8:e mars

Posted on

Många är vi som får ofrivilliga spasmer i ögat när det önskas grattis på kvinnodagen. Däremot tycker jag inte att det behöver vara så tokigt att uppmärksamma vad vi faktiskt åstadkommit under det senaste seklet. Många delar poster i sociala medier från profiler som i princip skriver att allt går åt fel håll. Gärna med senaste nyhetsskandalen som obestridligt bevis.

Även om det finns många orättvisor kvar att bekämpa tycker jag det är en en historielös tolkning, och jag hade hellre sett att man använde andra argument för att engagera fler i jämställdhetskampen.

För det första är det fel.

De senaste 100 åren har kvinnor fått rösträtt, vi har infört föräldraförsäkring, förskola, kvinnor har rätt till högre utbildning, värnplikten är könsneutral, kvinnor får bli poliser eller hemmafruar eller inget alls, två kvinnor får gifta sig (av en kvinnlig präst) och bli mammor ihop. Vi har fri abort, preventivmedel, barnbidrag, könsneutral föräldraförsäkring, samtyckeslagstiftning, en reformerad sexköpslag som kriminaliserar förövaren och inte offret och vi sambeskattar inte längre gifta par. Bland mycket annat.

Min farmor var soloförälder under tidigt 60-tal. Tre månaders föräldrapenning erbjöds heltidsarbetande kvinnor. Min farmor har berättat om hur hon förgäves försökte få kommunen att erbjuda någon sorts barnomsorg. Men varken förskola eller fritids fanns. Och soloförälder förresten, det var inte ordet man använde om ogifta och ensamstående mödrar.

Jag tänker också på utvecklingen under de senaste decennierna. Hur glad jag blir av att se alla unga tjejer jag möter på stan som obesvärat går utan bh. Som har bekväma jeans och inget smink och som växer upp med ordet samtycke i sitt vokabulär. Det skänker mig så mycket hopp!

För det andra är det att nedvärdera allt tidigare generationers kvinnor har behövt offra för sådant vi tar för givet i dag. Har 100 år av aktivism inte betytt något?

För det tredje skickar det nedslående signaler om medborgarengagemang. Varför engagera sig om allt bara blir sämre?

Nej. Vi säger inte grattis på kvinnodagen. Men kanske inte heller att allt gått åt helvete?

I dag uppmärksammar vad tidigare generationers kvinnor åstadkommit för vår skull, och funderar över vad vi kan göra för nästkommande. Engagemang lönar ju sig!

4 Comments

Man måste inte mycket

Posted on

I dag hade jag ett uppföljningsmöte med en psykolog. Hur går det med allt? frågade hon. Och jag kunde för första gången på många år berätta att det går faktiskt ganska bra. ”Varför då” undrade hon? ”Jo, försöker att unna mig att göra saker som jag vet att jag mår bra av”, svarade jag. Som att träna, äta näringsrik mat och gå och lägga mig i tid. Plocka upp en bok då och då och ringa en vän och försöka plocka upp i hemmet varje kväll. Och så unnar jag mig en löprunda när hjärnan behöver vila.

Under nästan hela mitt vuxenliv har jag sett allt sånt som måsten, och med detta har hjärnan automatiskt sorterat dem som tråkigheter. ”Jag måste börja träna”, eller ”jag måste sluta äta godis på vardagar”. Men se det är det fina med att vara vuxen, det måste man inte alls.

Men jag vet hur bra jag mår av att träna och att äta näringsriktig mat. Det unnar jag mig välmåendets skull.

Måsten har man bara tre här i livet. Har man barn måste man sörja för deras välmående främst. Man måste försörja sig och man får inte ha ihjäl någon. Resten är valfritt! Man måste inte alls gå och lägga sig i tid, man måste inte ha ett städat hem och man måste absolut inte träna.

Sedan jag började tänka så är det inre motståndet mot alla vuxligheter gradvis nötts ner. Det är lättare att förhandla med mig själv när det handlar om förmåner och inte bestraffningar.

