Jag är sjuk! Igen! 2.5 dagar på förskolan var allt som krävdes för att slå ut oss med feber och frossa. Igen! Men låt mig inte älta mina åkommor. Vi tittar på något roligare.
Välkommen till gästrummet. Här är pardörrarna grundmålade och nyglasade med muslinglas. Sen ska de strykas med linoljefärg i tre kulörer.
Insidan blir samma brutna vita som på snickerierna.
En detalj jag är så fasansfullt nöjd med är handtagen. Den är nytillverkade i bakelit och köpta på Byggfabriken. MEN, de ser nästan på pricken ut som originalhandtaget vi har mellan köket och matsalen.
Här ser du insidan av pardörrarna. Det gula är kittet, och det ska förstås inte synas när de är färdigmålade.
Garderoberna är färdiga, på utsidan i alla fall. Vi tänkte köpa garderobsinredning från Ikea och använda. Scannar Marketplace / Blocket dagligen för att se om vi kan hitta begagnad inredning. Inspirationen med speglarnas dimensioner hämtade jag från matsalen. Det är större speglar längst ner, och mindre desto högre upp. Fördelningen 2/3 och 1/3-del för att vara precis. Tyckte att det gav intrycket av högre takhöjd. Liksom samma illusion som när man bär jeans med hög midja.
Är oerhört redo för tapeter. Först hade jag tänkte att snickerierna skulle målats i 2% grön umbra. Sen vetegrå. Slutligen fastnade jag för en bruten vit. Och det ångrar jag inte en sekund.
Det blev en himla fin julafton. Trots att minstingen i familjen vaknade snorig. Både min mamma och pappa hade redan kommit dagen innan, så det var inte lönt att ställa in firandet.
I stället dukade vi upp till frukost medan solen sken som en strålkastare in i matsalen.
Croissanter, nybakt surdegsbröd med hemgjord päron, lime-och vaniljmarmelad. Tacka vet jag Andreas. Vi lyssnade på radiokalendern och drack både påtår och tretår. Hur skulle vi göra det mesta av dagen? Vi bestämde oss för att dela upp oss. Pappa passade Nils och Andreas fortsatte att göra julmat. Den halländska långkålen gör sig inte själv.
Jag, mamma och Juni åkte till golfbanan och störtade ner från kullarna med pulka och stjärtlapp. Under natten hade det snöat två centimeter och det förpliktigade. Snötäcket var så klent att jag åkte sönder stjärtlappen på första åket, och kom hem med blåmärken på skinkorna från all småsten. Ändå värt!
På vägen hem handlade vi mer av sånt vi behövde. Två säckar ved och clementiner. Till vårt präktiga citrusbord.
Var så oerhört tacksam för att vi hade fått bort täckskivan som satt mellan köket och hallen, dagen till ära. Så att vi kunde njuta av vår nästan-färdiga hall. Fattas bara några strykningar färg och garderober. Och lampa, om man ska vara petig.
Gästrummet var också iordninggjort. Sånär som på tapeter, belysning och värme. Jaja, detaljer! Här sov pappa på en tältsäng. ”Fint men kallt” sa han.
Medan pappa och barnen tittade på Kalle Anka gjorde vi iordning sista piffet. Pappa är minst lika engagerad som barnen. Själv tappade jag intresset exakt samma år som smartphonen lanserades. För husfridens skull håller jag traditionen vid liv och slår på tv:n vid 15 och gör något annat.
Duka till exempel! Av min mormors väninna Marianne fick jag en handbroderad julduk, från 40-talet gissar jag. Den gjorde hela dukningen. Bar en gammal klänning från Dagmar och en hyrd tröja i merinoull under. Tycker jag river av looken som tjurig kulturarbetare med den äran.
Vår yngste gjorde om soffan till ett tåg. Som han försvarade från vargar med en ”hamme”, alltså hammare.
Så! Dags att äta. Vi äter en lunch precis efter Kalle Anka, och framåt kvällen får man fylla på med pepparkakor och snask om magen kurrar igen. Förstår att vissa äter julmiddagen senare, men såna barbarer är vi inte.
