Bästa amnings-bh:n för stor byst

Jag efterlyste era bästa tips på amnings-bh:ar i större storlekar, och fick en drös svar. Tack för det! Nu har jag testat mig igenom de modeller som jag har haft möjlighet att testa.

För oss med större byst ska det vara bh som kommer i riktig bh-storlek. Inte en standardiserad XS, S, M eller L. För det fungerar inte. Jag är en XL över bysten och en XS runt bröstkorgen. Som referens har jag 65H när jag ammar (!) och 65E vanligtvis.

Jag testade följande modeller: Freya Dottie, Freya Pure, Freya Rosie, måttsydd bh från Creations of AnnaFina, Abecita Leonarda, träningsbh från La Leche League, och Carriewells sömlösa amnings-bh. Samt ytterligare en med bygel från Gustav Mellbin som jag köpte förra gången, men som jag inte minns namnet på.

Testvinnare:

Freya Pure med bygel

Stöd: 4/5

Passform: 4/5

Freya Pure har en särskild, mjuk bygel som stöttar men inte orsakar mjölkstockning. Den är lätt att knäppa av och på med en hand, och är förhållandevis diskret. På minussidan står det i tvättråden att den ska tvättas i handtvätt, vilket inte känns så hygieniskt. Den tappar också formen lite efter en tids användning, och bysten säckar lite. Som alla andra special-bh:ar kostar den en del, men det är det värt eftersom alternativet, en illasittande bh, är fruktansvärt ur belastningssynpunkt. Brösten ser ut som två gigantiska insektsögon, men de sitter åtminstone i rätt höjd och förblir separerade tack vare bygeln.

Freya Dottie

Stöd: 3/5

Passform: 2/5

Jag använde Freya Dottie nästan hela amningsperioden med mitt förra barn. Detta eftersom jag inte vågade ha bygel på grund av risken att drabbas av mjölkstockning. Av alla bygellösa bh:ar tillhör denna toppskiktet. Om du har en tung byst vill jag verkligen rekommendera bygel, den gör all skillnad i världen.

Freya Dottie är robust och rejäl för att vara bygellös. Bysten får en yppig retrovibb, åtminstone i någon månad. Till en början klarar den av att separera brösten, men efter en tids användning smälter de ihop till en skogaholmslimpa på bröstkorgen. Jag brukade kombinera denna och amnings-bh:n från Abecita när jag tränade, alltså att jag körde dubbla. Den är också dyr, men bara glöm att det ska vara prisvärt med en välsittande amnings-bh.

Freya Rosie

Stöd: 2/5

Passform: 2/5

Denna modell påminner om Dottie, men erbjuder lite mer vaddering och stöd. Jag tyckte att den satt fint i någon vecka, men efter det så tappade den passformen helt. Ryggknäppningen kröp upp på ryggen och bysten tippade ner mot avgrundsdjupet. Till bh:ns försvar köpte jag den medan jag var relativt nyförlöst, och både omfånget och brösten krymper markant någon månad efter förlossningen. Kanske att den hade suttit lite bättre om jag väntat ytterligare några veckor och köpt en mindre storlek. Ytterligare en nackdel var att den är helt omöjlig att knäppa och knäppa upp med en hand.

Abecita Leonarda

Abecita Leonarda ska vara anpassad för större byst. Breda axelband, bred ryggknäppning och sydda, fodrade kupor. Problemet är att det inte hjälper ett dugg. Bysten blir tung, formlös och trycks nedåt. Det kanske de hade märkt om de testat den på en modell med större byst än B-kupa, som på produktbilden. Den fungerar att sova i men inget mer. Absolut inte värd de 500 kronorna. Det enda förlåtande med bh:n är att den är tillverkad av Öko-tex-certifierat material.

Måttsydd amnings-bh från Creations of Annafina

Stöd: 1/5

Passform: 2/5

Aldrig har jag velat att ett plagg skulle passa så bra som denna bh. Det är en måttsydd amings-bh av merinoull, ett material som är svagt antibakteriellt och därmed inte luktar gubbprutt efter en dag med läckande bröst. Ullen värmer också gott. Tyvärr lämpar sig materialet inte särskilt bra för en bh som ska stötta. Bysten får i princip inget stöd alls. På plussidan är den ljuvlig att sova i och väldigt skön att bära (såvida man inte är känslig för ull-kli, vilket jag inte är). Kan tänka mig att den är väldigt härlig om man har en mindre byst som inte kräver något direkt stöd.

Träningsbh från La Leche League

Stöd: 1/5

Passform: 1/5

Amningsbh:n från La Leche League beskrivs som ”riktigt bra konstruerad” med bra stöd och finurliga detaljer. Den må vara finurlig men är helt poänglös om man drar en större storlek. Brösten skumpar som två ystra terriers under aktiviteter som är mer intensiva än promenad. Jag använder dock min bh tillsammans med ytterligare en amnings-bh när jag tränar. Det säger kanske lite om hur väl den gör sitt jobb? Låt mig säga såhär, hade den varit en fotbollstränare för ett landslag hade den fått sparken för länge sen.

