Livet är en fest och jag är inte bjuden

Hej hörrni,

Det ekar väldigt tomt här inne. Jag har världens skrivkramp och kommer inte på ett endaste dugg att skriva om. Det är inte så att jag inte fått skrivkramp innan, det får jag jämt och ständigt. Men jag brukar strunta i det och skriva ändå. Nu är det som att all must runnit ur mig. Det är fortfarande för mörkt för att ta vettiga bilder, och jag är urled på de bilderna jag har på lager. Mitt hår måste vuxit en halv decimeter sedan jag tog en bild på mig senast.

Jag chattade med en kompis häromdagen och kunde inte undgå att vår konversation var det deppigaste sedan 30-åriga kriget, ungefär. Barnen trotsar, vardagen är grå och det sociala livet obefintligt. ”Jag vet lik som har ett rikare socialt liv än jag” skrev jag. Och det är sorgliga är att det är sant. Jag kan knappt minnas sist jag träffade en kompis och bara pratade nonsens. Folk träffar jag ju varje dag förstås. Men det blir sällan mer än ett ytligt umgänge. Just nu är det mycket tid som går åt till mindre roliga saker. En närstående är väldigt sjuk och vi åker till sjukhuset varje vecka. Min man har också mycket på jobbet och vi ser knappt varandra om kvällarna.

Som grädde på moset har Ing-Britt börjat att kissa och bajsa i vårt barns säng igen, och nu känner jag inte längre att det är hållbart. Hon trivs uppenbarligen inte med små barn och behöver en trygg miljö, utan stressmomentet som mindre barn utgör. Halsen snörper sig och jag får ett styng i hjärtat bara jag skriver detta, men jag tror att hon måste omplaceras. Om du upplevt liknande problem med en katt får du gärna höra av dig med råd. Det enda som funkar för är att aldrig låta henne i närheten av vår dotters rum, och ha Feliway (kattferomoner) utplacerade i huset. Men det är en omöjlighet att alltid ha dörren stängd till Junis rum, för att inte tala om hur meckigt det är att försöka få katterna att stanna på nedervåningen under natten. Det är inte bara svårt utan otroligt tråkigt. Båda katterna är sociala kelgrisar och vill helst ligga vid fotändan av sängen och snusa om nätterna. Extra synd blir det förstås för Kjell som nog inte kan förstå varför han straffas på detta sätt. Jag vill inget hellre än att Ing-Britt ska stanna hos oss för alltid, så om jag kan göra något för att säkerställa att hon slutar markera i barnets säng så vill jag prova det. Men det är omöjligt att ha dörren stängd jämt, det är ju liksom mitt barns rum. Och jag vill heller inte låsa in dem nattetid även om de har en hundra kvadratmeter stor våning helt för sig själva. De vill ligga och spinna ikapp vid fotändan av sängen.

Just nu har jag inga muntra ord att bjuda på. Det känns som att livet är en fest, och jag är inte bjuden. Jag står utanför fönstret och tittar och hoppas att någon ska släppa in mig. Men jag är väl medveten om att ansvaret ligger hos mig själv. Ingen vill ju bjuda en surkart i en gigantisk offerkofta på galej.

Men fan, att det ska vara så svårt att rycka upp sig ibland.

Stor kram

Sophia

11 Comment

  1. Men åh❤️ varma kramar från mig! Tänker att du har mycket omkring dig nu med en närstående som är sjuk. Hoppas det går väl där.
    Känn ingen stress över bloggen, vi trogna läsare finns kvar. Har redan googlat hudvårdsprodukter. Är också imponerad över att du lyckades med köpstoppet (har inte lyckats alls och börjar efter min födelsedag på lördag😁, slaskrea you know)
    Din blogg är en av mina absoluta favoriter och du verkar vara ha en härlig humor✨
    Kram kram

  2. Bra språk där😅, ha en härlig humor skulle det stå😃 Och mitt köpstopp skulle börjat 1:a januari

    Kram

  3. Hörde nåt om aluminiumfolie. Katter avskyr tydligen ljudet som blir när de går på det. Tror det skulle läggas under lakanet..en gång kunde tydligen räcka så går de aldrig dit igen. Har inga vetenskapliga belägg för detta 😅. Och ja, nu är bara en transportsträcka till våren…. åh ljuset som finns där framme.

  4. Eländes februari, det är samma läge för mig varje år. Försöker bara åka med och inte ha förväntningar eller bli frustrerad . Lättare sagt… Angående Ing-Britt. Ett par kompisar hade liknande problem, de skaffade till slut en extra kattlåda så det fanns en på varje våning. Då löste sig problemet. Det var ändå en utekatt som vanligtvis pinkade ute, men med lådan på våningen med sovrum så slutade han pinka i mattes säng. Annan kompis som haft kattbekymmer kontaktade kattbeteendevetaren Susanne Hellman Holmström och fick hjälp att lösa problemet. Jag skickar dig en länk till henne på Instagram. Ge inte upp!

  5. P. S! Den här räddar februari tror jag. 😁 https://www.acast.com/fyfanforfebruari

    1. Hahah, ja måste lyssna. Känner mig redan lite bättre till mods. tack för tipset =)

  6. Januari och februari är ofta jobbiga månader. Vi har också två kattlådor, en på varje våning. Jag hade provat att byta ut sängen (madrass, kudde, ram -rubbet) då katter ofta kommer tillbaka till platsen där de kissat/bajsat en gång. Det kan vara värt att prova.

    1. Ja det är ju ett alternativ. Trist att sängen är typ sprillans ny (bara något år gammal). Har också fått tips om att ha kattlådor på båda våningarna, men vi har liksom inget direkt utrymme på ovanvåningen för en kattlåda. Låter kanske knasigt men badrummet är himla litet. Ska försöka ändå.

  7. Exakt så här ja… Oerhört svårt att känna livspepp som småbarnsförälder i januari/februari. Och då har jag ingen sjuk närstående. Utan bara regular life. 😑 Man måste fan inte vara sprudlande. 💅

  8. Alla mina tankar till dig. Jag beklagar sjukdomen din anhörige har drabbats utav, tänker mig att det tar mycket energi från dig och med noll energi är det svårt att ”rycka upp sig” och köra på som vanligt. Var vänlig mot digsjälv, du gör så gott du kan <3
    Våra katter kissade ofta nere i källaren, vi ordnade två toaletter och skärpte till kattoastädningen som vi slarvade med. Ingen vidare hjälp kanske men jag förstår din frustration med kissandet i ditt barns säng! Hoppas det blir bra med allt.

  9. Hej!
    Först, tack för en underbart tänkvärd, lärorik, underhållande o välskriven blogg! Har nu läst igenom hela.

    För det andra, beklagar er anhörigs sjukdom. Måste vara tufft för er allihopa. ❤️

    För det tredje, som småbarnspäron så uppskattar jag att läsa också om den grå kämpiga vardagen med trots (check på den med tvillingar! Wohoo fett liv en har när barnen kallar en bajsmamma och i princip ALLT en säger eller gör är så provocerande fel att det hela tiden leder till ilskeutbrott av guds nåde 😅😅) eftersom det livet är ju… ….livet va. Massa pepp till er! This Too shall pass.

    Stor kram!

Kommentera