”Mmm, vad bra” svarade psykologen, och skrev upp detta på sin whiteboard. ”Unna dig i stället för måsten” står där nu i blått till alla som kan tänkas behöva höra det.

Kram

1 Comment

Fredagkväll

Posted on

Från ovanvåningen hörs uppspelta röster och fnitter. Nils är uppjagad efter att ha varit på kalas.Andreas nattar och jag sitter på nedervåningen och försöker luska ut vilka räkningar som är betalda och inte. Barnförsäkring? Katt? Idrotter? Just det, var är min dongel till internetbanken? Måste installera nytt bank-id.

Urk. Vill sjukskriva mig från denna ofrivilliga vuxendom!

Trösten med att vara vuxen är åtminstone att man har friheten att vara vårdslös med pengar. Svenskt Tenn har släppt påskpynt och jag vore inte människa om jag stod emot Sofia Vusir Jansson påskutgåva av pappersblomman. Mmmmm. Utökade min samling med två gula och två vita. Glad påsk till mig.

Påskkampanjen är fotograferad hemma hos Alina Brane som jag följer på instagram. Hon har ett otroligt öga för spännande färgkombinationer, och jag suger i mig allt. Tips, tips!

Nu ska jag tvätta av smink, leta efter dongel och sen lägga mig raklång i sängen och inte göra ett jota till i dag.

Kram

Loppisvinster och -förluster

Posted on

Nästan varje dag under flera veckor har jag burit mitt senaste kap: en hundtandsmönstrad ullkavaj från Burberry.

Kostade 300 kronor (!) på Tradera, och kvaliteten är ljuvlig. Är absolut ingen expert på lyxmärken, men av etiketten att döma är den från 80-90-tal. Nöjd är bara förnamnet. Den är oversize men fortfarande skräddad.

Perfekt att matcha med t-shirt och jeans, eller som här, en ulltröja under. Vintern har ju gjort återkomst med besked i Stockholm.

I lördags hämtade jag upp några tavlor som jag låtit rama om på en ramverkstad i Sickla. Slog en lov inne på secondhand-butiken och hittade denna Bergboms-lampa från 70-talet. Absolut en rip-off på Josef Franks kamelen, men en konstfärdig sådan i alla fall. 1400 kostade den, och det tyckte jag var dyrt och klagade (!). Jag googlade lite senare, och det visade sig inte alls vara särskilt dyrt. Efter att jag ätit och nyktrat till emotionellt gick jag tillbaka för att köpa lampan. Den stod på en ny plats, vid sidan av kassan tillsammans med massor av andra saker som var till salu. Efter att Andreas godkänt ställde jag mig i kassan, varpå en kvinna kommer rusande. ”Jag har lagt undan den” skrek hon.

Varpå jag blev helt ställd. Den stod inte bakom kassan, eller hade en lapp skriven av personalen, som annars är brukligt. Hon hade helt sonika paxat den och fortsatt strosa (det var goda 100 pers i butiken och rätt trångt). ”Vaddå lägga undan” svarade jag förnärmat. ”Det kan man inte!”

Men det kunde hon och det gjorde hon.

Så regelvidrigt. Att paxa saker på loppis/second hand är tvivelaktigt från början. OM det ska paxas så ska prylen stå BAKOM kassan, eller ha en lapp. Skriven av personalen.

Allt annat är ORIMLIGT.

Ps. märks det att jag har PMS?

kram

Sophia

3 Comments

Vi har allt att vinna på att pappor är hemma mer, och mycket lite att förlora

Posted on

Även bland kvinnor finns en tydlig motreaktion mot jämställdhet, inte sällan bland feminister. Att uppmana män att vara hemma med barn är nämligen att utmana naturens ordning! Kvinnor som stannar hemma med sina barn längre än män gör nämligen bara det naturliga, och samhällsproblemet är moderskapet inte värdesätts tillräckligt.

Jag håller inte med.

