Tisdag, onsdag och torsdag i Storlien

Tisdagen började precis som alla andra dagar hittills. Med ett solsken så starkt att backarna känns utomjordiska, som att befinna sig på månens yta. Juni hade skidlektion och vi tog med Nils i skidselen. Andreas är en fena på att lära barnen att åka skidor. Jag hänger mest på.

När Junis skidskola var färdig ville hon visa oss Bäckaravinen. När snötäcket är så tjockt går det att åka skidor genom hela ravinen. ”Livsfarligt!” hann jag tänka jämte en massa vilda fantasier om hur jag skulle kunna förolyckas.

Namnet till trots är Bäckaravinen ganska tam, men där finns några partier där den är brant och smal. Du kanske inte känner till det, men sedan måndagen förra veckan har jag pinats av ett ryggskott. Mitt livs första! Fy fan vad ont jag haft. Jag har knaprat smärtstillande dygnet runt och bara försökt härda ut i väntan på att smärtan ska klinga av och jag skulle återfå rörligheten i ländryggen.

Halvvägs in i ravinen blir lutningen brant, samtidigt som den svänger ganska tvärt. Jag lyckades inte bromsa i tid (otippat!), utan fortsatte – med ljusets hastighet – upp för ena vallen. Som en flipperkula. Skidorna for rakt upp, men överkroppen fortsatte liksom rakt fram, brådstörtat och som om den hade glömt bort att den hörde ihop med ett par ben. En kort stund var jag en mänsklig fällkniv! Det hörs en serie knak inifrån kroppen, som när man trampar på något hårt men ändå skört. Den gracila fällkniven dunsar – med ryggen först (ett inverterat svandyk!) – mot marken där jag blir liggande som en enorm, svart skalbagge med benen upp i vädret.

Ja, exakt så gick det till när jag blev helad från mitt ryggskott av i ravinen. Den överrumplande utsträckningen låste upp alla kotor, och sedan dess har jag inte känt av ett dugg.

Onsdag och strålande sol. Vi gav oss ut i backarna som vanligt. Efter Junis skidskola frågade personalen om inte Nils också ville åka skoter? Han glodde storögt på Juni när han fick höra att hon hade fått åka. Nils fick åka i full fart uppför Vargklyftan. Efter att vi lyckats bända av honom frågade de om inte jag också ville åka? Haha, som jag tjöt där bak. Så roligt. Nils låg och mumlade om ”barnskotrar” precis innan han somnade, och jag förstår honom till 100 procent.

På eftermiddagen pausade vi i ett vindskydd och fyllde på energidepåerna med en twix. Här sitter jag i mina begagnade skidbrallor, jackan som jag fått (!!!), hyrd hjälm och utrustning. Detta kan faktiskt bli året då jag köper egen utrustning! Ser inte hur vi skulle kunna sluta åka hit?

När barnen låg i säng passade jag på att sätta mig i bastun en stund. Kan utan problem fördriva två timmar med basta.

I morse vaknade både Juni och jag och kände oss hängiga. Nils har dragit på sig en otäck hosta, och antar att vi inte blivit förskonade. Medan Andreas och Nils for upp i backen tog jag och Juni en promenad.

Till Vargklyftan. Med den största istapp som Juni någonsin sett! ”Jag tror att den är magisk” sa hon helt utan skoj på rösten.

Efter en god promenad vände vi och gick hemåt igen. På vägen mötte vi upp Nils och Andreas, som hade övat i barnbacken. ”Svänga och stoppa” är det bästa med skidor menar Nils.

När Juni körde sin sista lektion åkte vi också upp till toppen och åkte Hotelllöparen ner. Det är en grön backe, och Nils åkte hela vägen alldeles själv. Man ser på positionen att han är fokuserad!

Påväg ner mötte vi Juni som schvishade förbi oss i störtloppsposition! Hon blir modigare och modigare för varje säsong. Och i morgon är det min tur. Har också bokat en skidlektion för att träna mer. Har ju åkt skidor sammanlagt… fyra gånger (?) under min uppväxt, och kan åka i röda backar, men inte mycket mer än så.

Kram

Lämna ett svar