Daglig motion eller träning är nog den största utmaningen att pussla in i vardagen. Det hjälper inte direkt att den mesta formen av motion råkar vara så tråkig att klockorna stannar.
Men jag har goda skäl att motionera. Vissa väljer ju helt bort träning under småbarnsåren (och resten av livet med, för den delen) men för mig är det inte ett alternativ. Särskilt inte sedan jag läst boken Hjärnstark och blivit varse om träningens mirakulösa inverkan på kroppen, men framförallt knoppen. Träning hjälper oss att bygga motståndskraft mot sjukdomar som alzheimers och har dessutom en antideppressiv effekt. Ska inte föreläsa mer om boken, men den har i grunden förändrat hur jag betraktar träning och hälsa.
Jag har slutat att se på min träning som en prestation och i stället börjat att se den som en del av vardagen. Kroppen ska ha sitt. För att undvika onödig press har jag också gjort några förändringar som har hjälpt mig att hålla motivationen uppe:
– jag läser inte längre bloggare eller följer instagramkonton med människor som har träning som livvsstil. Jag behöver inga peppiga citat om att jag ska älska min kropp. En kropp är liksom bara min köttsliga farkost som har det ärovördiga uppdraget att transportera mig genom livet. Jag älskar inte den för det, men jag kan åtminstone visa lite tacksamhet. Och bästa sättet att visa tacksamhet är att få den att känna att den duger som den är, inte ställa den i relation till massa andra kroppar. Misstförstå mig rätt; jag tycker att vuxna människor får göra vad de vill på sina sociala medier. Jag utövar bara min fria vilja och väljer bort de konton som inte berikar mitt liv.
– jag mäter inte mina framsteg. Förr förde jag noga anteckningar om vikter och repetioner. I dag försöker jag bara känna efter om något kändes bra eller inte. Det är allt.
– jag lyfter dock alltid lite tyngre än vad som känns bekvämt vid första anblick. Jag älskar känslan av att ha burit något tungt. Så då belönar jag mig själv den känslan så ofta som jag kan. Har till exempel en 20-kilos kettlebell för samma övningar som jag förr brukade använda en 12-kilos. Bara för kul.
– jag har sänkt tröskeln. Ibland blir det bara 20 minuter, eller bara femtio squats, eller två armhävningar. Då är jag nöjd med det.
– jag har börjat involvera Juni i träningen. Hon får agera extra vikt eller så gör vi övningar ihop, som att springa Idioten eller göra grophopp. Så mycket enklare än att försöka pussla med vems tur det är att ”passa barnet”.
– Har byggt ett ”hemmagym”. Två kettlebells, ett hopprep och två gummiband är mitt gym.
– Jag har börjat att planera in tre träningar i veckan. Måndag, en gång mitt i veckan och så en gång på helgen. Ganska ofta skiter det sig och då hänger jag inte läpp för det. Jag om någon skulle omedelbums lägga min röst på det parti som lagstiftade om träningstimme varje dag. Eller om jag var fackligt skulle jag driva frågan att motionsväxla, alltså att växla lön mot träningstid på jobbet. Jag tycker egentligen att alla förtjänar att få röra på sig minst en timme om dagen. Nu ser vårt samhälle inte ut så, och inte mitt liv heller. Jag har anpassat mina förväntningar efter vad som är rimligt för tillfället.
Edit: I dag jag ett 20 minuter långt samtal med vd:n för Sellpy, där han nyfiket och engagerat lyssnade till min feedback. Det är ett bemötande som slår det mesta inom kundtjänstväg. Det är en utmaning att i stor och lönsam skala sälja kläder på begagnatmarknaden. Hade det inte funnits utmaningar med den typen av verksamhet hade någon annan redan gjort det för länge sen. Hatten av Sellpy för utomordentlig kundtjänst!
Sellpy är en tjänst som jag lovordat vid flera tillfällen. Efter senaste försäljningen känner jag dock att jag nästan ångrar att jag prisat dem. Det gick så rysligt dåligt. Jag förstår att denna sommar varit en utmaning för alla handlare, men jag har ändå svårt att dölja min besvikelse.
Deras idé är att göra affär av sånt de flesta tycker är trist. Hämta, fota, skriva annonser och skicka utrensade prylar och kläder. Jag tycker att idén är briljant men jag känner att delar av processen kan bli bättre. Väldigt mycket bättre. Det här är kritik framförd med kärlek, för jag vill egentligen att de ska lyckas.