Att tillhöra en grupp som blir diskriminerad innebär inte automatiskt att man förtjänar kompensation. Vi betalar inte någon för att föda barn i Sverige, eftersom våra livmödrar inte är en näringsverksamhet som står till statens förfogande. Man får dess värre inte dra av momsen på sin Bugaboo för att man ”föder samhället”. Att kvinnor inte ska bli diskriminerade för att de bär och föder barn är förstås en annan och väldigt angelägen fråga.

Som så ofta när det handlar om jämställdhet glider debatten över i att handla om kvinnor. När det stora problemet är att föräldraskap en domän där männen underpresterar. Vulverinekoos skriver att det är biologiskt logiskt för kvinnor att vara hemma med barn längre, eftersom de ammar och behöver återhämtning efter födseln.

Hur ska man kvantifiera återhämtning på ett samhällsplan? Vissa kvinnor dras med skador resten av livet, andra behöver ett år av återhämtning och vissa springer ett maraton tre månader efter födseln. Förlossningsvården har brister precis som eftervården. Men inget som vi löser med hjälp av skevt uttag av föräldrapenningen, tyvärr. Och ammar fulltid gör man ju sällan när barnet är ett år.

Sanningen är att föräldradagarna är mer ojämlika än vad vi tror. Det handlar inte om biologiska förutsättningar, utan snarare om normer och strukturer. Det är inte nämligen inte alla pappor som inte vill vara hemma.

Det är främst män med låga eller väldigt höga inkomster som inte tar ut någon föräldraledighet. Troligen är det inte så att just deras kvinnor behöver mer återhämtning eller ammar längre, utan att de befinner sig i en kontext där föräldraskap ses som något omanligt. Studier visar också att samkönade par delar på föräldraledigheten i större utsträckning, vilket kullkastar teorin om att den födande kvinnan behöver längre tid hemma.

Vi har allt att vinna på att pappor är hemma mer, men mycket lite att förlora.

Har du tänkt på när män började ta ut föräldraledighet som förändrades också synen på balans mellan arbete och fritid? I tjänstemannasektorn finns det i dag en utbredd kultur som tillåter småbarnsföräldrar att flexa med arbetstiden för att hämta barn. Det hade vi aldrig haft om inte männen också delade på barnansvaret. Tack vare att män också började livspussla, ses barnbestyr numera som en mänsklig angelägenhet och inte bara en kvinnlig.

Fler pappor som är hemma innebär bättre möjligheter att kombinera en yrkesroll med föräldraroll.

Att kompensera kvinnor för barnafödande har provats på många delar av världen. I Nazityskland belönades mångföderskor med medalj, guldvalören var reserverad för kvinnor som födde mer än 8 barn. I Ungern slipper kvinnor betala inkomstskatt om de föder mer än fyra barn. I Sydkorea får kvinnor bonus om de föder barn, likaså i Ryssland.

Det är ju kompensation om något!

Men de flesta kvinnor vill inte ha kompensation för att föda barn (Sydkorea och Ryssland har några av världens lägsta födslotal), de vill ha en partner att dela ansvaret med. Så att de slipper få skitpensioner och sämre karriärmöjligheter.

ps. De grova generaliseringarna om ”alla” kvinnors biologiska förutsättningar i Vulverinekoos inlägg lämnade jag utanför. Det får bli ett annat inlägg.

Kram

5 Comments

En helg i Lindesberg

Posted on

I onsdags förra veckan åkte Andreas till fjällen med några kompisar. Jag och barnen stannade hemma, men på fredagen efter jobbet stuvade vi in oss i bilen och sträckkörde hela vägen till Lindesberg till morfar och Annika. Jag hade tagit med mackor och knappt glömt några viktiga saker, och barnen – de höll sams hela vägen. Ett av mina stoltaste ögonblick! Aldrig känt mig så kapabel.

Lördag morgon vaknade vi till strålande sol. På med ytterkläder och så åkte vi mot sjön.

Jag hade med barnens skridskor (mina egna hade jag glömt), men som tur är har Annika och pappa sparkar.

