Sexårsdag

I dag smög vi upp i ottan och förberedde födelsedagsfrukost. Smusslandet hade vi förstås inget för, eftersom den nyblivna sexåringen redan varit vaken i nästan en timme. ”Mamma jag är bajsnödig” viskade en uppspelt röst från sängkanten klockan 05.

I dag för sex år sedan kom Juni och gjorde mig till mamma. Lika delar galet som självklart. Jag som aldrig ens skulle ha barn. Tänk då att jag lyckades få två av den allra bästa sort. Så olika men ändå lika.

Det är så speciellt att få följa en person så som man har förmånen att följa sina barn. Ledtrådarna till deras personlighet finns liksom där redan från början. Jag minns hur barnmorskorna ojade sig över Junis klara ögon redan på BB. ”Å – hon fäster ju blicken” sa de med förtjusning. Det är så fascinerade att bebisen med den klara blicken i dag är en observant sexåring, fortfarande med ögon som registrerar varenda detalj. Bestämd och finurlig, precis vad som krävs när man är storasyskon till ett vilt småtroll.

Sent igårkväll slog vi in hennes presenter. En mountainbike stod högst på önskelistan, och det hade Andreas ordnat. Barbiedocka och två böcker, ”Rackastallet” från Lin Hallberg och ”Min morfar är en Sjörövare” från Jan Lööf, plockade han upp från Stadsmissionen. För övrigt två favoritförfattare vars verk går varma här hemma.

Födelsedagsbarnet hade själv fått bestämma meny. Det blev pannkakor till frukost och korv med bröd (!) till kvällsmat. Till efterrätt hemgjord mangoglass med mascarpone.

Till helgen kommer min mamma och så ska vi fira lite mer ordentligt. Det känns så skönt att faktiskt kunna ställa till med lite kalas, eftersom vi behövt ställa in två år i rad på grund av pandemin. Tänk ändå. Rynkan i tiden som var tiden efter pandemin och innan Ukraina. Vågar man ens drömma om det igen?

Stor kram

Lämna ett svar