I måndags tog jag med mig barnen till pappa och Annika i Lindesberg. Vi var i desperat behov av frisk luft och miljöombyte, efter att ha kurat inomhus med hosta och snor nästan ett helt jullov.
Och jag ångrar det inte en sekund! Trots att det var lite omständligt att köra själv med två barn. Ena vindrutetorkaren havererade i Eskilstuna, och jag fick krypköra på småvägarna till Lindesberg samtidigt som jag letade efter en verkstad. Någon verkstad hittade jag inte, men turligt nog var det bara en mutter som var lös.
Igår fjällade det vita duniga flingor från himlen, och under natten vräkte det ytterligare en decimeter. Och nu ligger hela trädgården under ett tjockt vitt vaddtäcke. Det känns som att naturen flörtar vilt med mig, och jag spelar inte svår! Vi har åkt spark. Ett tämligen oansenligt färdmedel för alla norr om Uppsala, men som bördig från den skånska slätterna är det exotiskt åkdon. Så roligt det är! I tisdags åkte vi i en och en halv timme på den frusna sjön Skvatthammaren. Det var bara vi och en ensam pimpelfiskare, också något jag aldrig sett förut.
Annika berättade om att förr var det faktiskt lättare att resa på vinter, jämfört med sommaren. När man behövde transportera sig själv, varor eller timmer var frusna sjöar betydligt lättare än skog och grusvägar. Och då tänker jag att lite så är det ju i dag också. Finns det bara snö öppnar sig tusen möjligheter till roliga utomhusaktiviteter. Det riktigt hemska med vintern är ju när det aldrig riktigt kommer.
Nåväl. I morgon åker vi hem igen. Förhoppningvis till en helt frisk Andreas.
Det bidde inga fler bilder än dessa på min sista-minuten dukning. Men det tror jag ingen lider av!
Ställde fram pappersblommor, saxade av några amaryllis och hyacinter och tryckte ner i ekollonvas med brudslöja och eukalyptus. Och flera dukar, tre för att vara exakt. De runda dukarna har jag fått från mormors väninna Marianne, och jag gissar att även de är från 40-talet. Under dem ligger en vaxduk i linnetyg. En skänk till alla småbarnsföräldrar! En avtorkningsbar duk som ser ut som tyg. Ibland blir jag mållös av vetenskapens under.
Bordstabletterna är från Andreas mamma. Precis som ljuslyktorna. Tycker ändå att vi vinkade ett ståtligt farväl till 2021. Framförallt ett pråligt ”hallå” till 2022! Trots att vi var sjuka och behövde avboka gästerna och fira ensamma.
2021 är ett år jag är tacksam över att aldrig behöva uppleva igen. En transportsträcka på de flesta sätt. Kanske att jag gör ett bokslut över året här i bloggen?
Nu ser jag fram emot året med tillförsikt. Anar en frisk bris av en efterlängtat förändring. Framförallt förbättring.
Det blev en himla fin julafton. Trots att minstingen i familjen vaknade snorig. Både min mamma och pappa hade redan kommit dagen innan, så det var inte lönt att ställa in firandet.
I stället dukade vi upp till frukost medan solen sken som en strålkastare in i matsalen.
Croissanter, nybakt surdegsbröd med hemgjord päron, lime-och vaniljmarmelad. Tacka vet jag Andreas. Vi lyssnade på radiokalendern och drack både påtår och tretår. Hur skulle vi göra det mesta av dagen? Vi bestämde oss för att dela upp oss. Pappa passade Nils och Andreas fortsatte att göra julmat. Den halländska långkålen gör sig inte själv.
Jag, mamma och Juni åkte till golfbanan och störtade ner från kullarna med pulka och stjärtlapp. Under natten hade det snöat två centimeter och det förpliktigade. Snötäcket var så klent att jag åkte sönder stjärtlappen på första åket, och kom hem med blåmärken på skinkorna från all småsten. Ändå värt!
På vägen hem handlade vi mer av sånt vi behövde. Två säckar ved och clementiner. Till vårt präktiga citrusbord.
Var så oerhört tacksam för att vi hade fått bort täckskivan som satt mellan köket och hallen, dagen till ära. Så att vi kunde njuta av vår nästan-färdiga hall. Fattas bara några strykningar färg och garderober. Och lampa, om man ska vara petig.
Gästrummet var också iordninggjort. Sånär som på tapeter, belysning och värme. Jaja, detaljer! Här sov pappa på en tältsäng. ”Fint men kallt” sa han.