I luften var det plusgrader och strålande sol, men sjön var fortfarande genomfrusen.

Juni har övat i skridskohallen och äntligen lärt sig hålla balansen ordentligt. Nils åker bara dit vinder bär. Dock allra helst på spark.

När klockan närmade sig lunch packade vi ihop.

Och åkte hemåt, åt ris och gryta och laddade om. Först en stunds lek med hopprep. Juni har fått en laddning kläder från Sellpy. Nuförtiden väljer hon själv, och det blir inte sällan svart och paljetter.

Effektfullt när hela vardagsrummet glittrar!

Men dagen var inte slut där. Vi åkte till badhuset och fördrev några timmar. Blir alltid alldeles paff över hur enkelt allt blir om man är tre vuxna i stället för två.

Sen köpte vi lördagsgodis, for hem och åt middag. Två utsjasade barn och en utsjasad morsa låg i säng kl 21.00.

På söndagen åkte och köpte inlägg till mina skor (tantvarning, men mina knän har börjat protestera) och därefter åkte jag och pappa till en lekplats med barnen. Tyvärr glömde jag kameran hemma. Annika ordnade lunch, och sen kom hennes barn och barnbarn över. Så trevligt!

Efter lunchen körde jag de tre timmarna hem igen, med bara ett ynka litet laddstopp. Och så blev vi fulltaliga i familjen igen.

Kram

1 Comment

Iphone i nyskick och gröna samtal med Refurbly

Posted on

– Reklam för  Refurbly – 

För flera år sedan köpte jag min första (men inte sista) refurbade elektronikpryl: en så gott som ny Iphone. 

Jag blev glatt överraskad av upplevelsen; snygg, klimatsmart förpackning, snabb leverans – och det bästa av allt – 2 års garanti. Inte för att den har behövts, min telefon har varit renoverad till toppskick. Men garantin är en extra trygghet förstås.

Nu vill jag tipsa om Refurblys senaste nyhet: ett prisvärt och miljömärkt abonnemang via Verbal. En anledning till att många tidigare inte kunde byta till en refurbad mobil var att det inte gick att köpa med ett billigt abonnemang. Verbals abonnemang är också det första miljlömärkta abonnemang som jag har hittat.

Därför ska du välja ett miljömärkt mobilabonnemang

Verbal är en operatör som framförallt är kända för att utmana de stora jättarna med låga priser och abonnemang utan bindningstid (du anar inte vilka marginaler bjässarna har på sina abonnemang). Surfa utan fuffens, helt enkelt.

Verbal har dessutom fått Naturskyddsföreningens märkning “Bra Miljöval”. Den innebär att Verbal lever upp till högt ställda krav; som att minska energiförbrukningen, gynna en längre livslängd och främja återanvändning, genom att exempelvis erbjuda billiga reparationer. 

Snygg, klimatsmart förpackning, snabb leverans – och det bästa av allt – 2 års garanti.

Många har ännu inte kopplat ihop mobilen och mobilanvändning med klimatåtgärder. Vilket är himla synd, för här finns stor potential. Mobilen går ju inte att leva utan, men det går inte att blunda för att den är en resursslukande ägodel. En Iphone ger upphov till nästan 90 kg avfall, och den dominerande affärsmodellen – att erbjuda nya mobiler “gratis” som lockbete till svindyra abonnemang – eskalerar omsättningstakten av mobiler helt i onödan. Och med det växer avfallsberget och behovet av sällsynta jordartsmetaller, som vi egentligen måste hushålla med.

Tänk om vi alla åtta miljarder blivande eller existerade mobilkonsumenter behöll våra mobiler längre, köpte refurbat och valde ett grönt abonnemang. Nu snackar vi storskaliga effekter med små åtgärder. Bara i Sverige säljs tre miljoner telefoner varje år.

Jag är en stolt ambassadör för Refurbly och refurbad teknik. Inte bara för att det är klimatsmart, utan också för att det är billigt och enkelt. Jag kommer aldrig att köpa en ny telefon igen!