Lite ytterligare bakgrund:
I våras gjorde jag en utrensning och fyllde en kasse, mestadels med märkeskläder från till exempel Isabel Marant, Rodebjer och Carin Wester. Inget var från senaste säsongen men definitivt säljbart. Det som jag bedömde inte vara i skick för att säljas lade jag i deras miljökasse. Det har tagit dem hela sommaren att sälja mina kläder. Jag förstår dock varför. Annonserna som kom ut var föga imponerande. Plaggen var skrynkliga och hängde slarvigt, bilderna var dåligt exponerade och kvaliteten på materialet syntes inte. Annonstexterna var torftiga, intetsägande och de glömde oftast detaljer som plaggets modell (vilket är big no no om man vill nå ut till såna som jag som hårdbevakar mina favoritplagg på Tradera).
Jag förstår inte. De har imponerade lösningar för kundtjänst, logistik och för sin sajt. De har lyckats med det smått otroliga i skala upp en verksamhet som tidigare varit olönsamt småskalig. Jag gillar verkligen Selly på grund av deras innovationstänk men knappast på grund av utförandet. Här är några riktiga lågvattenmärken från min försäljning:
Ullklänning från Isabel Marant: 38 kronor.
Carin Wester-topp i signaturprintet med svansarna (ni som vet, vet): 0 kr.
Tjocktröja från Filippa K: 35 kr.
Ett par oanvända tidlösa Acne-byxor: 35 kr.
Förlåt, men jag hade antagligen tjänat mer pengar om jag ställt upp ett loppisbord utanför Willys. Det här försäljningspriserna är blamerande usla.
All denna innovation, teknik och logistik och så har de inte en aning om hur man SÄLJER kläder på nätet?! Förbluffande bedrövligt. Vill de själva köpa kläder som är skrynkliga och ostajlade? Jag tror faktiskt inte det.
Jag brukar sällan ta till orda och gnälla såhär i bloggen. Men eftersom jag satt mitt rykte på spel genom att höja dem till skyarna tidigare, tyckte jag inte att det var mer än rätt. Med lite tur kanske mitt gnäll når en produktutvecklare på Sellpy. Allt som jag kritiserat ligger ju inom sfären av grejer som de ganska enkelt kan förbättra. Jag vill nämligen inget hellre än att börja älska dem igen. Så kom igen Sellpy, bättre kan ni.
Har du tips på liknande tjänster som jag kanske har missat? Som småbarnsförälder är jag löjligt förtjust i konceptet att leja bort Tradera-mäkleriet.
Lite morgongos får man stå ut med om man är gjord av 5 kilo päls. Hehe, nu var det inte Kjell jag skulle skriva om utan…
… Det lika fruktade som emotsedda Dödshoppet. (obs är egentligen rätt harmlöst).
I lördags var det äntligen dags! Jag har peppat inför detta cirka hela sommaren. Är ju så väldigt svag för att titta på när andra gör dumheter.
Vi åkte ut med båten för att se spektaklet från första parkett. Andra valde en helt annan typ av fordon. Var och en för sitt, antar jag.
Jag försökte fota och tog ungefär 400 bilder. Alla värdelösa märkte jag i efterhand. Men något såhär såg det ut. Jag blev superimponerad över att hopparna var så duktiga.
De största plasken rönte mest applåder. Vem som vann? Minns inte riktigt.
Våghalsigt är bara förnamnet.
Jag kan säga såhär. Ingen – varken levande eller död – kan förmå mig att hoppa från 12:an. Det kittlar i maggropen bara jag tänker på att dyka från femman, och det har jag ändå inte gjort på sisådär 17 år. Nervpirrande att få ta del av andras dödsföraktande dumheter i alla fall. Undrar om jag vore en person som storögt skulle glott på avrättningar i 1700-talets Sverige? Bara för spänningens skull? Hoppas djupt och innerligt att så inte är fallet.
Det var min lördag. Kommer inte att tjata om Dödshoppet på minst 10 månader.
