Några bra grejer med hus och en dålig

Nu har vi bott i huset i drygt ett halvår. Fastän jag fortfarande kan sakna stan och lägenheten känner jag mig lyckligt lottad som får bo här. Huset ligger mitt bland höga träd, branta backar, snirkliga vägar, hemliga grusgångar och lummiga trädgårdar. Och det allra bästa är att vi bara en en kort tågresa från stan. Visst svär jag högt när jag missar tåget med en hårsmån och tvingas vänta i hela 20 minuter på nästa, men annars vore jag inte en äkta stockholmare. Om än inflyttad.

Det var faktiskt inte det minsta sjävklart att vi skulle lämna Söder. Länge närde jag en slags bild av oss som en cool innerstadsfamilj som åt brunch på helgerna och träffade kompisar i parken. Är så glad över att jag gjort upp med bilden av mig en gång för alla. För sådär värst mycket parkhäng blev det aldrig och då rakt inga bruncher (som inte slutade i total kaos i alla fall).

Allra bäst med att bo i hus är följande:

Enkelheten med trädgård. Visst att det är extra mycket att pyssla om men det vägs upp av att det bara är att öppna dörren så är dagen gjord. Vi slipper jaga lekplatser eller tillbringa helgerna med att gå på barnsalsa.

Utrymmet. Vi bor inte jättestort utan prick på 153 kvadrat. Men det är tillräckligt stort för att kunna ha övernattningsgäster. Kanske det mysigaste att ha kompisar som sover över?

Gemenskapen. På vår lilla gata med åtta hus är det två andra familjer vars barn går i Junis förskoleklass. Det är fint att tänka att de en dag blir ett litet gäng som kanske håller ihop i flera år.

Naturen. Nära oss ligger ett stort naturreservat med badplats och vandringsstigar. Bara en kort cykeltur bort.

Pendlingen. Jag har verkligen inget emot att pendla. Ibland cyklar jag och då är det i princip rena fröjden. Jag lyssnar på p1 eller pod och får bylsa på mig med halsduk eftersom vinden pinar i ansiktet. Enkel väg är det 1.6 mil och mitt rekord är 36 minuter (33 till förskolan). När jag åker tåg passar jag på att jobba eller läsa bok. Buss är inget för mig dock, det ska vara tåg eller cykel.

Våren! Nu står snart trädgården i blom. Vi har körsbärsträd, päron-och äppleträd och ett persikoträd.

Och nackdelen då?

Det är förstås otroligt mycket lättare att bo i lägenhet. Man slipper räfsa löv och oroa sig över allt möjligt som kan gå sönder. Framförallt slipper man spindlar och möss. I dag hörde jag ett krafsande från köket. Och när jag öppnar luckan till matavfallspåsen möts jag av två par kolsvarta ögon som stirrar på mig. Möss. Skrek i högan sky och skrämde livet ur vår dotter. Hon hörde dock fel och upprepade ”bara två mössor, inge farligt mamma.” Sedan tog Kjell en mus och pep all världens väg. Så dags nu liksom.

Kram Sophia

 

Helgen

Hej,

Hoppas att du har haft samma väder som jag har haft! Det borde finnas på recept. Låt mig berätta vad jag har gjort.

Denna mundering har jag burit exakt hela helgen. Gammat och lagat blåställ och ärv (möjligen stulen från mamma?) skjorta. Och keps. Jag var på Tippen innan stängning (rekord) och avyttrade 10 säckar med löv och två par utrensade skor.

Prick resten av helgen tillbringade vi med att försöka få fason på trädgården. Mina egna odlingar skulle tas omhand. Bestämde mig för att lufta grönkålen och solroserna lite innan de skulle planteras ut.

Äntligen fick grönkålen flytta hemifrån och in i odlingslådan. Här hoppas jag att de ska trivas förträffligt.

Skulle plantera stockrosor men kom av mig och grävde i stället en rabatt.

Planterade ut Mårbackapelargoner. Pelargoner kan vara det vackraste blomma som finns om du frågar mig. Fick också hjälp med vattningen.

Fick en fråga om hur det är med Ing-Britt. Jo, med henne verkar det vara bra. Tyvärr har Kjell ådragit sig en magråtta och kräks. Alltid är det något.

Viktigaste prio: Hängmatta. I sommar ska jag ligga här och läsa drösvis böcker och  slumra till som en farbror titt som tätt.

Vi hade också besök. Martin och Ingeborg kom förbi i lördags och i söndags kom Sara och Jocke på lunch. Vi har fortfarande inga utemöbler (dock på gång, ska bli så kul att visa upp) så vi fick lösa det bäst vi kunde.

Blev väl inte fy skam? Det är alltså vårt vanliga hundrakronorsmatbord och våra matstolar.

Här åt vi lunch. Grillade grönsaker, halloumi, sötpotatis och hemgjord aioli och majonäs.

Och chips — såklart.

Grannkatten kom förbi till Junis stora förtjusning. Peppar, peppar verkar våra katter och grannens komma bra överens.   

