Valfrihetsförlamad seriestökare

I dag har varit en sån där dag som jag egentligen helst undviker. Under hela förmiddagen var det tryckt stämningen hemma. Andreas planterade om en växt och jag mecklade med min kamera och vek tvätt om vartannat. Och möblerade om. Men ingenting blev liksom gjort, trots att vi gjorde massa saker!

Tillslut började vi prata om vad som störde oss.  I rättvisans namn ska tilläggas att det föregicks av ett mikrobråk mellan två individer i alldeles för stora offerkoftor. Andreas störde sig på det allmänna stöket hemma och jag störde mig i synnerhet på hallen, som blivit en slags uppsamlingsplats för barnstrumpor, verktygslådor och allehanda bråte. Det allmänna stöket är svårt att få bukt med; vi har egentligen inte så värst mycket prylar, men vi har fel prylar. Till exempel tomma vitrinskåp men bokhyllor fulla med stickor och sy-saker (skyldig). Skåpen ska jag sälja, har inte bestämt mig för om jag orkar Blocket eller om det är värt att låta någon annan sälja dem på kommission. Det är två skåp som ändå kostat sex respektive tvåtusen, och säljer jag dem på Blocket får jag troligen inte tillbaka pengarna. Om jag säljer dem på kommission får jag åtminstone hälften och får dem upphämtade omgående. Så extremt jobbigt att välja. Jag men du hör? Jag är valfrihetsförlamad!

Vi löste problemet med att rensa ut hallen från det värsta: utrensade handdukar som mellanförvarades i hallen (klassiker!), barnskor som var för små och två par av mina skor som är alldeles utslitna. Efteråt konstaterade vi också att vardagsrummet var onödigt skräpigt på grund av att tidningshögen bredvid kakelugnen vuxit sig imponerande hög och Junis lego jämnt svämmar över i lådan. Andreas bestämde sig för att vi måste fatta ett beslut på fem sekunder hädanefter (vi lider båda av varierande grad av valfrihetsförlaming). Sedan åkte vi till Nacka Forum (med ett pitstop på tippen) och spontanköpte ny förvaringslåda åt legot och en tidningshållare. För att vara ett spontanköp kändes det ändå lyckat, men faktum är att det sista stället som jag vill tillbringa min lediga dag på var ett köpcentrum.

När jag kom hem insåg jag att jag glömde de utrensade skorna i hallen plus att jag fått en stor leverans av kattmat som — naturligtvis — hamnade i hallen. Så tillbaka på ruta ett då. Som den seriestökare jag är.

Ing-Britt däremot. Hon tar det piano livets alla dagar. Hon har hittat ett nytt favoritställe för middagsluren. Kjell är ute och raggar fästingar som vanligt.

Kram Sophia

 

4 Comment

  1. Ja du, den där valfriheten kan verkligen ställa till det för en. Om det är till någon hjälp så har studier visat (obs ingen källa här men de tog upp det i någon av alla psykologikurser jag läst så det var nog hyfsat trovärdigt 😉 ) att de som bara väljer något utan alltför mycket velanden och jämförelser är mycket nöjdare med sina beslut än den som vill optimera och lägger en massa tid på jämförelser och beslut. Velaren är sedan ändå orolig att det kanske fanns ett ännu bättre alternativ (och är därför inte alls nöjd).

    Sälj på kommission säger jag! Nu står de ju där och kostar en massa energi och tankekraft och den kan man ju göra roligare saker med.

    1. Ja, det är till jättemkt hjälp. Det är som du säger. Bara att bestämma sig! Det blir nog kommission ändå. Så skönt att få dem ur vägen.

  2. Ja usch.. hallen… känns som att 5 min efter att man ( jag….) städat den är det massa grejer där igen som egentligen är på väg någon annanstans..

    Så nöjd Ing-Britt ser ut! Då gissar jag att hon mår bättre nu? 😺

    1. Ja just hallen är ett sisofysarbete.

Kommentera