Äntligen fredag. Jag är så otroligt helgsugen efter en intensiv arbetsvecka. I morgon ska vi ha Andreas mamma över på besök och dessutom titta på Dödshoppet, alltså tävlingen i magplask som går av stapeln på Saltisbadet. Både gruvar mig och känner peppen samtidigt – kommer antagligen att kittla mer i min mage än i hopparnas. Jag är riktig harig när det kommer till höga höjder.
Ser du solrosen som blommar? Den blåste omkull häromveckan och vi fiskade upp den från odlingslådan. Trots att vi inte hade några förhoppningar om att den skulle leva mer än någon dag ställde vi den i vatten. Och tji fick vi. Bladen må sloka och den är inte den mest prunkande solros jag sett, men blommar gör den med besked. Är oerhört förtjust i symboliken med solrosen som vägrar att dö, mot alla odds.
Annars blir det en mycket lugn helg. Vi har köpt ytterligare en leksak i en lokal köp-och säljgrupp på FB och nu börjar det bli hög tid för att rensa i leksakslådan. Jag tror att det var nästan ett år sedan vi gjorde en översyn sist. Skriver gärna mer om hur jag ser på barnleksaker i ett helt separat inlägg, för det är verkligen något som jag funderar mycket på. Hur många är lagom många? Vad ska mitt barn få leka med? Ska barn få välja helt fritt? Hur uppmuntrar man barn att inte välja stereotypa leksaker, behövs ens det? Är det viktigt med miljömärkta leksaker? Det finns många aspekter att klura kring.
Här är Junis nya dock. Ett gungande får i trä och äkta fårskinn. Kostade 300 kronor och blev omedelbar succé.
I morse vaknade jag med en känsla av att denna dag var dömd. Juni hade vaknat flera gånger under natten, och tillråga av allt hade någon fört liv på gatan vid 03.30. Och jag hade en viktig dag framför mig. Skulle nämligen tillbringa förmiddagen i Steamerys monter på Formex. Så kul. Men jag var så trött.
Samlade mig, åt frukost och klädde mig i kläder som jag hade lagt fram kvällen innan.
Ullbyxor från Hope (begagnde ofc) och Martinas gamla och kortade Rodebjerklänning. Inte lika nöjd med outfiten som när jag lade fram den, men långt ifrån den värsta kombon jag burit.
Sedan styrde jag cykeln mot Stockholmsmässan i Älvsjö. Till Södermalm gick allt som som vanligt. Men vid Skanstull började haveriet. Jag cyklade fel och fick vända. Hamnade på cykelstråk som inte längre fanns och hittade mig själv yrandes efter orangea skyltar inne i bostadsområden. Allt medan svetten rann och klockan tickade på alldeles för fort. När jag hade cirka fem kilometer kvar dog cykeln. Jag återupplivade den. Och den tackade mig genom att dö igen. Fem gånger på rad.
När jag väl kom fram var jag stinn av ilska. Och sedan var det liksom svårt att återhämta sig under resten av dagen.
Jag kan absolut inte hantera förnumstiga råd när jag har dåliga stunder. Vill uppriktigt täppa till truten på alla som säger saker som ”det är bara en inställningsfråga” (NÄHÄ? Så det är fel på min inställning nu också. Vem kunde ana?). Det hjälper liksom ingenting. Det gör förstås inte medlidande heller, om något får jag bara skuldkänslor för att jag tynger ner någon annans dag med mina mikroskopiska vardagsproblem.
Efter 30 år på jordskorpan har jag bemästrat ett sätt som avhjälper ett dåligt humör. Det är att tänka: ”men om jag hade oändligt med tid, hur hade jag reagerat då?” Om jag har oändligt med tid för att laga maten, behöver jag verkligen fräsa mig igenom alla moment då? Om jag har oändligt med tid på mig att hinna dit, behöver jag verkligen svära mig igenom cykelturen då?
Jag tappar oftast humöret när jag känner att jag håller på att missa en deadline. Inbillad eller riktig. Visst att det är surt att komma lite sent till mässan, men fem minuter till eller från spelar ju mindre roll. Och ingen dör av hunger för att maten tar en kvart extra. Det är också så jäkla befriande att bara skita i en deadline ibland. Komma några minuter senare till förskolan, glad och harmonisk, i stället för på utsatt tid med andan i halsen. Om jag tillåter mig själv att strunta i tidsaspekten känner jag direkt hur axlarna sjunker och hur ansiktet rätas ut. Inget är liksom värt att hetsa upp sig för i evigheten? (den finns förstås bara i mitt huvud, men ändå).
