Mina dagar med Kjell

Hej,

Tack, tack och återigen tack för era fina ord om innehållet i bloggen. Det gör mig så glad att någon mer än jag är road av samma saker.

En grej som återkom i kommentarerna var att ni gillar Kjell, alltså min ena katt. Den bruna och lurviga. Varför inte skriva lite mer om hur det är att bo med katter, eller närmaste specifikt Kjell?

Att ha katt har jag drömt om i år och dar. Jag hade faktiskt en katt 2007 som hette Kapten Oops men tyvärr var hans korta resa på jorden kantad av diverse åkommor och problem. Han kom från ett katthem men tyvärr var han både sjuklig och aggressiv. Det smärtar mig fortfarande att tänka på hans olyckliga existens.

Att vi skulle ha en katt när vi flyttade till hus var självklart. Att vi skulle ha just Kjell (och även hans halvsyster Ing-Britt) var mindre givet. Han var vuxen när han flyttade till oss, sist kvar av 12 syskon. Eller det är en sanning med modifikation. Han hade fått ett nytt hem men de nya ägarna lämnade tillbaka honom. Kjell är en blandning mellan norsk skogkatt, sibirier och siames. Jag gissar också på en liten del bäver. Han var skygg och lättskrämd och hette för övrigt Tiger 2, eftersom namnet Tiger redan var taget av hans bror.

Jag vet inte riktigt vad det var som talade till hans fördel på pappret, annat än att han ägare var villig att skiljas från honom mot en betydligt mindre peng än hennes andra katter. Men jag föll som en fura. Andreas undrade nog om jag var från vettet.

Hela Kjells första vecka hos oss låg han klistrad mot golvet bakom en spegel. Jag såg honom inte ens äta. Andra veckan hade vår relation kommer till nivån att Kjell vågade pendla mellan spegeln och att trycka bakom en tavla.

Jag läste på om skygga katter och utsikterna såg väl sisådär ut. De flesta var överens om att en skygg katt alltid förblir skygg, men att de gradvis kan socialiseras till att trivas i människors sällskap. Vi bestämde oss för att hämta hem Kjells halvsyskon Ing-Britt, för att ge honom sällskap men också en social förebild att lära av.

Redan direkt när Ing-Britt kom märkte vi att Kjell slappnade av. Ing-Britt är allt som Kjell inte är. Pratsam, social, nyfiken och orädd. Hon var också vuxen när vi fick henne. För mig stod valet mellan att ta emot en vuxen katt och en från katthem, eftersom de alternativen kändes bäst i hjärtat.

Nu har de bott hos oss i snart tio månader och Kjell kunde inte utvecklats på ett bättre sätt. Jag ser inte honom som skygg katt längre. Han är lojal och har integritet men är kelig så det räcker och blir över. Och barnkär. Hade han varit en människa hade han varit en riktig morfar som älskar att se efter småbarn. Läsa sagor och leka barnsliga lekar.

Under vintermånaderna kurade både Kjell och Ing-Britt vid våra fötter hela nätterna. Nu på sommaren har Kjell för vana att komma in en stund på kvällen och se till oss. Oftast kommer han in för att vara med och natta Juni. Buffar henne lite med huvudet och lägger sig sedan vid fotändan och spinner. Sedan äter han kvällmål och hastar ut i trädgården igen. Reviret måste ju bevakas.

Jag tror att det närmsta Kjell har till en fiende är grannkatten Bob. Jag brukar se från fönstret hur de lurar på varandra, men hittills håller de betryggande tio meters avstånd till den andra. Som tur är finns det inte jättemånga katter i området och tomterna är tillräckligt stora för att de inte ska leva i varandras revir.

Ni kanske har märkt att Kjell gärna syns i för-eller bakgrunden på i princip alla bilder jag tar. Det är för att han gärna håller sig i närheten. Jag tror inte att Kjell går mer än två-trehundra meter hemifrån under en dag. Ofta följer han oss till förskolan på morgonen, men viker av när vi kommit nerför backen och till parken med 55+-boendet. Hit men inte längre. Antagligen för att han kan nosa sig till goshungriga famnar hos pensionärerna, och att gosa med främlingar kommer inte på tal.

Sommaren har nog varit tuff för honom. Om han slumrade mycket innan är det inget mot vad han gör när det är som varmast. Han och Ing-Britt anstränger sig för att hitta svala områden i huset. De ligger gärna nära varandra och snarkar båda två, men allra högst snarkar Kjell förstås.

Annars ligger han allra helst och slumrar på Ercol-fåtöljerna med det fullkomligt gräsliga tyget valt av en inredare på Kalmar tingsrätt.

Hans andra intressen består annars av att kontrollera vad övriga familjen gör. Är väldigt engagerad i Junis potträning. Människo-Kjell hade definitivt varit en förman av något slag. Kapabel men sävlig och tittar helst på när andra arbetar.

Men han är inte bara lugnet själv. Ibland sätter han fart så att det dundrar i gräsmattan. Han och Ing-Britt brukar jaga varandra och skojbrottas. Ibland blir Ing-Britt arg och sopar till Kjell, men jag har aldrig sett Kjell göra en fluga förnär. Det är helt klart Ing-Britt som är drottningen i huset.

De tycker om att ha koll på varandra. Om den andra inte kommit in i tid jamar de oroligt. Särskilt på vintern. Då är Kjell den modiga och tillbringar kanske en timme utomhus medan Ing-Britt håller sig nära en tänd kakelugn. När han sedan kommer in jamar hon förebrående och Kjell ser moloken ut på ett vis bara skamsna barn gör.

Ungefär såhär fortlöper dagarna med Kjell. Han är aldrig svår för lite gos och blir alldeles uppspelt av tanken på att få bli klappad i sängen vid läggdags. Mil ifrån den skygga katt han var för tio månader sedan.

Stor kram

Sophia

4 Comment

  1. Hej!
    Vill bara tillägga att främlingar går utmärkt för Kjell att gosa med. Så länge de finns på er tomt i alla fall. Han kom fram och hälsade direkt när vi stigit ur bilen när vi var där för någon vecka sedan för att vakta just Kjell och Ing-Britt. Att Kjell varit en blyg varelse kunde jag inte tänka mig! Barnen fullkomligt älskade Kjell! Speciellt pratglad är han när man lagar mat i köket. Man kan ana ett visst fjäsk för att få tillgång till något annat än torrfoder kan jag tycka. 🙂

    Hälsa katterna!

  2. Åh, vilket fint inlägg om katterna, blir ju alldeles rörd <3

  3. Katter är grejen. Saknar sååå mycket att inte ha någon.

  4. Så fint inlägg!

Kommentera