Andreas dukade upp mer hembakt bröd. Och tunnbröd. Och ost, sill, lax, julskinka, köttbullar (vanliga och veg), potatis, revbensspjäll och hemgjord korv, och rödkål och långkål. Ur bild dock. Vi har haft år med mer veg (tex en vegetarisk julskinka, köttbullar och sill), men landat i att vi behåller en del klassiker ändå. De äts nämligen upp, till skillnad från mina mer experimentella inslag som tofusillen. I stället tillagar vi små volymer och väljer ekocertifierat.
Efter Kalle Anka var det traditionsenlig fackeldans i kvarteret. Cirka 20 grannar slöt upp för dans runt i korsningen Ringparksvägen och Danska Backarna. Små grodorna, räven raskar över isen och så avslutar vi med raketen. Tog inga bilder och det ska du vara glad för.
När vi kom hem fick min bror göra en tomteutryckning. Men blev avslöjad tämligen fort. Ett sundhetstecken, ändå. Att min äldsta är såpass klarsynt att hon känner igen en fusktomte när hon ser en. Nils fick en boll, och fler hammare och träverktyg. Eftersom de är att betrakta som förbrukningsvaror i hans vård. Vi är inne på tredje setet. Juni fick lite ridgrejer som hon önskat sig. Och böckerna i Knyckert-serien och lite pyssel. En del begagnat och en del nytt och lika glad för allt.
Sedan var det fri lek tills att det var nattning och två rara stupade i säng. Vi vuxna stannade uppe och såg Karl Bertil Jonssons jul på SVT Play och sippade på en Irish Coffee. Jag gav upp efter halva dock. Pappa hade sig digitaliserade hemvideor från åren 91 – 93. Fram till ögonlocken klippte vid 11-snåret glodde vi på utdrag från vintern 92, våren 91 och den stora kräftinvasionen 93. Det mesta mindes jag inte alls.
Det tycker jag ändå är värt att påminna om. Särskilt om julen inte blev som planerat. Av hela år när man är barn minns man högst fem minuter ändå! Vad var det bästa med julafton? frågade jag min äldsta på kvällen. ”När mormor trampade på en clementin!” svarade hon. Inte nog med att barn glömmer det mesta, man har heller ingen särskild kontroll över vad de kommer att minnas.
Fjärde och sista advent och äntligen skulle vi få revansch på alla de andra adventsfiranden som uteblivit på grund av sjukdomar.
Granen var klädd! Med armband och tämligen oklara alster från förskolan (en fri tolkning av julen skulle jag tro. För barnen.
Med hemgjorda polkagrisar. För pappan.
Med skira blommor i crepepapper, gjorda av Sofia Mokkasin för Svenskt Tenn. För mamman. En bra gran har nämligen något för alla. Fint och fult, tradition och nytt. Jag tycker inte det är så petigt. Viktigast är ju att alla känner att de får bidra. Dock har jag inget övers för trendgranar (något måtta får det vara!) eller de som envisas med att kasta upp allt vad barnen pysslat. En kompromiss gör alla glada!
Juni satt och pysslade med sitt legobygge. Andreas köpte ett Elsa-torn på Blocket och har delat upp bygget i delar, som hänger på väggpanelen bakom. Varje morgon får hon ta en ny påse. Eller ja, det är ju Nissen som levererat. Vår Nisse bor på kattvinden och har ingen såndär gullig liten Nissedörr. Med ojämna tillfällen lämnar han en hälsning eller ett litet bus. Tycker det är magisk realism när den är som bäst. Man behöver inte ha en Nisse, som förälder har man ju förmånen att bestämma sånt helt själv. Vi har hittat en nivå som funkar bra. Han kommer inte ens varje dag, utan är ganska sporadisk. Själv hävdar han att han lätt blir utarbetad och måste återhämta sig ofta och länge.
Andreas visade Nils den ädla konsten att koka knäck. Nils var oerhört intresserad. Inte så förvånande eftersom han är intresserad av allt med socker. ”Foklad – i handen!, godis, pumpaglass” lyder hans önskelista. Och en rosa bil. Happ.
Kan berätta att Andreas är mycket noggrann med hantverket. Mäter med linjal för att ingen ska bli orättvist liten. Det är hängivenhet!
Och fult blir det inte. Han använder bara ett standard-recept från Ica och varierar blandningen. Vanilj, choklad, flingsalt och chili hör till standardutbudet.