Medan pappa och barnen tittade på Kalle Anka gjorde vi iordning sista piffet. Pappa är minst lika engagerad som barnen. Själv tappade jag intresset exakt samma år som smartphonen lanserades. För husfridens skull håller jag traditionen vid liv och slår på tv:n vid 15 och gör något annat.
Duka till exempel! Av min mormors väninna Marianne fick jag en handbroderad julduk, från 40-talet gissar jag. Den gjorde hela dukningen. Bar en gammal klänning från Dagmar och en hyrd tröja i merinoull under. Tycker jag river av looken som tjurig kulturarbetare med den äran.
Vår yngste gjorde om soffan till ett tåg. Som han försvarade från vargar med en ”hamme”, alltså hammare.
Så! Dags att äta. Vi äter en lunch precis efter Kalle Anka, och framåt kvällen får man fylla på med pepparkakor och snask om magen kurrar igen. Förstår att vissa äter julmiddagen senare, men såna barbarer är vi inte.
Andreas dukade upp mer hembakt bröd. Och tunnbröd. Och ost, sill, lax, julskinka, köttbullar (vanliga och veg), potatis, revbensspjäll och hemgjord korv, och rödkål och långkål. Ur bild dock. Vi har haft år med mer veg (tex en vegetarisk julskinka, köttbullar och sill), men landat i att vi behåller en del klassiker ändå. De äts nämligen upp, till skillnad från mina mer experimentella inslag som tofusillen. I stället tillagar vi små volymer och väljer ekocertifierat.
Efter Kalle Anka var det traditionsenlig fackeldans i kvarteret. Cirka 20 grannar slöt upp för dans runt i korsningen Ringparksvägen och Danska Backarna. Små grodorna, räven raskar över isen och så avslutar vi med raketen. Tog inga bilder och det ska du vara glad för.
När vi kom hem fick min bror göra en tomteutryckning. Men blev avslöjad tämligen fort. Ett sundhetstecken, ändå. Att min äldsta är såpass klarsynt att hon känner igen en fusktomte när hon ser en. Nils fick en boll, och fler hammare och träverktyg. Eftersom de är att betrakta som förbrukningsvaror i hans vård. Vi är inne på tredje setet. Juni fick lite ridgrejer som hon önskat sig. Och böckerna i Knyckert-serien och lite pyssel. En del begagnat och en del nytt och lika glad för allt.
Sedan var det fri lek tills att det var nattning och två rara stupade i säng. Vi vuxna stannade uppe och såg Karl Bertil Jonssons jul på SVT Play och sippade på en Irish Coffee. Jag gav upp efter halva dock. Pappa hade sig digitaliserade hemvideor från åren 91 – 93. Fram till ögonlocken klippte vid 11-snåret glodde vi på utdrag från vintern 92, våren 91 och den stora kräftinvasionen 93. Det mesta mindes jag inte alls.
Det tycker jag ändå är värt att påminna om. Särskilt om julen inte blev som planerat. Av hela år när man är barn minns man högst fem minuter ändå! Vad var det bästa med julafton? frågade jag min äldsta på kvällen. ”När mormor trampade på en clementin!” svarade hon. Inte nog med att barn glömmer det mesta, man har heller ingen särskild kontroll över vad de kommer att minnas.
Fjärde och sista advent och äntligen skulle vi få revansch på alla de andra adventsfiranden som uteblivit på grund av sjukdomar.
Granen var klädd! Med armband och tämligen oklara alster från förskolan (en fri tolkning av julen skulle jag tro. För barnen.
Med hemgjorda polkagrisar. För pappan.
Med skira blommor i crepepapper, gjorda av Sofia Mokkasin för Svenskt Tenn. För mamman. En bra gran har nämligen något för alla. Fint och fult, tradition och nytt. Jag tycker inte det är så petigt. Viktigast är ju att alla känner att de får bidra. Dock har jag inget övers för trendgranar (något måtta får det vara!) eller de som envisas med att kasta upp allt vad barnen pysslat. En kompromiss gör alla glada!
Juni satt och pysslade med sitt legobygge. Andreas köpte ett Elsa-torn på Blocket och har delat upp bygget i delar, som hänger på väggpanelen bakom. Varje morgon får hon ta en ny påse. Eller ja, det är ju Nissen som levererat. Vår Nisse bor på kattvinden och har ingen såndär gullig liten Nissedörr. Med ojämna tillfällen lämnar han en hälsning eller ett litet bus. Tycker det är magisk realism när den är som bäst. Man behöver inte ha en Nisse, som förälder har man ju förmånen att bestämma sånt helt själv. Vi har hittat en nivå som funkar bra. Han kommer inte ens varje dag, utan är ganska sporadisk. Själv hävdar han att han lätt blir utarbetad och måste återhämta sig ofta och länge.