När jag skriver detta inser jag att det ÄR ett förnumstigt råd. Vem hade någonsin blivit stressad om det aldrig fanns några tider att passa? Men då får det väl gå, för det är det enda som fungerar för att bryta ilskespiralen.
Har du något tips för att vända en riktigt rövig dag? Kan vara vadsomhelst så länge som det fungerar.
I fall fall. Mina kollegor kommer att på Formex resten av veckan. Kom förbi och säg hej om du ändå är där!
Hippade en kompis igår och har fortfarande inte hämtat mig, varken i ande och kropp. Det är som att orden som formas i min hjärna blir alldeles lösa i konturerna innan mina händer når tangentbordet. Nu har jag försökt skriva i en halvtimme men inget vettigt har kommit ut. Här kommer de senaste dagarna i punktform, för det är allt jag förmår skriva i för tillfället.
Hippan var jättekul. Den började på Bounce (kärt återseende, hehe) och slutade med en lång diskussion inpå småtimmarna om Det Generella Tillståndet i Turkiet med taxichauffören. Vi kom överens om att vi inte var överens (han gillade Erdogan, det gör inte jag men låtsades dock vara mycket mer insatt än jag faktiskt är ), sen skakade vi hand och jag tipsade honom om var man kunde köpa kaffe. Allt gott.
Under middagen på Yuc fann jag en person som var lika besatt av Rättegångspodden som jag är. Älskar Rättegångspodden. Kan prata i timmar om den. I alla fall. Vem kommer inte fram och knackar henne på axeln sedan? Om inte Mr Rättegångspodden själv; Nils Bergman. De arbetade nämligen ihop. Blev oerhört starstruck. Mötet blev troligen pinsamt för alla inblandade trots att jag försökte hålla igen. Gudars ändå.
I veckan fick jag äntligen bära min nya kjol från Myrorna Ropsten. Det är som att den är sydd bara för mig? Dubbar kjolen till höstens köp.
Tack för alla fina tips om att ta sig vidare i renoveringsprocessen när motivationen tryter. Ska börja varva roligare med mer tråkiga projekt (hittills har vi bara gjort tråkiga) och avsluta ett rum innan vi påbörjar ett nytt. Nu duttar jag lite hejvilt. Tack igen.
I dag åkte vi till tippen trots att jag egentligen inte orkade. Kändes så oerhört skönt att slänga trädgårdsskröfs och sopsortera. Slår vad om att om jag hade börjat dagen med ett dopp hade jag inte haft gröthjärna nu. Ett vederkvickande dopp är vad en rejäl efter-hippa-dag kräver.
Snart är det val och jag känner en genuin oro inför detta minst en stund varje dag. Den senaste veckan har vi fått flygblad från ett Nynazistiskt parti och Gustaf Kasselstrands (avhoppare från SD) parti med parollen ”mot en ljusare framtid” i brevlådan. Till vårt hem, alltså. När jag såg de 26 namnen på listan mådde jag illa. Det var inget skämt. Det enda som är bra med detta parti är att en röst på dem är en färre röst på SD.
Bild från vår förra lägenhet där vi fick bygga en garderob i sovrummet eftersom det helt saknades.
I huset har vi en sovalkov som vi gjort om till bänk och hyllor. Döljs bakom en draperi i linne (färgat grått).
Inuti ser det ut ungefär såhär: ett hyllplan, en lampa och under dem lite lådförvaring av sorten Algot från Ikea. Den absolut billigaste sorten.
I samma rum har vi också ett gammalt linneskåp till sängkläder och handdukar. (tänk bort tapeten, den kommer vi att byta).
I Junis rum står en vackert skåp björk som följde med huset – de förra ägarna fick nämligen inte ut det genom dörröppningen.