För att fira att vi hade hälsan åkte vi till skridskohallen och åkte skridskor. Barnen höll ut i exakt 15 minuter innan de ville värma sig med choklad. Minns inte att jag var så sjåpig som barn? Åkte man inte i timmar? Antagligen inte.
Det märkliga är att vissa sjöar i Nacka är redan genomfrusna, medan isen inte lagt sig på långa vägar vår närmsta sjö. Så snopet att harva runt i rinken medan halva jag ser på instagram hur andra åker på sjön.
Aja! Sen fortsatte adventsmyset med julkalender. Både radions och tv:ns. Sjukt nog råder det konsensus om att julkalendern i år är bra.
Om några dagar hoppas jag att jag har mer att visa från tillbyggnaden! Hörs då! Kram
Vi tar och tittar på lite mobilbilder från tillbyggnaden va?
I gästrummet är taket målat med oljeemulsionsfärg. (Tips tips! Det är en miljövänlig färg som är mer snabbtorkad än linoljefärg. Den är fortfarande baserad på linolja och naturliga råvaror. Innehåller inga mjukgörare, plaster eller lösningsmedel.) Emulsionsfärgen är matt och har precis som linoljefärg en väldigt fin lyster.
Insidan av pardörrarna har fått två strykningar med en varmvit linoljefärg.
Och garderobsdörrarna likaså. Nyansen är framtagen ett gammalt recept som var populärt på 20-talet, fick jag lära mig. Kulturhantverkarna, som brutit färgen, kallar den för Mälarvit. Mild och mjuk mot ögonen. Den är bruten med en knivsudd rött, järnoxidgult och svart och är mer kittfärgad än vit.
Allt ska strykas en gång till innan det är färdigmålat. ”Det är tredje strykningen som ger djupet i färgen”, poängterar Wanja som målar.
I hallen händer det massor. Golvet är färdigt och pärlsponten är målad med 2% grön umbra. Dörren är också målad i samma nyans, och fodren är monterade. De ska dock målas i 15% grön umbra. Precis till höger om dörren bygger vi garderober och än så länge finns det inget att visa.
Och dörren har också fått glas! Muslinglas kallas det för. Ack så tjusigt. Eftersom detta är dörren in till toaletten kommer vi dock sätta ett tunt linnetyg på ena sidan.
Jag räknade efter hur ofta vi varit sjuka under hösten. Av totalt 16 veckor på förskolan har barnen bara gått två stycken utan att duka under för någon bacill. Denna vecka blir inget undantag.
Vi är så dåliga! Jag har feber, hosta och är tjock i näsa. Har varit sängliggande sen igår, och först nu i eftermiddags mådde jag så drägligt att jag kunde hänga med barnen under några timmar utan att omedelbart däcka i feberfrossa. Börjar nästan gråta när jag tänker på allt kul jag missat hela hösten. Vi har varit tvungna att ställa in nästan alla sociala aktiviteter sedan i oktober.
En fin grej är att Andreas överträffat sig själv när det kommer till efterrätter. Han grävde fram en mackapär som gör glass av frusen frukt. Minns att den införskaffades när Juni var dryga året och vi fortfarande var naiva nog att tro att glass-substitut skulle vara för evigt.
Han blandar frusen mango, frusna hallon och mascarpone till en krämig glass som får det att sjunga i gomseglet. Skrev jag nyss detta? Jag är visst mer ansatt av sjukdomen än vad jag trodde.
En morgon, kan varit fredags (när ingen hade feberfrossa) slog vi på stort och gjorde surdegspannkakor. Med grädde och banan, hjortronsylt och sirap. Det är så gott, så gott. Och enkelt. Har du testat än? Här finns receptet.
Man brukar säga att komedi är tragedi plus tid. Som jag hoppas att det stämmer! Att om några år skrattar vi gott åt vår miserabla höst. Bara inte bitterheten tagit oss först.
Jo men jag förstår ju att ordet pinne kanske kanske inte gör det rättvisa. Det var ju tekniskt sett pinnar, i pluralis. Av trollhassel. I dem hängde vi lite vita bollar – och om minnet inte sviker mig – vid något tillfälle en liten ljusslinga. Till påsk lite vita fjädrar.
