Vardagsfilosofiska rummet #2: privilegier, diskriminerade kockar och skjutjärnsminimalister

En veritabel hjärndump över sånt jag funderat över senaste veckan:

?? Privilegie-CV; skillnaden mellan en manlig ledarskribent och en kvinnlig influencer

Vad är skillnaden mellan en manlig ledarskribent och en kvinnlig influencer?

(… förutom de uppenbara!)

Jo, en manlig ledarskribent börjar aldrig en text med att be om ursäkt för sig. Varenda kvinnlig debattör jag följer antingen börjar – eller avslutar – sina debattinlägg med att rapa upp sina privilegier. Ett privilegie-CV där man listar kön, läggning, hudfärg mm i en urskuldande anda för att man eventuellt missat ett perspektiv. Jag undrar; blir texten mindre legitim om man inte inflikar information om sig själv? Varför är vi så fixerade vi personen och inte saken? Är detta 2020-talets version av att kvinnor alltid ska veta sin plats? Personligen tycker jag att det är tjatigt. Givetvis förstår jag att en partsinlaga i en debatt inte tar hänsyn till allas perspektiv alltid. Det vore fullständigt orimligt.

? Diskriminerade kockar

Det är orättvisa tider för kockar. Chansen att någonsin ge ut sin egen kokbok ter sig obefintlig. Inte på grund av det magra utbudet, utan för att nästan alla kokböcker i dag är författade av människor som inte är kockar. Man har större chans att bli utgiven om ens enda merit är att man deltagit i Ensam mamma söker. Jag skriver inte detta för att förringa instagramkockar. Jag kan absolut ingenting om matlagning, så att bedöma folks kokkonster är mig helt främmande. Men varför gör alla förutom kockar receptböcker?

? Skjutjärnsminimalister

En del minimalister (och med det menar jag människor som har som ideologi att leva med färre prylar) har gjort det till en sak att dra sin lans mot loppisfyndare och vintagesamlare. Med sitt överdrivna loppissamlade berövar de nämligen andra – som inte gör anspråk på mer än en – antika karaffer, blommiga vintagetallrikar och flortunna glas. Utan att förringa minimalismen som livsfilosofi måste jag vädra tankar om denna särskilda kategori av skjutjärnsminimalister: kanske tagga ner? Detta resonemang att dagens överproduktion har en koppling till att ett fåtal individer handlar för mycket antikviteter håller inte. Annat än i teorin i alla fall. Myrorna får fortfarande in långt mer än vad de kan sälja, faktum är att vi måste handla mer begagnat och inte mindre. Nyproduktionen måste minska och det kan vi vara eniga om. Men alla vill inte bli minimalister för det.

Fler tankar från vardagsfilosofiska rummet:

Vardagsfilosofiska rummet #1: Moralkakor, passiva pessimister & profeter