Så fungerar det: 

– På Refurblys hemsida kan du köpa både abonnemang och mobil. Allt hamnar på samma faktura, och all förbrukning följer du smidigt via en app.

– Verbal kan hjälpa dig att flytta ditt abonnemang, och självklart behåller du ditt nummer om du vill. Nummerflytten tar bara någon dag.

– Teckningen är densamma som hos Telenor. Verbal har funnits sedan 2007, och är väl betrodd aktör med bra kundtjänst.

Rabattkod att spara

Med koden SOPHIASCHYMAN får du 250 kronor på ett helt köp hos Refurbly. Spar koden till nästa gång du behöver en ny mobil, den har nämligen inget slutdatum.

Stor kram

Ofrivillig barnlängtan

Posted on

Lika ofrånkomlig som min annalkande trettiofemårsdag smyger den på mig. Den ofrivilliga barnlängtan. Jag ser barnvagnar överallt. Dagdrömmer om en mjuk, mjuk bebiskropp som vilar mot armen, en fjunig nacke att snusa i. En knubbig hand som håller krampaktigt – utan att ens veta varför – om mina fingrar, och hur jag aldrig vill släppa taget.

Jag har redan jordens två finaste barn, och varje dag tackar jag min lyckliga stjärna över att de är mina. Och trots att jag älskar barnen över allt annat så vill jag absolut inte vara mamma till fler än två.

Detta har jag valt själv, men trots detta inget min kropp vill kännas vid. Lockropen från vår tredje bebis ekar högre och högre. Den gulliga, trinda, milda bebisen som jag aldrig kommer att bli mamma åt.

Jag vet inte om dessa känslomässigt motstridiga känslor har ett namn. Men jag kallar det för ofrivillig barnlängtan. Mina graviditeter var två långa ökenvandringar, och livet med småbarn var jag absolut inte rustad för. Jag är neurotisk, har svårt för höga ljud, behöver långa, sammanhållande sömnsjok för att inte bryta samman, och är föga mer organiserad än en trettonåring. Inget har varit så välgörande för mitt lynne, och för min och Andreas relation, som att vi lämnat småbarnslivets fasor bakom oss.

Men kroppen lyssnar inte till mitt förnuft. Den hör bara bebisjollret, känner trycket från en liten näve och doften från en fjunig hjässa.

11 Comments

Igår söndag kallade våren

Posted on

Igår började dagen som så många vanliga söndagar. Jag och Juni klev upp före alla andra, åt frukost, klädde oss alldeles för snabbt och skyndade mot ponnystallet, ännu lite senare än vanligt.

Redan i bilen kände jag att denna söndag inte var som andra. Solen tvättade hela bilen i ljus och jag fick fälla ner solskyddet för att inte bländas. ”Är det talgoxen som kvittrar?” hann jag tänka medan vi kryssade mellan vattenpölarna mot stallet, fem minuter efter uppropet.

När vi var hemma igen hade Andreas och Nils gjort så fint inför att några vänner skulle komma på brunch. Vi kastade på en duk och på prick 17 minuter hann jag duka, svida om från friluftskläder, sminka mig med min nya ekologiska primer och dra en kam genom håret.

Frisyren var fortfarande oklanderlig från fredagens frisörbesök.

Klockan 11 kom gästerna.

Och vi åt surdegspannkakor och pratade om komvux, filmer, jobb, föräldralönen och allt som hänt sedan sist. Tre gånger har vi behövt boka om på grund av sjukdom.

Nästa gång tittade jag på klockan och fann till min överraskning att den var halv 4. Gästrummet var fortfarande soltvättat och utifrån hördes den förmodade talgoxen.

Och då slog det mig. Det värsta är över nu. Januari varade i 437 478 dagar, och fastän det i kalendern står att den pågår i några till rör det mig inte ryggen.

Nu kallar våren.