Vårt julpynt var alltså en Pinterestinstallation långt innan Pinterest hade trängt in i medvetandet hos varenda kvinna 30+. Måhända att det inte var en särskild grej då, tvärtom hade vi mycket roligt åt vår torftiga installation. Det var vår grej. Min mamma var heller inte särskilt begiven på traditionellt julfirande, utan vi brukade fira i all stillhet genom att titta på Hajen (klassisk julfilm!) och dricka champagne (ring inte soc, vi var vuxna då).
Men i dag! Inga jävla strama pinnar tack. Det ska vara tomterött, en frodig gran, kransar, julstjärnor . Lussebullar, pepparskakshus, jultomtar och hela balunsen. Det är grejen nu.
Och jag tycker att det är fint på sitt sätt. Att man får skapa helt egna traditioner och egna sammanhang. Julpinnen var en del av våra ritualer då, men som vuxen har ett nytt sammanhang och med det, möjligheter till nya ritualer.
ps – till dig som ba ”MÄH det var väl inte så farligt?” – betänk att detta var typ 15 år innan folk började vika stjärnor av tapeter. Detta var en tid helt obesudlad av instagram och pinterest. Hos alla kompisar såg det likadant ut. Förutom hos oss. Men kanske att historien om julpinnen var en historia som var best untold. Vad vet jag.
”Kan du inte tipsa om bra julklappar att ge bort?”
Nu är jag inte känd för att vara särskilt träffsäker på presenter, men här kommer mina tips ändå.
Till tonåringen
Till den kräsna tonåringen skulle jag köpt ett presentkort på Sellpy. Eller gjort ett presentkort att använda på exempelvis Tise (en begagnatapp med edge inom kläder till folk under 30, skulle jag säga).
Till en mormor, farmor, farfar eller morfar
Till dem skulle jag köpt gott te eller kaffe att bjuda på. Eller en bok från ett antikvariat (Bokbörsen säljer begagnade böcker här). Om de är lagda åt upplevelsehållet skulle jag tagit med dem After Noon Tea på Grand Hotel. Eller så skulle jag köpt ett begagnat verktyg från Blocket. Eller en kurs på Medborgarskolan i navigering, tangodans eller drejning.
Till min partner
En assisterad shoppingrunda på begagnatmarknaden. Eller en kurs i något kul hen gjorde förut men inte hinner. Det finaste jag vet är att ge varandra tid för att göra roliga grejer. En helgvistelse tillsammans, där du styrt upp alltihop: från bokning till barnvakt. Om budgeten tillåter givetvis. En Kashmirtröja från Sellpy.
Till barnet
Till det utklädningstokiga: bijouterier, hattar, klackskor från loppis. En koffert som rymmer allt. Ett Elsa-slott i Lego. Briobana. Sånt finns i mängder på Blocket / Marketplace. Pärlor att pyssla med. Böcker från loppis. Kanske mjuka paket med sånt som ändå behövs? Vantar, mössor och en vinterjacka. En pannlampa.
Till det lilla barnet
Pekbok och Duplo finns i mängder på Blocket. Enkla pussel brukar vara lätt att hitta på loppis. Ficklampor är alltid uppskattat, och även de ganska lätta att hitta. En påse med stora kulor eller en mjuk boll (allt som rullar är alltid en hit hemma hos oss!).
Till den inredningsintresserade
Ljuslyktor, gärna i kristall. De brukar man komma över för ett spottstyver på loppis. Par i mässings- eller tennljusstakar. Rejäla kökshanddukar i riktig bomull med brodyr. Även de lätta att hitta på Tradera / loppis. Vadsomhelst från Svenskt Tenn. Också det ganska lätt att hitta begagnat, även om det brukar svida lite i plånboken. En fin karaff brukar också vara lätt att hitta. Eller en samlarkopp från Royal Copenhagen.
Till din bästa mammakompis
En lunch utan slut (och utan barn såklart). Boka bord på en flott restaurang och sitt kvar med en drink långt in på eftermiddagen.
Gå bort-presenten
En påse te i lösvikt är aldrig fel. Eller en lyxvariant av en förbrukningsvara. Som flergångskaffefilter från Hildebrant Sustainable Living. Eller disktrasorna. Jag har haft disktrasa i lin i flera år och vill aldrig återgå till wettextrasa igen.
Jag gick in i vintern med hög svansföring kring pyntet. I år det ska minsann bli en Fanny-och Alexander-jul, bestämde jag.
