Vi fick en fråga av Ekonomimamman om hur öppna vi är med vårt köpstopp och vad vi får för reaktioner Jag önskar att jag kunde skriva att reaktionerna vore odelat positiva, men riktigt så är inte fallet.
Jag är väldigt öppen med köpstoppet, tokigt vore ju annars. Försitter aldrig en chans att berätta om det. Min erfarenhet är att högt uttalade utfästelser är mycket svårare att backa ifrån. Dessutom fungerar det som ett mantra i sig, eftersom jag säger i stort sett samma sak till alla: Jag upplevde att jag shoppade alldeles för mycket kläder och nu praktiserar jag avhållsamhet under 2017. Hittills har det gått över all förväntan och jag har lärt mig så mycket om mode och hållbarhet under tiden, att det blir en omöjlighet att återgå till gamla ovanor. Jag må vara klädmässigt fattigare men jag känner mig rikare ändå.
Vilka reaktioner får du?
Det är svårt att avgöra om det är spelad entusiasm, men den vanligaste reaktionen är ”Wow, det borde jag också göra”. Det tycker jag säger något om vår ambivalens inför konsumtion. Shopping är för de flesta inte bara en odelat positiv grej. Att shoppa blir ofta svaret på en känslomässig reaktion; inte sällan på exempelvis negativ stress. Att shoppa för att lindra ångest eller döva oroskänslor, men också som avkoppling eller bara för att ha något att göra. I alla fall. Många verkar relatera till behovet av en shoppingdetox och garderobsrensning, och jag har flera kompisar och kollegor som inspirerats till att köra kortare varianter.
Men ibland märker jag också hur personer reagerar ganska negativt. Jag tror att de upplever sig personligt påhoppade när jag berättar om varför jag kör köpfritt. De svarar med att säga ”Det skulle jag aldrig göra, jag älskar kläder och shopping för mycket” eller lite syrligare ”det gör ju ingen skillnad på det stora hela” eller lite ogint ”jaha, vi får väl se hur det går nästa år då..”. Den typen av kommentarer är ju lite svårare att värja sig emot, de bjuder ju inte in till öppen konfrontation men de avfärdar ju underförstått köpstoppet som ett tramsigt påhitt.
Jag tror säkert att många älskar att köpa grejer (det är ju vetenskapligt bevisat att shopping frigör endorfin för en kort stund), men jag tror att många – någonstans inom sig – känner på sig att överdriven konsumtion inte är sund. Grejen med grejer är ju att det finns alltid mer att köpa, och med våra snabba produktionscykler är nytt inte nytt särskilt länge. Dock, att ha köpkraft är ju på ett sätt bekräftelse på att man har gjort alla val rätt här i livet. Man har gjort karriär och har en bra inkomst och därmed resurser att smälla. De flesta köper ju grejer för att visa upp för andra, inte för att behålla för sig själv. Att träffa någon som är öppen med viljan att dra ned på sin konsumtion, det kan ju uppfattas som lite provocerande? Då uteblir ju bekräftelsen som man vill ha. Dessutom, få saker är ju så upprörande som andra människors livsval.
Detsamma gäller ju med miljöaspekten. Många intalar sig att den egna konsumtionen gör varken från eller till – så varför anstränga sig? Jag försöker att bättra mig, om inget annat för att jag ska kunna berätta för min dotter att jag åtminstone gjorde vad jag kunde när jag hade chansen.
Det blev både långt och osammanhängande det här. Jag hoppas att mina poäng nådde fram. Varför tror du att vissa blir provocerade?
Kram Sophia