Juni paxade en ny lekkompis. Älskar vår eldfängda tvååring som växlar mellan bubblande skratt och ilskna tjut varannan minut. Här berättar hon exakt hur Sara ska leka med vattnet.

Juni tvingade Sara och Jocke att arbeta hårt för att underhålla.       

Vi andra varva ner efter ett slitsamt dagsverke i trädgården. Viktigt att återhämta sig.

Hoppas att din helg varit lika fin.

stor Kram

Sophia

Vem är den skyldiga då?

Just nu läser jag ”Vill ha mer— om barn tid och konsumtion” av Katarina Bjärvall. Bokens gavs ut 2005 men eftersom jag har en tvååring hemma är den högaktuell för min del. Det borde den vara för fler, förresten.

Jag har ungefär hälften kvar och kommer att återkomma med en fullständig recension. Men det var ett stycke som fick mig att haja till så pass att jag skriver detta nu. Det var om reklamfinansierade skolböcker. Hon tog upp en bok som handlade om Miljö och sponsrades av företag så som Atlas Copco, KLM, Saab, Duni, Michelin och OKQ8  och ytterligare ett halvdussin namnkunniga jättar. Gemensamt för dem alla? Knappast några som jag förknippar med ett brinnande miljöengagemang i vart fall.

Minimalisterna skrev klokt för några veckor sedan något såhär (tar det fritt ur minnet eftersom jag tyvärr glömde bort deras väldigt slagfärdiga formulering): Om man får tro företagens årsredovisningar så ligger alla i framkant vad gäller miljöarbete. Konstigt nog finns det inga företag som gör sig skyldiga till miljöförstöring, nedskräpning eller utsläpp. Om man får tro dem själva i alla fall. Så om det inte finns några företag som förstör miljön, vem är det då?

Det tycker jag sammanfattar miljöfrågan otroligt bra.  Att kalla sig miljövänlig betyder något. Det ordet är förbehållet de företag som faktiskt är miljövänliga — inte miljöovänliga företag som gör lite miljömässiga punktinsatser då och då. Det måste vi komma ihåg. Och även om årsredovisningen är tryckt på oblekt papper och är full med ord som hållbarhet och CSR, så betyder det faktiskt ingenting om själva affärsidén är ohållbar från början.

Stor kram

Sophia

 

Valfrihetsförlamad seriestökare

I dag har varit en sån där dag som jag egentligen helst undviker. Under hela förmiddagen var det tryckt stämningen hemma. Andreas planterade om en växt och jag mecklade med min kamera och vek tvätt om vartannat. Och möblerade om. Men ingenting blev liksom gjort, trots att vi gjorde massa saker!

Tillslut började vi prata om vad som störde oss.  I rättvisans namn ska tilläggas att det föregicks av ett mikrobråk mellan två individer i alldeles för stora offerkoftor. Andreas störde sig på det allmänna stöket hemma och jag störde mig i synnerhet på hallen, som blivit en slags uppsamlingsplats för barnstrumpor, verktygslådor och allehanda bråte. Det allmänna stöket är svårt att få bukt med; vi har egentligen inte så värst mycket prylar, men vi har fel prylar. Till exempel tomma vitrinskåp men bokhyllor fulla med stickor och sy-saker (skyldig). Skåpen ska jag sälja, har inte bestämt mig för om jag orkar Blocket eller om det är värt att låta någon annan sälja dem på kommission. Det är två skåp som ändå kostat sex respektive tvåtusen, och säljer jag dem på Blocket får jag troligen inte tillbaka pengarna. Om jag säljer dem på kommission får jag åtminstone hälften och får dem upphämtade omgående. Så extremt jobbigt att välja. Jag men du hör? Jag är valfrihetsförlamad!

Vi löste problemet med att rensa ut hallen från det värsta: utrensade handdukar som mellanförvarades i hallen (klassiker!), barnskor som var för små och två par av mina skor som är alldeles utslitna. Efteråt konstaterade vi också att vardagsrummet var onödigt skräpigt på grund av att tidningshögen bredvid kakelugnen vuxit sig imponerande hög och Junis lego jämnt svämmar över i lådan. Andreas bestämde sig för att vi måste fatta ett beslut på fem sekunder hädanefter (vi lider båda av varierande grad av valfrihetsförlaming). Sedan åkte vi till Nacka Forum (med ett pitstop på tippen) och spontanköpte ny förvaringslåda åt legot och en tidningshållare. För att vara ett spontanköp kändes det ändå lyckat, men faktum är att det sista stället som jag vill tillbringa min lediga dag på var ett köpcentrum.

När jag kom hem insåg jag att jag glömde de utrensade skorna i hallen plus att jag fått en stor leverans av kattmat som — naturligtvis — hamnade i hallen. Så tillbaka på ruta ett då. Som den seriestökare jag är.

Ing-Britt däremot. Hon tar det piano livets alla dagar. Hon har hittat ett nytt favoritställe för middagsluren. Kjell är ute och raggar fästingar som vanligt.

Kram Sophia