Jag fick en väldigt intressant fråga härom veckan:
Hej Sophia! Älskar din blogg! Fick en skymt av er egendesignade garderob i något skrymsle för ett tag sedan. Jag skulle gärna veta mer om hur du resonerar och organiserar i alla typer av förvaringssammanhang. Alla detaljer av detta slag intresserar mig och hänger ihop med ett hållbart hem och garderob ju. Är själv djupt engagerad i detta och bor i äldre lght där vi antingen får platsbygga(gördyrt) eller hitta på egna lösningar(svårt att hitta inspiration som prisvärd och snygg). Detta gör att vi får fundera och värdera vad och hur något ska förvaras(+avväga vad som är värdigt en plats i det lilla förrådet). Är skeptisk till att konsumera förvaring (allt från smålådor till åbäkiga garderober), allt är dyrt och mycket har dålig kvalitet(och denna bransch ska visst tjäna ganska bra i vår tid, ännu en anledning att fundera ett varv till). Och viktigast av allt – är det inte lättare att göra sig av med grejer istället för att förvara dem? Har även småbarn så jag plockar och förvarar och funderar över detta ämne i relation till hållbarhet en hel del. Vore kul att läsa mer om dina tankar kring förvaring
Förvaring är ett kärt ämne. Det verkar som att det är något som de flesta inte tänker på – så länge som den finns.Jag tycker att det finns goda skäl att fundera på förvaringsutrymmen oftare. I Stockholms innerstad kan en ynka kvadratmeter kosta 100 000 kronor. Det gör Stockholmsgarderoberna kanske till landets dyraste? Kanske borde vi verkligen fundera över hur mycket våra prylar kostar oss när vi betalar så dyrt för att förvara dem?
Mina tre senaste boenden var alla byggda innan förra sekelskiftet. Då rådde helt andra garderobsideal än till exempel funkis-erans generösa garderober. Vår förra hall var ett praktexempel på det. Hallen var säkert tio kvadrat men det fanns knappt plats för fem jackor. Det var vad mäklaren kallade ”en social hall”.
Just det sociala är kanske underordnat för en barnfamilj och det slutade med att vi platsbyggde denna lösning. Vi försökte dock klara oss på ett klädskåp in i det sista.
Så – vad är då lagom förvaring?
Det är en fråga utan ett precist svar. Men jag tror generellt att vi har alldeles för mycket förvaring. Att samla på sig är mänskligt men att ha det rörigt hemma är genant. Lösningen blir oftast att förvara skrotet bakom dörrar och kalla det för förvaring. Min uppfattning är att man oftast tenderar att ha lika mycket prylar som man har förvaring. Därför tror jag att det är klokt att alltid ha lite för lite förvaringsmöjligheter. Bara pyttelite. Så att man på ett naturligt sätt försvårar för sin inre samlare.
Jag vet att många barnfamiljer specifikt letar hus med bra förvaring. Jag förstår så väl tanken. Man behöver plats till vagnen, cyklarna, bilen, vinteroveraller med mera. Jag tänker att livssitutionen får visa vägen. Vi förvarar alla barngrejer i kattvinden bredvid Junis rum utifall att vi vill ha ett barn till. Jag vet inte hur du känner, men att inhandla spjälsäng, babyskydd, babynest och bodies stod faktiskt inte högst på vår lista med ”kul grejer att göra”. Jag slipper mer än gärna besväret att köpa allt en gång till. Just småbarnsåren är väl en tid då man faktiskt har en god anledning att ha lite fler grejer än vanligt. De åren har en tendens att vara påfrestande ändå, jag tycker inte att dålig förvaring ska skapa onödig friktion.
Men jag tror också på att rensa kontinuerligt och behovspröva prylar efter livssituationen just nu. Säg att det går ett par år och Juni har fortfarande inte ett syskon, vi kanske inte vill eller kan få fler barn. Är det då verkligen rimligt att spara på alla bebisprylar? Inte i mitt fall. Jag kommer inte att spara på barngrejer till eventuella barnbarn.
Sammanfattningsvis skulle jag nog säga att den optimala förvaringen är minsta möjliga som krävs för att få vardagen att gå ihop. Vi klarar oss till exempel utan källarförvaring, vindsförvaring eller rymliga garderobsväggar. Förvaringsutrymme finns men de är knappast så praktiska som dagens utrymmen, det gör att vi tänker oss för innan vi slentrianstuvar undan en massa prylar.
Hur löser man det då när förvaringen inte räcker till?
Rensa! Det är garderobsdilemmats Alexanderhugg. Prioritera prylar och kläder som används nu, och skänk och sälj resten. Överväg till exempel en kapselgarderob och förvara alla kläder som inte är i kapseln på vinden (förvara aldrig textilier i källare pga risken för fuktskador eller råttangrepp, det senare hände mig en gång).
