Sånt som håller lågan vid liv

Äntligen februari! Det känns som att hela mitt inre räknar ner mot våren nu. Februari kan ju annars vara riktigt lömsk. Vindpinad, snorkall eller gråregnig – som en sista jävlig uppförsbacke innan målgången. Mars är ju förvisso en riktig jokermånad vädermässigt men man kan åtminstone trösta sig med att dagsljuset återvänt. Men februari känns ändå bättre inombords än perioden november-januari (som tyvärr är min sämsta period på hela året). Nu har det vänt!

Jag har några målbilder som håller liv i min låga just nu. Att bara tänka på detta en stund varje dag ger mig lite extra energi.

Långresa i mars. Precis som förra året åker vi iväg på en månads äventyr. I år bär det av mot Mexiko, med några dagar i Miami och förhoppningvis en vecka på Kuba. Vi kommer att hålla till på Yucatan-halvön, och hittills har vi bara bokat boende för ungefär halva perioden. Om du sitter inne på några fina tips som passar en barnfamilj behöver du inte vara blyg att dela med dig. Dock har jag en fruktansvärd klimatångest och den blev inte bättre av att jag kollade hur mycket utsläpp just vår flygning står för. Usch och fy.

Att Juni har fått så bra kontakt med farmor, mormor och morfar. Varje dag ringer de till en fjärrkontroll, träslev eller mammas telefon (att leka telefonväxel står högt i kurs här hemma nu) och Juni pladdrar pladdrar på förtjust med mommo, fammo eller moffa. Två hela gånger den senaste månaden har vi haft avlastning med barnvakt och hunnit med bröllop och brunch. Så fruktansvärt efterlängtat efter nästan två år helt utan hjälp.

Att våren snart står för dörren. Vi har en trädgård full med fruktträd som förhoppningsvis kommer att prunka av blommor. Vi har bland annat bigarråträd, päron-och äppelträd, persikoträd, syrenbuskar och fläder.

Att jag har hittat så himla bra strategier för att få utlopp för mitt klädintresse men ändå shoppa hållbart och ekonomiskt. Får skriva ihop en guide med mina bästa knep.

Att medan vi är borta så kommer hantverkare och restaurerar matsalen. Boaseringen har sett bättre dagar och hela hösten har vi jagat hantverkare som kan återställa ådermålningarna till ursprungligt skick. Jag har varit väldigt strategisk när jag tagit bilder där inne eftersom den är nedgången på sina ställen. Så härligt att den ska få pråla sig i all sin murrighet igen.

Att Kjell och Ingbritt verkar ha funnit sig tillrätta. Sedan några veckor tillbaka går det ute en stund varje dag. De älskar att jaga fram och tillbaka på gräsmattan, lura i grönkålslandet och söka skydd under farstutrappan. Kjell som tidigare var skygg och tillbakadragen har på bara någon månad blivit en riktig knäkatt. Vill helst ligga i sängen när man ska sova, vara hack i häl när man går runt i huset och ska självklart vara med och natta Juni varje kväll. Hjärtat svämmar över för den lilla pälsboll.

Stor kram

Sophia

 

3 Comment

  1. Så fint du beskriver livet och vad glad jag blir för lilla Junis skull. Önskar att få betyda lika mycket för Tyko så småningom! Och ja. Klimatångest är nog bra att ha. Kram ❤️

  2. Hej! Först och främst tack för en inspirerande blogg! Jag vill kommentera klimatångest… Om ångesten leder till något bra är den bra att ha. I det här fallet måste klimatångest leda till att vi inte reser med flyg så länge det inte finns några hållbara flygbränsle. Tyvärr är detta verkligheten; En flygresa till exempelvis Thailand förbrukar ett helt års godtagbara utsläpp så ekvationen är omöjlig. Det spelar ingen roll om hur lite bil man kör/vegansk mat man äter/ Hur lite konsumerande man gör resten av året. Om en ändå ska ut och flyga så lever en på ett sätt som kommer förstöra vår planet.

    1. Jag är dessvärre medveten om detta. Jag har nog levt i någon slags förnekelse när det kommer till flyg (obs, har dragit ner från fem flygresor om året till ungefär en – men ändå!). Fastnat i precis de där tankefällorna; att jag kompenserar med annat. Nu vet jag ju att det inte funkar så. Har två resor inbokade sedan gammalt och de vållar mig ångest. Även om jag som de flesta andra älskar att resa.

Kommentera