt bysten och mönstret får mina bröst att se ut som två psykedeliska clownögon. Kunde inte ens förmå mig att lägga upp en bild rakt framifrån pga genererar mig själv. Nej det går bara inte.

Av denna upplaga av jokervecka är det tre plagg som blir kvar. Svart, ribbstickad klänning, kjolen och ulltröjan. Kjolen blir kvar under förutsättning att jag kan sy igen slitsen eftersom den annars bara kommer att fortsätta samla damm i garderoben.

Stor kram

Sophia

Varför pratar vi aldrig om kostsamma relationer?

I går firade jag min man som fyllde jämnt. Hipp hipp hurra för honom! Vi ordnade med finfrukost hemma. Tände en brasa, åt avokadomacka och drack gokaffe och surrade. I födelsedagspresent överraskade jag honom med en weekendresa. Nästa maj packar vi kofferten och styr mot Moskva, bara vi två. Mitt ränksmideri har pågått nästa hela året och – fy fasiken – som jag längtar.

Detta är utan tvekan den dyraste present jag har gett min man. Förvisso kommer resan mig lika mycket till godo, men även om man räknar bort mina kostnader är den med råge dyrast. Det hör faktiskt inte till vanligheterna att någon av oss gör sig ett så stort besvär (tvärtom har vi flera gånger gett en födelsedagspresent hastigt inslagen i en kastrull). Ibland kan jag nästan känna att vi är sorgligt snåla jämfört med vår omgivning. Vi har till exempel inte gett varandra en julklapp.. någonsin? (Jag vill dock hävda att min julklapp är att Andreas slipper köpa julklapp åt mig, hehe). Inte heller ger vi varandra fysiska presenter på årsdagar eller eller några andra dagar för den delen.

Jag vill verkligen inte döma andra människor eller deras relationer, men det finns vissa fenomen som jag bestämt inte vill bidra till att normalisera. Exempelvis uppfattningen om att man måste ge en ”push present”. Alltså att mannan (i en heterosexuell relation) ska ge kvinnan en påkostad present – inte sällan en märkesväska – som belöning efter förlossningen. Hur skevt är inte det? Förlossningsskador och -komplikationer, sömnbrist, smärtande bröst och depressioner talar vi tyst om – men att prata högt och vitt om väskan vi ska få efteråt är helt socialt accepterat. Det finns en miljon grejer att noja över som nybliven förälder, jag tycker bara inte att väskan ska vara en av dem.

Ibland kan jag också känna att det vilar något olustigt över den typen av presenter. Kvinnor lånar ut sin kropp i nio månader. Många får lida av sviterna från en graviditet för resten av livet. Män köper en dyr väska som tack. Som att det ens går att jämföra?

Det är också något ironiskt över alla män som inte vacklar när det ska inhandlas en väska för tiotusen men blir alldeles handfallna när de ska handla vinterkläder till barnen.

En push present är förstås bara ett exempel av många ekonomiska skevheter som kan uppstå relationer. Bara en sådan sak som våra förväntningar på vad en present ska kosta. En stor bloggare som i dag talar sig varm om vikten att leva ekonomiskt gjorde sig för några år sedan känd för citatet ”det är så svårt att hitta presenter för under 500 kronor”. Det finns en utbredd förväntan om att män ska ge dyra presenter till kvinnor, och att alla kvinnor – öppet eller i hemlighet– suktar efter märkesväskor eller smycken. Vad säger det egentligen om hur vi ser på varandra? Och varför pratar vi aldrig om vad våra relationer får kosta?

För mig känns den typen av gåvor något som hör till en svunnen tid. När kvinnor saknade egen möjlighet till försörjning och mannens ekonomiska status (i den mån kvinnan hade förmån att välja) var en avgörande faktor för familjelyckan. För mig är onödigt dyra presenter ofta synonymt med ett ojämställt förhållande. För den med mest pengar blir gesten ett sätt att befästa överläget, och den som mottar gåvan påminns om sitt underläge. För hur ska den med mindre pengar kunna matcha gåvan?

Oavsett känns det som att många presenter ges av helt fel anledningar. För att släta över. Fredsgåva. Muta. En tyst överenskommelse. För att liva upp. För att man inte vågar att inte ge. Vi lever i en förväntanskultur där det är norm att ge bort saker vid så många tillfällen att vi sällan frågar varför vi behöver ge. Finns det inga annat sätt att visa sin kärlek och uppskattning på? Jo självklart, men det är så lätt att det inte hinns med. Både jag och min man önskar att vi var bättre på att prioritera in gemensamma upplevelser som bryter av vardagen. För jag tror att de flesta har behov av att liva upp vardagslivets slentrian ibland.

Självklart tycker jag att alla som vill ska ge sin nyförlösta partner en dyr väska. Men jag tror att de flesta kvinnor blir gladare av en sovmorgon och att få gå på toaletten ifred.

Vad tror du?

Kram Sophia

Lever vi i ett hyperkonsumtionssamhälle?