Fuskplatsbygg. Vår blå garderob i lägenheten är en vanlig Ikea pax-garderob som vi monterat luckor och lister på. Just dessa kommer från Picky Living, men det finns fler konkurrenter på marknaden. Hett tips är att köpa stommarna begagnat på Blocket, då blir det billigare och miljövänligt. Jag tycker faktiskt att kvaliteten på våra garderobsdörrar var helt okej – förhoppningsvis får de stå kvar bra länge. Alternativet var att platsbygga med det skulle kosta runt 100 00 om jag inte minns fel.
Låt det synas. Den här lösningen är signerad min kompis Sara. Vill minnas att de byggde den själva av lite rör från någon byggfabrik. Låt finkläderna hänga framme och bli en del av inredningen. Det finns också klädhästar att köpa (det är ju till exempel superfint att ha en begagnad i tex mässing, jag har försökt köpa loss en från butiken Smiley Vintage men utan framgång). Försök inte att bygga en själv bara. Det gjorde vi och det blev jättefult och ganska dyrt.
En av Smiley Vintage’s fina klädhästar i mässing. De har också en annan variant med en kurvad båge ovanför. Väldigt prålig.
I vår förförra lägenhet byggde vi också en hel förvaringsvägg med gamla rör och hyllor som vi köpte av en butik när de skulle byte lokal. Betalade 500 spänn för rasket och Andreas kapade till allt själv.
Edit: hittade bilderna på vår egenbyggda lösning bestående av rör och hyllor. Funkade också som skrivbord.
Så roligt att se tillbaka på. Kommer ihåg att vi var mäkta stolta när den var färdigmonterad. I dag vet jag inte om den är så mycket att hurra för.
Den evighetslånga sommaren har gjort att vi knappt varit inomhus sedan i april. Vi äter frukost under hängbjörken, tillbringar dagen utomhus, äter middag under eken och går sedan in och lägger oss. Skönt på många sätt. En otippad fördel har varit att vi sluppit se allt som vi ska fixa i huset. Majoriteten av fönstren återstår och ytskikten i några rum är alldeles bedrövliga. Tapeten har släppt och det finns hål som inte är spacklade och som blottar elkablarna i väggen. Inte supertrevligt, med andra ord. I biblioteket/arbetsrummet är väggarna fulla av missprydande hål efter att de förra ägarna skruvade ner och tog med sig väggfasta hyllor.
Vissa rum är i gott skick, men bara inte det minsta i vår smak. Det är liksom inte trivsamt.
I vardagsrummet har vi målat om med överbliven färg från vår förra lägenhet.
… Men vi har fortfarande inte målat listerna på väggarna. Inte heller dörren eller dörrkarmarna. En del arbete återstår alltså.
Vi är egentligen världens finaste kök. Det är förvisso ganska nytt, men platsbyggt och målat med linoljefärg.
Och vi har en vedspis!
Och ett skafferi som man kan gå in i. Med fönster och allt. Så vad är problemet? Allt är kritvitt. Jag får rysningar av att vara i ett rum där väggar, tak, dörrar och lister har samma nyans. Jag tycker bara att allt ser smutsigt ut. Är jag galen? Antagligen. Men tänk så fint om kökssnickerierna var i en svagt blå eller grön nyans. Eller kockumsgula…
Och matsalen lät vi restaurera i våras. Sedan skulle vi bara tapetsera om…
Inte gjort det heller.
Grejen är att vi har så många projekt att vi inte orkar börja. Jag har tappat motivationen. Jag känner mig också väldigt kluven till vad det är som är min drivkraft till att renovera. Är det renoveringsidealen eller är det jag? Mina ambitioner handlar till noll och intet om att jag vill modernisera huset. Snarare tvärtom, hehe. Jag vill bara att husets inre ska matcha det yttre, och kanske liite vill jag få ha det på mitt sätt (och Andreas på sitt, och ibland vill vi lika men inte alltid). Det jag inte vill är att leva i renoveringskaos i ytterligare ett år. Jag vet att det egentligen inte spelar någon roll (förutom de där elsladdarna kanske..) men ändå så gör det ju det.
Ja du hör, vi är fast i stiltje. Är det någon som upplevt samma? Att man har mycket ambitioner men lite ork och heller ingen jättelust att kasta en jättehög med pengar på problemet? Hur kom du eller ni vidare?