Andreas visade Nils den ädla konsten att koka knäck. Nils var oerhört intresserad. Inte så förvånande eftersom han är intresserad av allt med socker. ”Foklad – i handen!, godis, pumpaglass” lyder hans önskelista. Och en rosa bil. Happ.
Kan berätta att Andreas är mycket noggrann med hantverket. Mäter med linjal för att ingen ska bli orättvist liten. Det är hängivenhet!
Och fult blir det inte. Han använder bara ett standard-recept från Ica och varierar blandningen. Vanilj, choklad, flingsalt och chili hör till standardutbudet.
För att fira att vi hade hälsan åkte vi till skridskohallen och åkte skridskor. Barnen höll ut i exakt 15 minuter innan de ville värma sig med choklad. Minns inte att jag var så sjåpig som barn? Åkte man inte i timmar? Antagligen inte.
Det märkliga är att vissa sjöar i Nacka är redan genomfrusna, medan isen inte lagt sig på långa vägar vår närmsta sjö. Så snopet att harva runt i rinken medan halva jag ser på instagram hur andra åker på sjön.
Aja! Sen fortsatte adventsmyset med julkalender. Både radions och tv:ns. Sjukt nog råder det konsensus om att julkalendern i år är bra.
Om några dagar hoppas jag att jag har mer att visa från tillbyggnaden! Hörs då! Kram
Jag räknade efter hur ofta vi varit sjuka under hösten. Av totalt 16 veckor på förskolan har barnen bara gått två stycken utan att duka under för någon bacill. Denna vecka blir inget undantag.
Vi är så dåliga! Jag har feber, hosta och är tjock i näsa. Har varit sängliggande sen igår, och först nu i eftermiddags mådde jag så drägligt att jag kunde hänga med barnen under några timmar utan att omedelbart däcka i feberfrossa. Börjar nästan gråta när jag tänker på allt kul jag missat hela hösten. Vi har varit tvungna att ställa in nästan alla sociala aktiviteter sedan i oktober.
En fin grej är att Andreas överträffat sig själv när det kommer till efterrätter. Han grävde fram en mackapär som gör glass av frusen frukt. Minns att den införskaffades när Juni var dryga året och vi fortfarande var naiva nog att tro att glass-substitut skulle vara för evigt.
Han blandar frusen mango, frusna hallon och mascarpone till en krämig glass som får det att sjunga i gomseglet. Skrev jag nyss detta? Jag är visst mer ansatt av sjukdomen än vad jag trodde.
En morgon, kan varit fredags (när ingen hade feberfrossa) slog vi på stort och gjorde surdegspannkakor. Med grädde och banan, hjortronsylt och sirap. Det är så gott, så gott. Och enkelt. Har du testat än? Här finns receptet.
Man brukar säga att komedi är tragedi plus tid. Som jag hoppas att det stämmer! Att om några år skrattar vi gott åt vår miserabla höst. Bara inte bitterheten tagit oss först.
Jo men jag förstår ju att ordet pinne kanske kanske inte gör det rättvisa. Det var ju tekniskt sett pinnar, i pluralis. Av trollhassel. I dem hängde vi lite vita bollar – och om minnet inte sviker mig – vid något tillfälle en liten ljusslinga. Till påsk lite vita fjädrar.
Vårt julpynt var alltså en Pinterestinstallation långt innan Pinterest hade trängt in i medvetandet hos varenda kvinna 30+. Måhända att det inte var en särskild grej då, tvärtom hade vi mycket roligt åt vår torftiga installation. Det var vår grej. Min mamma var heller inte särskilt begiven på traditionellt julfirande, utan vi brukade fira i all stillhet genom att titta på Hajen (klassisk julfilm!) och dricka champagne (ring inte soc, vi var vuxna då).
Men i dag! Inga jävla strama pinnar tack. Det ska vara tomterött, en frodig gran, kransar, julstjärnor . Lussebullar, pepparskakshus, jultomtar och hela balunsen. Det är grejen nu.
Och jag tycker att det är fint på sitt sätt. Att man får skapa helt egna traditioner och egna sammanhang. Julpinnen var en del av våra ritualer då, men som vuxen har ett nytt sammanhang och med det, möjligheter till nya ritualer.
ps – till dig som ba ”MÄH det var väl inte så farligt?” – betänk att detta var typ 15 år innan folk började vika stjärnor av tapeter. Detta var en tid helt obesudlad av instagram och pinterest. Hos alla kompisar såg det likadant ut. Förutom hos oss. Men kanske att historien om julpinnen var en historia som var best untold. Vad vet jag.
