Dra sin lans av de rätta skälen

Att jag svingat mot konsumtion i allmänhet och överkonsumtion i synnerhet är väl ingen hemlighet. Hela min blogg har ju namngetts av den enkla anledning att jag är urbota trött på att shopping ses som svar på allt för många av samtidens frågor. Och för att jag har ledsnat på de många modetidningar och -bloggar som bara handlar om att köpa nytt. Och för att jag tycker att alltför mycket av vår dyrbara tid här på jorden ödslas på att oroa oss över hur vi ser ut och vad andra ska tycka. Om jag tycker att mode och kläder är ytlig förströelse? Absolut! Tramsigt nonsensintresse? Verkligen inte! Jag själv tar ju min klädhobby på största allvar.

Många som jag diskuterar kläder och hållbarhet med uttrycker sig urskuldande om sitt eget klädintresse. Ibland anar jag till och med ett självförakt. Som att ett modeintresse är något som man har mot bättre vetande. Jag tycker också att det är fel att vi shoppar alldeles för mycket och alldeles för billigt. Jag är den första att skriva under på att en förändring behöver ske. Men inte för att det är ett fånigt intresse, utan för att jag vill att kläderna som vi bär ska komma fler till glädje.

Egentligen är det väl inte så märkligt att vi tänker så. Tänk efter. Nästan alla kvinnokodade intressen har haft låg status genom historien. Hispiga kvinnor förr skulle stilla sina neuroser med handarbete. Att livnära sig som konstnär var något som var bara var män förunnat. Matlagning, som förr sköttes av kvinnor, blev inte omhuldat i populärkulturen förrän männen ställde sig köket. Då blev det helt plötsligt en fråga om vetenskap och kemi. Inredning har setts som en tramssyssla som i huvudsak existerar för att overksamma hemmafruar ska ha något att göra. Gruppjympa och aerobics är löjeväckande aktiviteter men Ironmanlopp och tynglyftning är fullt rimliga.

Manligt kodade intressen får gärna vara helt meningslösa men betraktas ändå med en slags vördnad. En man med en hobby är passionerad och möjligen nördig, vilket ändå i sammanhanget är en beundransvärd egenskap. Mäns och deras hobbies problematiseras aldrig i omsvepande termer. Får Märklintågsmännen höra att de bara försöker fylla ett inre tomrum med sin hobby? Mår män som målar warhammergubbar kanske dåligt inombords? Aldrig nagelfars väl triathletens shoppingvanor trots att han kan bränna tiotusentals kronor på en kolfiberram med två hjul och flera tusenlappar på en figurkramande dräkt i neopren.

Mode och kläder är självklart ibland en ren ytlighet och förströelse. Men de flesta människor behöver väl ytligheter som kontrasterar livets mindre glammiga inslag? Och att ett mode-och klädintresse alltid måste manifesteras i köpfester eller konsumtionshets håller jag inte med om. Under hela  året med bloggen har jag inspirerats av människor (främst kvinnor) som kreerar, tillverkar, lagar, designar och utövar normkritik med kläder och mode. Precis lika givande för mig  som vilken annan hobby som helst är för någon annan. Nördigt och passionerat.

Så jag drar min lans för en hållbar konsumtion men jag drar också min lans för att modeintresset ska få vara jämbördigt de hobbys som råkar tilltala fler män.

7 Comment

  1. Väldigt klokt skrivet! Och, klart intressant det här med hur mäns och kvinnors intressen framställs…

  2. ON point som vanligt!

  3. Håller helt med. Jag skulle möjligen vilja tillägga att ett intresse för kläder inte nödvändigtvis behöver vara detsamma som ett intresse för mode. Mode har för mig att göra med trender och att följa dem, medan ett hållbart intresse för kläder innebär att jag satsar på personliga plagg i god kvalitet som klär just MIG och som därför överlever trender. Jag har plagg i min garderob som jag haft i uppemot 20 år och som jag fortfarande både gillar och använder. Det allra mest hållbara plagget jag har, mitt förmodligen bästa köp någonsin, är en Harris Tweed-kavaj från mitten av 40-talet, som jag köpte för 10 pund i ett stånd för begagnade kläder på torget i Cambridge när jag bodde där våren 1990. (Jo, jag är en hel del äldre an vad du är!) Den var alltså ungefär 45 år gammal när jag köpte den, jag har nu haft den i nästan 30 år och använt den flitigt, och den är fortfarande i perfekt skick. Snacka om hållbarhet! Själva tweeden är så tuff att den verkar helt outslitlig (det är lite som vävd Svinto) men även fodret är av en kvalitetet jag aldrig stött på maken till – tjockt, glansigt och liksom segt. Under de 28 år jag haft kavajen har inte ett enda stygn släppt i någon söm, ingen knapp har ramlat av, den har inte blivit nött eller sliten någonstans – och eftersom den inte var ”modern” ens när jag köpte den så kan den enligt min mening aldrig bli omodern. Den kommer förmodligen att överleva mig och gå vidare till ett lyckligt liv med nästa ägarinna.

    1. Wow! Så inspirerende til å finne ekte vintage når et behov oppstår.

Kommentera