Barn krävde inte mer förr

Visste du att när föräldraförsäkringen infördes på 70-talet så fanns det ingen opinion för? Att staten bestämde sig för att föräldraförsäkringen skulle bli könsneutral tillkom inte främst för att män att skulle vara hemma, utan att kvinnor skulle arbeta.

Jag är så ofantligt trött på att höra om att Sverige är världens mest jämställda land. Jag är av åsikten att Sverige är världens minst ojämställda land.

Många viktiga reformer, så som förskolan och pappamånader, har bidragit till att kvinnors ställning på arbetsmarknaden stärkts. Men fortfarande delar vi inte lika på familjesysslorna. Det sägs att det krävs en by för att fostra ett barn. Men i det moderna samhället har vi avfolkat byn och ersatt den med (i de flesta fall) en mamma och en pappa som ska göra allt. Och eftersom pappor i högre utsträckning tar skydd på jobbet från småbarnslivets monotona sysslor, finns ofta bara en mamma kvar. Där det förr fanns en hel by.

Jag tycker faktiskt inte att problemet är att många kvinnor ställer sig frågan hur fan de ska få allt. Är det verkligen att kräva för mycket av livet att både ha ett arbete OCH ha tid för barnen? Det största problemet är att för många män fortfarande inte ställer sig den frågan. Som anser att hemlivet aldrig får inkräkta på arbetslivets helgd. Som låtsas att det är en rättighet att arbeta fulltid trots att småbarnsåren ofta kräver lika mycket eller mer därtill.

Yrkesarbetade tvåbarnsmammor är kraftigt överrepresenterade när det kommer till sjukskrivningar på grund av utmattning. Och det handlar inte om några enskilda fall utan har mer karaktären av en nationell farsot. Försäkringskassan lyfter själva konflikterna mellan föräldra-och yrkesroll som en stor bidragande faktor.

Jag är så utled på hur vi fortsätter att odla den moderna myten om att småbarnslivet måste vara en serie jämna plågor, och allra värst är det för småbarnsmamman. Hon som brer ut sig så tunt för att vara alla till lags att hon tillslut spricker. En riktig småbarnsmamma ska vara utsjasad, inte ha tid för att sköta sin personliga hygien eller träffa vänner. Föreställ dig att en man öppnar upp sig och berättar om hur han inte duschat på fem dagar och äter ståendes. Han hade antagligen blivit hänvisad till psyk.

Småbarnslivet är ofta en prövning, för många livets första och största. Det är jag den första att skriva under på. Men jag köper inte längre att man bara måste överleva. Ta sig igenom på andra sidan. Alltför många kvinnor har som enda tröst att någonstans finns många kvinnor som har det värre. Det låter väl ändå bortom bedrövligt? Visst att den utmattade småbarnsmamman är ett vanligt inslag i vår samtid. Men måste den vara normal för det?

Barn kräver inte mer nu än förr. Men det gör arbetsmarknaden, samtidigt som många stödfunktioner runt familjen har försvunnit. Förr arbetade en man runda 50 timmar i veckan, och i dag är det norm att en familj med två föräldrar arbetar 80. Jag säger inte att lösningen är att gå tillbaka till traditionell könsuppdelning där en arbetar och den andra sköter hemmet. Men vi måste väl på politisk nivå prata om hur samhället kan stötta där familjen inte räcker till? Och många, många fler pappor måste ställa sig frågan – kan jag verkligen ha allt?