Jag minns finanskrisen 2008. Som enda överlevare, kan jag ibland känna. Veckan efter att börsen kraschade, i september, bestämde jag mig nämligen för att jag var trött på tryggheten av en inkomst. Jag sa upp mig från mitt deltidsjobb på Trygg-Hansa och tänkte att nu stod mina tjänster till världens förfogande.
De enda som nappade var Malmö kommun. Fick jobb som snöskottare, men blev av med erbjudandet när det uppdagades att jag saknade körkort. (Ett icke förhandlingsbart krav för att få köra plogningsbilen. De avböjde samtidigt artigt men bestämt mitt erbjudande om att skotta ”manuellt”).
Sedermera fick jag ett vikariat som kundtjänstmedarbetare på en globalt, själaslukande företag som ombesörjde kundtjänsten åt Xbox. Ett hån mot allas kompetens eftersom jag spelade Nintendo. Men men, vad gör man inte. Där stannade jag i någon månad, och när våren kom tiggde jag tillbaka mitt jobb på försäkringsbolaget igen. Åren som följde hoppade jag mellan olika vikariat.
Fjorton år har gått sedan sedan jag insåg att det ofta är en god idé att ha något att gå till, och inte bara att lämna.
Vet inte varför jag kom att tänka på detta. Kanske för att det plötsligt känns som 2008 igen? Om 2007 var den evighetslånga dagsfyllan, var 2008 den kompakta betongkepsen. Subprime-lån, Lehman-brothers, räntechock och börsras. Klipp till fjorton år senare och ekot om räntechock går igen.
Den enda är att jag hoppas att åtgärderna för att möta denna lågkonjuktur blir mer hållbara. Att lösningen inte är att vi ska konsumera oss ur krisen, helst på kredit. Utan att vi tänker mer på vilket sorts samhälle vi vill ha, än det vi lämnar bakom oss.
Hur känner du? Är du orolig inför en lågkonjuktur?
Nu är jag ju förvisso statligt anställd, och 2008 var jag nyskild och i allmän kris, men ändå: mitt ekonomiska kunnande och intresse är nog ovanligt uselt. Jag visste inte ens att det var en finanskris år 2008. (Trots att det var då jag sålde huset – borde det inte ha påverkat på något sätt?) Så nej, jag kan nog inte säga att det är något jag tänker på, oroar mig för, eller ens lägger märke till. Hur märker man en finanskris om man inte blir av med jobbet? Obs, detta är en seriös fråga, inte som jag raljerar.
Det påverkar räntan på dina ev lån om de är rörliga, hur du bör tänka om det är dags att binda om dem, ditt sparande påverkas (mer osäkert läge på börsen), inflationen gör att allt du köper blir dyrare, högre elpriser… Ja, allt påverkas.
Din inkomst är trygg men allt som den ska räcka till har blivit dyrare… Gör en sammanställning av dina utgifter för att få lite koll och räkna på vad som händer om tex räntan går upp lr annat som kan påverka dig.
Tack för svaret, Frida. Nu har jag alltså inga lån, och måste erkänna att jag inte precis sparar något heller. Jo, jag vet ju att man bör göra det, men det har aldrig funkat för mig. Om det blir något över vid månadens slut så får det stå kvar på lönekontot, och förhoppningsvis blir det lite då och lite då som samlar ihop sig så att det räcker till en ny bil eller diskmaskin eller semester när det blir aktuellt. Och den typen av sparande hamnar ju aldrig ut på aktiemarknaden liksom, så läget på börsen är mig väldigt fjärran. Däremot började jag föra kassabok för ett tiotal år sedan när jag bestämde mig för att på allvar ta tag i min ekonomi, och det är bland det bästa jag har gjort. Nu har jag BETYDLIGT bättre koll på min privatekonomi än vad jag hade dessförinnan, och nu händer det verkligen att det blir pengar kvar på lönekontot vissa månader. (Och när jag vet att något i stil med jul eller semester nalkas så kan jag styra det så att jag ser till att det blir pengar över. )