Det har fortfarande inte hänt. Alla tapetprover som jag sparat till att göra stjärnor ligger fortfarande opysslade i kattvinden. Julstjärnan vi skulle hängt upp i vårt rum står fortfarande på golvet, ynklig och ensam sånär som en hög med ovikt tvätt. Girlanderna med torkade apelsiner är fortfarande… vanliga apelsiner.
Ack så!
Här hemma har förkylningarnas förkylningar i stället härjat. Jag är inne på åttonde dagen av hes stämma och torrhosta, och Andreas har varit utslagen minst lika länge. De enda som för en gångs skull röjer med oförtruten energi är barnen. Såklart! God sed tarvar att de väntar med att insjukna tills vi blivit friska.
En del pynt har det förstås kommit upp. En Hernhutstjärna och två röda hängen i origami från Svenskt Tenn.
Lite tomtar vi ärvt från Andreas mamma. Och en lykta i någon sorts kristall, som jag hittade på Stadsmissionen förra veckan. Och mässingsljusstakar, även de från Andreas mammas gömmor.
Jag frågade de som följer mig på instagram hur de kände inför julen och all julinspiration på instagram. De flesta var positivt, eller åtminstone neutralt inställda till bilder från julpyntade hem. Men var tredje uppgav att de fick dem att känna sig otrillräckliga.
De dubbla känslorna är verkligen något som jag har relatera till. Enskilda bilder inspireras men cocktaileffekten kan bli en helt annan. Plötsligt känns ens egna dekorationer så futtiga jämte drösvis med lyktor, girlander och avancerat pynt. Jag försöker påminna mig om att det är lätt att se vad andra prioriterar, men omöjligt att veta vad de prioriterar bort. Man måste försonas med att alla prioriterar olika!
Själv är jag uppvuxen i ett hem som firade motsatsen till Fanny och Alexander-jul. Under flera år hade vi en julpinne i stället för julgran, och kulmen av julpynteriet var en adventsbåge… i betong. Det blev folk av mig ändå! Som vuxen har man privilegiet att välja hur man vill fira.
Jag var ett hypokondriskt barn. Under flera år betraktade jag varje gryende morgon som ödets chans att leverera en dödsdom. Mina fantomåkommor hade alltid hundra procent dödlig utgång. Eftersom jag var rädd för hål i tänderna borstade jag dem nitiskt. Så till den milda grad att tandköttet vid ett tillfälle började blöda rikligt. ”Herregud nu ÄR jag döende” tänkte jag medan jag stod framför badrumsspegeln med blödande mun och författade mitt testamente. Under flera år var jag fixerad av min avföringskonsistens. För hård? Troligen döende. För löst! Definitivt döende. Utvecklade också svår skräck för kräkningar, och fantiserade om att bli försatt i medicinsk koma när magsjukan härjade på skolan. Så att jag kunde minimera mina kontakter med omvärlden tills sjukdomen ebbat ut. Jag underlåter att måla upp scenen om den gången jag fick kännedom om att en vedervärdig sjukdom som hjärnhinneinflammation existerade.
Tack och lov var Google ännu oupptäckt under hela min barndom. Mina sjukdomar hämtade sin näring från ett barns vilda fantasi, vilket i efterhand var nog så illa.
För den inbillat sjuka finns det ingen glädje i att vara frisk. En avförd diagnos öppnar nämligen bara dörren för tio ytterligare potentiella åkommor. Jag minns faktiskt inte hur och när jag blev kvitt min hypokondri. Jag antar att det skedde parallellt med att jag blev varse om att livet var fullt av riktiga prövningar. Energin räckte väl inte till att tampas med både inbillade och verkliga problem.
Klipp till två decennier senare och min maniska fixering vid avföringscykeln (bajsar man på kvällen är man döende!) som ett inte helt orimligt förslag man får i valfri hälsorelaterad grupp på internet (du har väl doktorerat i din menscykel kvinna?!).
”Kunskapen är alldeles för låg” läser jag jämt i intervjuer med drabbade eller närstående. Eller som ett generell åsikt i kvinnogrupperna på facebook. ”Mmmm, folk måste få veta” instämmer vi, utan att ifrågasätta vad den kunskapen ska bidra med hos folk.