Vad har hänt de senaste dagarna då? Det tänkte jag vi ska kolla på genom telefonen.
Golvet! Ser du? Det är våra plattsättare som börjat lägga ut golvet i hallen. Exakt här upptäckte vi att det saknades rejält många plattor. Det hade blivit ett missförstånd med måtten med Byggfabriken, och vi hade beställt för lite. Hade jag inte varit så härdad av erfarenheten från många liknande malörer hade jag antagligen blivit rejält nedstämd. Det är nämligen upp till tre månaders leveranstid för just den sortens plattor. Nu lyckades Byggfabriken rota fram extra plattor från lagret i Malmö, och om plattsättarna kapar bruna trianglar av fyrkantiga plattor i stället så får vi ihop det. Nu verkar det som att vi bara blir några dagar försenade.
Igår tog jag pendelbåten in till stan för att gå på seminarium. Är en del av min research för pensionssparande och hållbarhet. Visst tror man att vi med ett miljöintresse borde pensionsspara mer hållbart än andra? Finns forskning som tyvärr pekar på raka motsatsen. Den styrker dock mina egna, högst personliga observationer. Vi i hållbarhetscommunityt är duktiga på att prata återbruk, secondhand, livsstilförändringar – men snackar desto mindre att sluta finansiera fossilbranschen via vårt fondsparande. Detta hoppas jag kunna bidra till att förändra dock.
När jag gick hem stod fasaderna i brand från kvällssolens sista strålar. Att titta på fasader är mitt främsta nöje i stan. Promenerar alltid med ögonen fästa mot himlen. Letar efter präktiga plåtttak, tinnar, torn och baldakiner. Granskar alltid fönster härnäst. Det är sällsynt med gamla fönster, oftast är de bytta mot nya, klumpiga varianter med aluminiumbågar. Sist men inte minst letar jag efter en praktport! Sirligt dekorerad i trä. Gärna rundad och överdimensionerad. Gärna med många speglar. Älskar att en vacker gata med fina hus är som ett museum för mig.
Sen åkte jag pendelbåten hem och möttes av ett hostigt barn, en post förkyld man och en fullt återhämtad femåring. Vabbsäsongen är inte nådig i år, det kan jag meddela. Vi har i princip varvat förkylningar, kräksjuka, löss och nu senast – förkylningsastma – sedan i augusti. Har sedan länge glömt vad en vanlig arbetsvecka är.
Äntligen är årets bästa löptid kommen! Jag är verkligen inte mycket för att springa om sommarhalvåret. Syrefattig, fesljummen luft, kläder som klistrar och en törst som inte går att släcka. Om vintern däremot. När andetagen river i lungorna och kroppen ångar. Då uthärdar jag som bäst.
Kul är det sällan att springa. Jag skulle säga att var tionde löprunda är uthärdlig för min del. Högt räknat kanske. För det mesta fokuserar jag bara på annat och försöker tänka bort pinan.
Här är mina bästa tips för behagligare löpning om vintern:
– Broddar! Jag har vanliga broddar jag köpt på apoteket. Jag har provat två modeller; ett par vanliga och ett par mer anpassade för löpning. Märkte ingen skillnad annat än att broddarna för löpning nog är för små för kängor.
– Ull underst. Jag springer i underställ i merinoull eller ullfleece och en träningsjacka i reflexmaterial. Om jag fryser första kilometern är det ett tecken på att jag inte blir FÖR varm resten av rundan. På huvudet min tunna cykelmössa i merinoull, och en bib om halsen, också i ull. Ska tilläggas att jag för det mesta sprungit i vanlig reklammössa i bomull och utan bib, och det har fungerat det med.
– Ullmix i strumporna. Viktigt om det blir blaskigt och skorna blir blöta.
– Reflexer! Kan inte nog understrykas hur viktigt det är att synas ordentligt i mörkret. Köp en tunn reflexväst om du inte har några kläder med inbyggda reflexer.
– Spring kortare men oftare. Jag behöver ofta dra ner på tempot när jag springer med broddar. I gengäld kan jag springa oftare, kanske en kort runda flera dagar i rad?
