Det finns i huvudsak två kategorier av människor vintern 2021/2022: De som tycker att restriktionerna är toppen, eftersom barnen på förskolan aldrig varit så friska, och så (dristar jag mig att chansa) lejonparten av föräldrakåren som aldrig förr upplevt att barnen varit så sjuka.
Hela debatten är lika förutsägbar som ett taffligt Hollywoodmanus. Förskolepersonal och präktiga föräldrar som menar att restriktionerna i förskolan aldrig bör lätta, eftersom barnen på aldrig varit friskare (trots att all statistik emotsäger detta när VAB-utbetalningarna lyckas slå rekord på rekord). Äntligen får egoistiska föräldrar som skickar iväg sjuka barn sitt rättmätiga straff! En förskolepedagog skrev indignerat att på hennes förskola gick barnen samma timmar fastän föräldrarna inte längre pendlade – egoister! Låt mig återkomma till detta.
Det finns ingen enskild grupp som är en så tacksam fond för allmänhetens förfasan som småbarnsföräldrar. På arbetsplatsen kallas de opålitliga och blir särbehandlade, eftersom de går innan alla andra för att hämta barn. I övrigt egoistiska karriärister som inte vill umgås med sina barn utan hellre lämpar över allt ansvar på det offentliga.
Jag vet att förskolepersonal sliter. Att de – precis som många andra kvinnodominerade yrken – löper extra stor risk att bli utbrända. Att barngrupperna är för stora, kraven för höga och förutsättningarna för dåliga. Men vet du? Det är politikernas fel. De är politikerna som använder skatten som smågodis att dela ut i stället för att höja förskolepengen. Det är politiken som skapat en arbetsmiljö där kvinnor offras på lönsamhetens altare.
Vi som många andra föräldrar låter barnen gå exakt samma timmar som förut. Fastän vi inte pendlar. För att vi äntligen hinner arbeta färdigt under arbetsdagen, och slipper offra kvällar och nätter i ett omöjligt uppsamlingsrace. Om detta är definitionen av egoism anser jag mig skyldig.
Så är det frågan om alla de föräldrar som skickar sjuka barn till förskolan. Hur ser statistiken ut för detta? Ingen vet, eftersom det inte förs någon offentlig statistik över såna förekomster. Jag kan bara utgå från min erfarenhet. Jag skulle säga att är försvinnande få föräldrar som tillämpar chansningens strategi. Själv känner jag inte en enda. Kan det vara så att vi bedras av vår egen magkänsla här? Samma magkänsla som utmålar småbarnsföräldar som egoistiska karriärister och illojala medarbetare samtidigt?
Låt oss prata om varför förskolan existerar. Det är inte för barnen skull, barn hade ju en barndom även innan 1975 då nuvarande förskola kom till. Inte heller för pedagogernas. Förskolan är enkom en praktisk lösning för att kvinnor ska arbeta, och inget annat. För att människor med barn ska kunna bidra till vår gemensamma välfärd.
Samhällets förväntningar på att småbarnsföräldrar ska bidra till statskassan försvinner inte bara för att vi har en pandemi. Att låta friska barn (om än med en liten snorsträng) stanna hemma i veckor, medan föräldrar jonglerar zoommöten och mellanmål. Det är inte en utopi. Snarare en perfekt grogrund för utbredd psykisk ohälsa bland småbarnsföräldrar och – dessutom – ytterligare spä på fördomarna om föräldrar som opålitliga medarbetare.
Vem tror du kommer våga anställa en småbarnsförälder om hen förväntas vabba mer än arbeta? Och utan föräldrar som arbetar behövs ingen förskola överhuvudtaget.
Jag ser hur förskolepedagoger kämpar i motvind. På vår förskola är personalbortfallet så stort att förskolan skickar sms och ber oss hämta tidigt, eller hålla barnen hemma helt och hållet. Trots stenhårda restriktioner, som bevisligen inte alls fungerar som avsett. Det är fan ovärdigt en välfärdsstat som Sverige. ”Vi har aldrig varit så friska som nu” skrockar vissa förskolepedagoger förnöjt. Är detta verkligen sant? Sjukfrånvaron bland personalen på vår förskola vittnar nämligen om raka motsatsen. Vi har aldrig varit så sjuka som nu.
Föräldrarna är inte förskolans fiende, tvärtom är de hela förskolans existensberättigande. Det är karriärhungriga och egoistiska politiker som är att skylla för att förskolan ser ut som den gör.
Man kan också fråga sig om vi ska använda skattepengar till att föräldrar ska vara hemma med friska barn, eller om pengarna kan göra större nytta i förskolan?