Jag lutar mig mer och mer åt en radikal åsikt. Räcker det inte att sjukvården har tillräcklig kunskap om våra sjukdomar och botemedel? Måste man bli bildad i varenda faslig sjukdom som existerar. Det viktigare är väl inte att alla ska ha kunskap – utan att kunskapen ska finnas tillhands för de som behöver den? Vi odrabbade kan i stället ägna oss åt att träna på att känna empati med de som haft otur.
Att många kvinnosjukdomar är lågt prioriterade, felbehandlade och obehandlade är både skamligt och skandalöst. Men ständig pådyvling av information till kvinnor om hormoner, menscykel och fertilitetsförståelse – gör det oss bättre?
Jag har vänner som gjort fertilitetsutredningar och undersökt möjligheterna att frysa sina ägg när de närmat sig 30 och ännu är obefruktade. De har genomlidit år av oro och ångest inför en fertilitetskamp, som sedan helt uteblivit när de blivit gravida på första försöket. Jag förringar inte den ofrivilliga barnlöshetens smärta, men jag ifrågasätter den generella uppfattningen att kvinnor ständigt behöver påminnas om sin biologiska förutsättningar. De flesta kvinnor i dag är smärtsamt medvetna om att fertiliteten minskar i takt med stigande ålder. Jag känner inte en enda kvinna som vaknat upp en dag och plötsligt – som en blixt från klar himmel – drabbats av insikten att hon är för gammal för barn. Däremot känner jag en hoper som oroat sig över risken att äggen sinat den dagen man behöver dem.
Jag ser inte bristen på information om sjukdomar som generellt problem alls i dag. Kunskap är ett tveeggat svärd, även om vi sällan benämner det så. Man kan ju inte radera oönskad kunskap med hjälp av tankekraft. Däremot tycker jag att frasen ”kunskapen är alldeles för låg” är ett kollektivt dumförklarande. De flesta av oss kommer någon gång att bli sjuka, det är nästan matematiskt omöjligt att hålla sig frisk under nittio år. Kanske är det oklokt av oss slösa våra goda dagar på att bli påminna oss om de dåliga.
Vad har hänt de senaste dagarna då? Det tänkte jag vi ska kolla på genom telefonen.
Golvet! Ser du? Det är våra plattsättare som börjat lägga ut golvet i hallen. Exakt här upptäckte vi att det saknades rejält många plattor. Det hade blivit ett missförstånd med måtten med Byggfabriken, och vi hade beställt för lite. Hade jag inte varit så härdad av erfarenheten från många liknande malörer hade jag antagligen blivit rejält nedstämd. Det är nämligen upp till tre månaders leveranstid för just den sortens plattor. Nu lyckades Byggfabriken rota fram extra plattor från lagret i Malmö, och om plattsättarna kapar bruna trianglar av fyrkantiga plattor i stället så får vi ihop det. Nu verkar det som att vi bara blir några dagar försenade.
Igår tog jag pendelbåten in till stan för att gå på seminarium. Är en del av min research för pensionssparande och hållbarhet. Visst tror man att vi med ett miljöintresse borde pensionsspara mer hållbart än andra? Finns forskning som tyvärr pekar på raka motsatsen. Den styrker dock mina egna, högst personliga observationer. Vi i hållbarhetscommunityt är duktiga på att prata återbruk, secondhand, livsstilförändringar – men snackar desto mindre att sluta finansiera fossilbranschen via vårt fondsparande. Detta hoppas jag kunna bidra till att förändra dock.
När jag gick hem stod fasaderna i brand från kvällssolens sista strålar. Att titta på fasader är mitt främsta nöje i stan. Promenerar alltid med ögonen fästa mot himlen. Letar efter präktiga plåtttak, tinnar, torn och baldakiner. Granskar alltid fönster härnäst. Det är sällsynt med gamla fönster, oftast är de bytta mot nya, klumpiga varianter med aluminiumbågar. Sist men inte minst letar jag efter en praktport! Sirligt dekorerad i trä. Gärna rundad och överdimensionerad. Gärna med många speglar. Älskar att en vacker gata med fina hus är som ett museum för mig.
Sen åkte jag pendelbåten hem och möttes av ett hostigt barn, en post förkyld man och en fullt återhämtad femåring. Vabbsäsongen är inte nådig i år, det kan jag meddela. Vi har i princip varvat förkylningar, kräksjuka, löss och nu senast – förkylningsastma – sedan i augusti. Har sedan länge glömt vad en vanlig arbetsvecka är.