Det är så lätt att hela helgen hamnar i otakt när den fått en dålig start. Särskilt med barn. En natts dålig sömn övergår lätt i en stökig morgon. Det är barn som vägrar äta annat än russin. Sömnstulna föräldrar som stirrar håglöst in i kaffekoppen, väntades på att ångorna ska återuppliva kroppen så att man kan ta itu med dagens måsten. Det blir gnäll och fräs och bannor i stället för snälla ord och uppmuntran. Förmaningar om ostädade rum och smutsig tvätt. Är tyvärr sämst på att följa mitt eget bästa råd: Att bara ta sig i kragen!
Otaktsdagar kräver nämligen att jag tänker om helt och hållet. Det finns nämligen bara en sak som är värre än att ta itu med kylskåpsstädning; att göra det i vredesmod. Bättre man spar de tråkigaste sysslorna till dagar man har energi nog att ta itu med dem. Dagar som man redan är nere i källaren humörmässigt är det viktigare att man prioriterar en strategi för att ta sig upp. Annars övergår irritationen i en lågfrekvent ilska som fortplantar sig hos hela familjen.
För oss (som för alla andra) är det allra bästa att bara bryta upp precis där man står och i stället ge sig ut. Släppa allt som det ligger! Ta med sig kaffe och gå till närmsta lekplats eller utflyktsmål och låta barnen rasa av sig. Och detsamma gäller för mitt humör ska sägas. Viktigt att få rasa av sig! Väl hemma brukar jag vara humörmässigt rustad att ta itu med sysslor igen.
Tyvärr är jag erkänt usel på att lyda mina egna präktiga råd. Har därför både städat kylen, burit ut återvinningen och tvättat tre maskiner. Arg som ett bi.
I dag släppte Medveten Konsumtion och Klimatklubben årets medvetna julklapp. Det är som årets julklapp, fast framtidsvarianten som ser till människa, miljö och klimat i stället för att fokusera på en kortlivad trend.
Årets medvetna julklapp är: Den begagnade klappen!
Det behöver inte vara svårare än så. Något unikt och omsorgsfullt utvalt, tidigare älskat av någon annan. Jag har pratat mycket med en kompis om begagnade klappar. ”Problemet är inte att folk inte vill ha” sa hon, ”utan att många tycker att det tar emot att ge”.
Jag frågade mina följare på instagram om deras inställning till begagnade klappar. Utan att förhäva mig vill jag nog ändå påstå att jag delar min kompis analys. Nästan alla (faktiskt 98% av alla som svarade) vill habegagnade klappar. Nästan 9 av 10 svarade att de skulle bli lika glad – eller gladare – för en begagnad klapp. Men bara strax över 60% hade någonsin fått en begagnad klapp.
”Tar det inte mycket tid?”
Jo , det kan ta lite längre tid att hitta en bra begagnad julklapp. Därför vänder jag mig lite mot begreppe julhandel – som antyder att handeln måste ske i anslutning till julen. Från och med i år ska jag ha en liten lista i telefonen över mina julklappsoffer och presentidéer som kan passa. Sånt de kanske nämnt i förbifarten eller som jag vet de behöver. Så är jag alltid redo när tillfället uppenbarar sig. Dessutom vill jag puffa för att det är bra mycket enklare i dag än för några år sedan. Det finns massor av begagnat online (kolla Auctionet, Sellpy, Tradera, Blocket, Tise och Marketplace till exempel).
”Jag är rädd att uppfattas som snål”
Min spaning är att detta gäller många; man vill gärna ha men vågar inte ge. För de flesta är det dock en tankevurpa. Omsorgsfullt utvalt personligt finporslin, en kristallvas, en blomma med en loppad kruka, en mässingsljusstake – det är omtanke om något! Att säga att det ”aldrig spelar någon roll” tycker jag dock föraktfullt. Som högstatusperson kanske man känner att man inte har något att förlora, men jag kan verkligen förstå att den som inte konstant åtnjuter hög social status har sina betänkligheter kring hur hon framstår. Och då är mitt enda tips: börja bli den som ber om begagnade klappar! På så sätt kan vi bryta det sociala stigmat!
”Det är väl enklare till barn än till vuxna?”
Jag tror att enkelt blir det först när man har ungefär samma förväntningar på julfirandet. Barn är väl mer lättprogrammerade eftersom de inte har så mycket erfarenheter i bagaget. Jag tror på att ett avdramatiserande, öppet snack om vilka förväntningar som finns. Och där man försöker paketera beggade klappa som något positivt! ”Vad säger du om att testa en ny grej i år, jag har läst om det här (kanske nämna en person eller en företeelse) och jag tror att det skulle bli bra för att…”). Man kanske inte ens behöver nämna klimat och miljö utan bara fokusera på det andra positiva?