Jag stötte på termen hyperconsumerism (hyperkonsumtion) i ett kommentarsfält nyligen. Hade aldrig hört talas om teorin innan och blev förstås nyfiken. På Wikipedia står det att läsa:

”Hyperkonsumtion refererar till konsumtionen av tjänster och varor som har icke funktionella syften och samhällspressen att köpa dessa varor eftersom de formar ens identitet.

I ett hyperkonsumtionssamhälle är alla sociala upplevelser drivna av marknadsmekanismer. Hyperkonsumtionen drivs framåt av varumärken eftersom människor ofta skapa djupa känslomässiga band till de varumärken som är identitetsbyggande, vilket i sin tur är vad som driver dem att konsumera.

Ytterligare ett kännetecken på att vi lever i ett hyperkonsumtionssamhälle är besattheten av något nytt som får människor att slänga ut det gamla. Det är särskilt framträdande inom exempelvis modeindustrin där produktlivscykeln ibland är så kort som några veckor.

Varor är ofta att betrakta som rena statussymboler eftersom de köps i första hand för att visas upp för andra (och på så sätt symbolisera exempelvis rikedom). Vissa teoretiker hävdar att konsumtionsbegäret inte drivs av vår vilja att konkurrera med andra utan snarare är att betrakta som ett hedonistiskt nöje.

Hyperkonsumtion beskrivs ofta för att ha religiösa inslag. Det lyfts fram som en religion som håller konsumtionen högst av allt, och ersätter de traditionella religösa ritualerna med nya. Att gå till kyrkan ersätts med att gå till gallerian.  Helgon är ersatta av kändisar. Shoppingterapi i stället för botgörelse. Strävan efter ett bättre liv efter döden är ersatt av en strävan för ett bättre liv i nuet. Hyperkonsumtion har till och med kommersialiserat religiösa symboler. Exempelvis är det inget märkligt att se icke troende bära smycken med religiösa symboler. ”

Vad tror du? Lever vi i ett hyperkonsumtionssamhälle? 

Det är ju tämligen lätt för alla till höger om vänsterpartiet att avfärda teorin som gammal vänstersmörja i ny förpackning. Samtidigt är många av beskrivningarna alldeles för träffsäkra för att vi ska kunna ignorera dem helt.

Mina tankar leds osökt på in på trilogin Hungerspelen. Det är ju en framtidsdystopi där huvudstaden enbart befolkas av en narcissistisk, hedonistisk och fullkomligt empatibefriad elit medan alla utanför stadsgränserna lever i armod och förtryck. Kanske är det inte så att de på den svenska landsbygden riskerar att förslavas i närtid, men beskrivningen känns inte våldsamt avlägsen för flera delar av innerstan. Där känns det som att shopping, skönhetsbehandlingar, träning och uteliv liksom ÄR hela livet och inte inslag i livet.

Kram Sophia

 

DIY: Sy egna linneservetter

Till garderobsprojektet hade jag köpt fyra stycken linnegardiner från Ikea. När jag fållat gardinerna hade jag fyra tämligen  stora spillbitar över. Vad göra? Jo, använda till något annat såklart. Nog ska familjen Stök & Gris hitta användning för ett gäng linneservetter som kan användas om och om igen.

Du behöver:

  • Spillbitar av linnetyg som räcker till så stora servetter som du vill ha.
  • Tråd: Helst icke-syntetisk.
  • Nålar.
  • Sax.
  • Symaskin
  • Strykjärn.
  • Tidsåtgång: ca en till två timmar.

Så här gjorde jag:

  1. Ett vanligt mått på linneservetter är 45×45 centimeter, så jag började med att klippa ut sex stycken bitar som var 49 x 49 cm.
  2. Jag behöll alla sidor som redan var fållade.
  3. Sedan vek jag och strök in den råa kanten (den med trådar) , vek igen, och strök igen. På så vis får man bara jämna kanter. Därefter nålade jag kanten. Jag nålade alla sex bitar i ett svep.
  4. Sy raksöm så som är så lik de gamla kanterna som möjligt. I mitt fall var det ca 1 mm in på fållen.
  5. Färdigt.

 

Så där. Ett gäng prima linneservetter för en spottstyver. Såg att HM Home säljer linneservetter för 125 kronor stycket, så en kanske ska överväga en karriär i servettbranschen. Eller inte. Men kul och lätt var det.

Stor kram Sophia

Tips:Tack och adjö direktreklam

Troligen känner du till Nix-registret mot oönskad telefonförsäljning. Men visste du att det finns ett motsvarande register för adresserad direktreklam?

När vi bodde kvar i stan fick jag drivor med adresserad reklam. Varje gång gick den raka vägen till återvinningen. Vilket slöseri! Jag måste kryssat för många urvalskriterier – och ännu fler sedan jag fick barn – för det kom mer än lovligt vissa dagar. Allt från blöjprover och lotterier till mäklarannonser.