Kram

Plugga som vuxen – uppföljningen

Posted on

Nästan två år har gått sedan jag skrev om mitt liv som mogen student, alltså att jag valde att skola om mig mitt i karriären.

Jag gick en kortare yrkesutbildning som UX-designer (jag har ju redan en fil kand från högskolan och var rakt osugen på längre, teoretiska studier igen), och i juni blev jag färdig. Redan innan examen hade jag skrivit på anställningskontrakt på Einride, och sedan dess arbetar jag som product designer (en vanlig titel inom tech för någon som arbetar med hela designprocessen för en digital produkt). Utdelningen för mina studier var bättre än jag vågat drömma om.

Jag vill tipsa om följande:

Gör din hemläxa innan du börjar plugga. Hur ser arbetsmöjligheterna ut efter examen? Löneläget? Lista dina fördelar såväl som utmaningar. Var uppriktig och gör en strategi för hur du ska landa första jobbet (om du har noll erfarenhet sedan tidigare, se till att skaffa dig erfarenhet genom sidoprojekt, skolprojekt med mera).

Alla kommer att undra varför du byter karriär, och rusta dig själv med ett bra svar. Själv hade ett tydligt mål och syfte: jag vill arbeta med digitala produkter som gör världen bättre. Under studietiden gjorde jag lista på drömföretag att arbeta på(Einride var ett av dem), och tack vare att jag berättade vitt och brett om mina storslagna planer fick jag tips om ett internship hos Einride via en kompis.

Bombmatte-metoden. Namnet stal jag av Dumma Människor, som för övrigt har ett utmärkt avsnitt på temat, men det är en strategi jag varmt rekommenderar. Tröskeln för att landa första jobbet kan vara hög, och se till att sprida både chanser och risker. Kontakta vänner/bekanta/obekanta på Linkedin för att undersöka möjligheterna till ett jobb. Skriv till dem ”jag ser att du arbetar på XX, och jag tror det hade passat mig eftersom XX. Får jag bjuda dig på en kaffe för att höra mer om hur det är att arbeta där?”.

Skaffa en mentor. På jobbet har jag den allra bästa mentorn man kan ha. Vi ses varje vecka, och hon ger mig feedback, tips och guidning i såväl yrkesmässiga problem som kollegiala. Att lära av de redan lärda är min allra bästa strategi för att snabbt utvecklas inom ett nytt område.

Feedback-kultur. Under studietiden trakasserade jag alla jag kände (inte jättemånga förvisso) som jobbade med UX-design och bad dem feedbacka på mina skolprojekt. Det var läskigt i början, men gav mig mycket mer än feedbacken från lärarna. Träna på att ta kritik om du inte redan är bra på det. Inom mitt yrke är det en förutsättning, men faktum är att kunna ta feedback är en förmåga jag har tränat upp.

Försitt inga chanser. Ett av mina första skolprojekt gjorde jag för Min Pension. Grupparbetet havererade (det var den mest toxiska gruppkonstellation jag någonsin varit i) och jag lämnade, men jag avslutade kursen och projektet för egen hand. Jag höll kontakten med Min Pension och det slutade med att jag frilansade för dem under sommaren. Mitt första betalda uppdrag, som framförallt gav mig erfarenhet och något att visa upp.

Öva på att ansöka. Jag gjorde inga jätteansträngningar eftersom jag redan hade blivit erbjuden en anställning, men jag sökte faktiskt några jobb mest för erfarenhetens skull. Det var ganska juniora tjänster, men det slutade faktiskt med att jag fick tre jobberbjudanden till (och några nej, såklart). Jag övade på att pitcha, sälja in mig själv, sätta ihop en portfolio, kommunicera kring designbeslut och det gav mig också värdefulla kontakter för framtiden. Om du får ett nej ganska sent i processen: fråga alltid vad du kan göra bättre till nästa ansökan.

Pjuh!

Det var mina tips.

Hoppas att du känner att du har självtillit nog att byta karriär. Det kommer att vara jätteläskigt, och det kommer antagligen gå alldeles utmärkt.

Kram

7 Comments