Sommarens hetta har gjort mig helt handlingsförlamad på loppisfronten. Bara tanken på att vittja klädkorgar i 30-gradig hetta får mig att svettas. Men i helgen infall sig äntligen tillfälle, och hela familjen åkte i samlad tropp till Myrorna i Ropsten.
Jag höll korpgluggarna öppna och letade efter barnleksaker och ett litet skrivbord. Ett passade skrivbord såg jag inte röken av men väl lite annat smått och gott.
Vi kom hem med en polisbil och städset till Juni. Hon älskar bilar och att städa, full pott. Städsetet var av trä och i nyskick och bilen var i väldigt bra begagnat skick. De kostade en hundralapp respektive 149 kr. Väldigt överkomligt, särskilt bilen som kostar en tusenlapp ny. Jag köpte också ett underlinne i merinoull för en hundralapp och en kjol för lika mycket.
När jag letar begagnade kläder på loppis håller jag särskild utkik efter materialet. Det mesta som finns på Myrorna eller Stadsmissionen i dag är 80 och 90-talskläder i polyestermixar. Eller någon säsong gamla kläder från kedjorna (så trist). Men det finns fortfarande guldkorn.
Linnet var 85% virgin wool och kändes tjockt och fint i kvaliteten. Kommer att bära det under mina tröjor och skjortor i vinter (ull och silke är så skönt att ha närmst kroppen när det är kallt).
Försökte fota kjolen men fick såklart skingra den nyfikna flocken först.
Materialet blev jag inte klok på eftersom det saknades materiallapp. Men flera av detaljerna på kjolen ser handsydda ut, kanske är det ändrad av någon? I så fall av någon som har samma kroppsform som jag. Den satt som en dröm. Tyvärr är det alldeles för varm i hettan, men den kommer att vara så fin i höst. Älskar knapparna och längden.
Kläderna förvarade jag tre dagar i frysen innan jag tog in dem. Ett tips om man vill slippa ev skadeinsekter som kan följa med begagnade textilier. Kanske borde de legat lite längre? En vecka säger Anticimex. Men kunde inte hålla mig.
Sist men absolut inte minst fiskade Andreas rätt på en kaffekanna. Vi drar oss gärna i timmar vid frukostbordet och vill helst inte behöva lämna stolen för att fylla på kaffe. Så nu behöver vi inte det längre. Termoskannan kommer från Sigvard Bernadotte och jag vill minnas att vi gav typ 75 kronor för den. Säkert dyrt jämför med lantloppisarna men stockholmsloppisarna håller en annan prisnivå. Bra mycket billigare än en ny, i alla fall.
Här var allt som fick följa med hem på sommarens första och sista loppistur. Jag passade också på att rensa ut tre sommarplagg som jag inte burit på två somrar, en in en ut, du vet.
Tack, tack och återigen tack för era fina ord om innehållet i bloggen. Det gör mig så glad att någon mer än jag är road av samma saker.
En grej som återkom i kommentarerna var att ni gillar Kjell, alltså min ena katt. Den bruna och lurviga. Varför inte skriva lite mer om hur det är att bo med katter, eller närmaste specifikt Kjell?
Att ha katt har jag drömt om i år och dar. Jag hade faktiskt en katt 2007 som hette Kapten Oops men tyvärr var hans korta resa på jorden kantad av diverse åkommor och problem. Han kom från ett katthem men tyvärr var han både sjuklig och aggressiv. Det smärtar mig fortfarande att tänka på hans olyckliga existens.
Att vi skulle ha en katt när vi flyttade till hus var självklart. Att vi skulle ha just Kjell (och även hans halvsyster Ing-Britt) var mindre givet. Han var vuxen när han flyttade till oss, sist kvar av 12 syskon. Eller det är en sanning med modifikation. Han hade fått ett nytt hem men de nya ägarna lämnade tillbaka honom. Kjell är en blandning mellan norsk skogkatt, sibirier och siames. Jag gissar också på en liten del bäver. Han var skygg och lättskrämd och hette för övrigt Tiger 2, eftersom namnet Tiger redan var taget av hans bror.
Jag vet inte riktigt vad det var som talade till hans fördel på pappret, annat än att han ägare var villig att skiljas från honom mot en betydligt mindre peng än hennes andra katter. Men jag föll som en fura. Andreas undrade nog om jag var från vettet.