Trots att jag arbetar på en marknadsavdelning själv (dock 2b2 och främst med digital marknadsföring) hade jag inte koll på att man kan betacka sig all adresserad reklam. Men det kan man alltså. På Swedmas hemsida avregistrerar man sig enkelt med bank-id eller mobilt bank-id. Inga formulär som ska beställas, frankeras och skickas. Tjoff, bara.

Nix-registret gäller för all direktreklam som är personligt adresserad. All oadresserad går att stoppa med en ”ej reklam-skylt” på brevlådan.

Det fungerar däremot inte om du har en kundrelation till avsändarföretaget. Då måste du kontakta dem och be om att få bli avregistrerad. Nu väntar jag bara på en tjänst där man kan administrera alla avregistreringar på reklam, oavsett kundstatus. En tar sig för pannan när man begrundar att Elon Musk troligen har landat en farkost på Mars innan det går att säga nej till all form av reklam i brevlådan.

Kram

Sophia

 

På besök i grannskapet

Jag är väl knappast ensam om att tycka att det är något magiskt över hösten. Vissa tillfällen på dagen är det så vackert ute att jag nästan måste hålla andan av rädsla för att förstöra det om jag andas ut. Som när dagen bräcker och himlen blir rosa sammet. Eller när eftermiddagssolen färgar trädkronorna gyllengula. Då känns hösten så fin och vemodig och mjuk.

I lördags var precis en sådan dag. Vi har haft fullt upp med sysslor från morgon till kväll de senaste helgerna, så vi har liksom missat hela höstens skådespel. Men nu hann vi äntligen ut på en promenad i grannskapet (efter den obligatoriska vändan på byggvaruhuset för att köpa en ny tumstock).

Jag sportade en översizad, brunlila dunjacka från Uniqlo (second hand). Brukar matcha den med ullhalsduk från Acne och en lila mössa, så också denna dag. Jag tycker att det är en svinfräck kombo men ser också att jag är förvillande lik en fräsig tant på avstånd.

Området ligger omgivet av vatten. Har planerat att bli en hurtig vinterbadare men nu när jag ställs inför realiteten så framstår det plötsligt som den dummaste tanke jag tänkt. Det är bara oktober men det ser redan fruktansvärt kallt ut.

Grant så det förslår. Det är ett gammalt Grand Hotel som skymtar i bakgrunden. Kan tänka mig att det en gång varit pampigt och storslaget, men nu ser det mest nedgånget och ruffigt ut. Putsen faller av och lämnar beiga fläckar i den vita fasaden. Hoppas att ägaren har planer på att återställa dess forna glans. 

Hamnade mitt i ett jättefält av kaveldun.

Och kom sedan fram till en mycket lämplig badplats. Tyvärr. Nu ser det ut som jag måste göra slag i saken.

Inte bara jag var road av utsikten. Bästa stället för att kasta småsten.

I denna lilla vik kan det bli ett dopp eller två.

Närheten till naturen var en av de stora anledningarna till att vi fattade mod och lämnade stan. I stället för att sitta hemma och sörja alla de där restaurangmiddagarna som inte blir av eller utekvällarna som ingen har ork till ville vi vädra mer frisk luft. Nu har jag samlat kraft till ytterligare en vecka på pendeltåget. Det är märkligt hur min inställning har förändrats till huslivet sedan jag fick barn. Innan vi fick Juni såg jag absolut ingen charm med att bo i hus. Då ville jag ha omedelbar närhet till barer, stök, jobb och affärer. Klipp till två år senare och jag blir salig som ett barn av att se lite kaveldun fladdra för vinden.

Livet ändå. Så fint att man kan överraska sig själv.

Stor kram

Sophia

Feja skodonen

När man vet att man inte får köpa något nytt är det som att allt man äger blir lite mer värt. Då känns det helt plötsligt lite mentalt lättare att ägna en kvart åt att putsa sina skor. Att rengöra och putsa ett par läderskor kan nästan få dem att se ut som nya. Om man låter bli att slarva och putsa dem någon gång varannan månad (beroende på användningsfrekvens) så kan man förlänga skornas liv med flera år. Hett tips är också att köpa skoblock i cederträ. Cederträet dämpar lukten av fötter (som vi ju alla lider av, mer eller mindre..) och skoblocken ser till att lädret håller formen. Jag har förlagt mina skoblock i någon flyttkartong och redan efter en månad utan märker jag att mina läderskor börjar tappa livsgnistan.

Min skovårdsrutin är föga komplicerad utan är som följer.

1: Rengör med fuktig trasa (alt tvättsvamp vid grov smuts) och galltvål.

2. Läderbalsam. Gnider in med en trasa.

3. Skoputs. Även den gnids in med trasa.

4. Gno in den med borste.

4. Färdigt! Eventuellt gnider jag in skorna med lite vattenavstötande vax som bonus, men långtifrån alltid.

Vill du läsa fler kläd- och skovårdstips? Allt finns samlat under kategorin klädvård.

Stor kram

Sophia