Hela Kjells första vecka hos oss låg han klistrad mot golvet bakom en spegel. Jag såg honom inte ens äta. Andra veckan hade vår relation kommer till nivån att Kjell vågade pendla mellan spegeln och att trycka bakom en tavla.
Jag läste på om skygga katter och utsikterna såg väl sisådär ut. De flesta var överens om att en skygg katt alltid förblir skygg, men att de gradvis kan socialiseras till att trivas i människors sällskap. Vi bestämde oss för att hämta hem Kjells halvsyskon Ing-Britt, för att ge honom sällskap men också en social förebild att lära av.
Redan direkt när Ing-Britt kom märkte vi att Kjell slappnade av. Ing-Britt är allt som Kjell inte är. Pratsam, social, nyfiken och orädd. Hon var också vuxen när vi fick henne. För mig stod valet mellan att ta emot en vuxen katt och en från katthem, eftersom de alternativen kändes bäst i hjärtat.
Nu har de bott hos oss i snart tio månader och Kjell kunde inte utvecklats på ett bättre sätt. Jag ser inte honom som skygg katt längre. Han är lojal och har integritet men är kelig så det räcker och blir över. Och barnkär. Hade han varit en människa hade han varit en riktig morfar som älskar att se efter småbarn. Läsa sagor och leka barnsliga lekar.
Under vintermånaderna kurade både Kjell och Ing-Britt vid våra fötter hela nätterna. Nu på sommaren har Kjell för vana att komma in en stund på kvällen och se till oss. Oftast kommer han in för att vara med och natta Juni. Buffar henne lite med huvudet och lägger sig sedan vid fotändan och spinner. Sedan äter han kvällmål och hastar ut i trädgården igen. Reviret måste ju bevakas.
Jag tror att det närmsta Kjell har till en fiende är grannkatten Bob. Jag brukar se från fönstret hur de lurar på varandra, men hittills håller de betryggande tio meters avstånd till den andra. Som tur är finns det inte jättemånga katter i området och tomterna är tillräckligt stora för att de inte ska leva i varandras revir.
Ni kanske har märkt att Kjell gärna syns i för-eller bakgrunden på i princip alla bilder jag tar. Det är för att han gärna håller sig i närheten. Jag tror inte att Kjell går mer än två-trehundra meter hemifrån under en dag. Ofta följer han oss till förskolan på morgonen, men viker av när vi kommit nerför backen och till parken med 55+-boendet. Hit men inte längre. Antagligen för att han kan nosa sig till goshungriga famnar hos pensionärerna, och att gosa med främlingar kommer inte på tal.
Sommaren har nog varit tuff för honom. Om han slumrade mycket innan är det inget mot vad han gör när det är som varmast. Han och Ing-Britt anstränger sig för att hitta svala områden i huset. De ligger gärna nära varandra och snarkar båda två, men allra högst snarkar Kjell förstås.
Annars ligger han allra helst och slumrar på Ercol-fåtöljerna med det fullkomligt gräsliga tyget valt av en inredare på Kalmar tingsrätt.
Hans andra intressen består annars av att kontrollera vad övriga familjen gör. Är väldigt engagerad i Junis potträning. Människo-Kjell hade definitivt varit en förman av något slag. Kapabel men sävlig och tittar helst på när andra arbetar.
Men han är inte bara lugnet själv. Ibland sätter han fart så att det dundrar i gräsmattan. Han och Ing-Britt brukar jaga varandra och skojbrottas. Ibland blir Ing-Britt arg och sopar till Kjell, men jag har aldrig sett Kjell göra en fluga förnär. Det är helt klart Ing-Britt som är drottningen i huset.
De tycker om att ha koll på varandra. Om den andra inte kommit in i tid jamar de oroligt. Särskilt på vintern. Då är Kjell den modiga och tillbringar kanske en timme utomhus medan Ing-Britt håller sig nära en tänd kakelugn. När han sedan kommer in jamar hon förebrående och Kjell ser moloken ut på ett vis bara skamsna barn gör.
Ungefär såhär fortlöper dagarna med Kjell. Han är aldrig svår för lite gos och blir alldeles uppspelt av tanken på att få bli klappad i sängen vid läggdags. Mil ifrån den skygga katt han var för tio månader sedan.