Carriewell Seamless Padded Nursing Bra

Stöd: 0/5

Passform: 0/5

Jag vet inte var jag ska börja. Två tubsockor och ett steksnöre ger mer stöd än Carriewells amnings-bh. Den har förvisso inga sömmar som kan skava, men så är det just avsaknaden av i princip alla funktioner som blir dess fall. Jag har kvar min och sover i, men den håller inte ens bysten på plats när jag ligger ner. Det är nog det lägsta betyg en bh kan få, den har ju inte ens gravitationen emot sig? Designern borde skickas på grundkurs i kvinnlig anatomi å det snaraste. Om man upplever att den ger stöd, så har man antagligen inget behov av stöd från första början. Köp absolut inte.

Amnings-bh med bygel, vågar man ha det?

Med första barnet vågade jag inte använda en amnings-bh med bygel, eftersom jag läste överallt att man inte bör använda det. Risken är stor för mjölkstockning, heter det. Nu vet jag av erfarenhet att det fungerar utmärkt, så länge bh:n är av god kvalitet och i rätt storlek. Jag går till en bh-butik och provar ut, eftersom det är omöjligt att pricka rätt storlek hemma.

Misströsta inte om dina behag inte är hjälpta av utbudet hos kedjorna. Det finns bra alternativ. Nackdelen är att de kostar en slant, men om det är något som du bör lägga pengar på så är det en vettig bh. Rätt stöd gör amningen så mycket lättare och får dig att känna dig mer bekväm.

En notering angående produktbilderna. Alla bilder på amningsbhar i större storlekar är på vita, smala kvinnor som inte själva drar större storlekar. Det är så dålig kundupplevelse att jag tar mig för pannan. Ledsen för bilderna, det är inte mina.

Lillebror är här

Under hela min uppväxt hävdade jag bestämt att jag aldrig skulle gifta mig eller skaffa barn. Det var livets bojor och inte ämnat för mig.

Jag önskar att jag hade en telefon man kunde ringa tillbaka i tiden, för då skulle jag ringt mitt nittonåriga, sträva, kavata jag och bett henne att tagga ner. Eller åtminstone skrattat på det där överlägsna vis en som bara vet något som den andra inte vet kan göra. Att jag, 31 år ung, skulle vara gift tvåbarnsmor.

Tack livet för att du aldrig slutar att överraska. Det finns inget jag ångrar så lite som att jag träffade Andreas och vi fick två fantastiska barn. Lillebror är äntligen här.

Föda med planerat snitt

På torsdag, om inget oväntat händer, föder jag på SÖS med ett planerat snitt. Detta är ingen gravid- eller familjeblogg, men jag tänkte ändå att det kanske finns någon som kan dra nytta av min historia. Du som är helt ointresserad får snällt bläddra vidare.

Juni föddes med ett akut snitt på BB Sophia, som skamligt nog lades ned bara två månader efteråt. I journalen vill jag minnas att det står på grund av värksvaghet, men det ska jag nog låta vara osagt. Jag hade haft värkar i två dygn och inte sovit på två hela nätter. Efter alla timmar av hårt arbete hade i princip ingenting hänt. Hon hade inte kommit ner (vi fick senare reda på att hon låg i ett felläge som gjorde att hon inte snurrade neråt), och jag var vid detta lag mer död än levande. Andreas hade somnat sittandes vid min sida tre gånger.

Under hela graviditeten hade jag oroat mig för precis detta. Varje träff med barnmorskan hade jag ältat samma frågor. Kunde hon garantera att det skulle gå bra? Att jag skulle slippa skador och att bebisen skulle komma helskinnad ut? Jag ville absolut inte föda, varken på vanligt vis eller genom kejsarsnitt. Jag fattar att det låter heltokigt, men vi lämnar mina neuroser därhän en stund. Fick gå på samtal med en förlossningsläkare inför förlossningen och tanken var att mötet skulle stilla min oro och ge mig svar på mina frågor. Det gjorde det inte.

Tre dagar innan min dotters födsel drömde jag mardrömmar om förlossningen. Hur jag i panik stretade emot en kropp som försökte följa sina djuriska instinkter. Jag var inte redo.

Min förlossningsrädsla (eller ovilja, beroende på hur man ser det) fanns väl dokumenterad i min journal och i mitt förlossningsbrev. Beslutet att förlösa med snitt kom efter skiftbytet till den tredje barnmorskan. Hon kom in i rummet och erbjöd oss i princip två alternativ. ”Du kan få fortsätta i max två timmar till, eller så gör vi ett snitt nu”. Hon sa det säkert inte på det sättet och rimligtvis föregicks det av mer information, överläggningar, undersökningar och grejer, men det är inget som jag minns. Jag kommer bara ihåg lättnaden. Nu var det över. Vid det laget var jag så utmattad att jag inte ens längre förstod att vi skulle få ett barn, jag ville bara få slut på lidandet.

Efter snittet var jag i princip medvetslös, eller åtminstone helt frånvarande. Andreas satt med Juni på bröstet, tätt, tätt. Jag låg bredvid i en sjukhussäng och ut som ett missfärgat, gröngult troll med slangar i näsan, knappt medveten om min omgivning och helt ointresserad av det skära lilla livet som var mitt barn.

Fem extra dygn blev vi kvar på BB. Dels skulle jag återhämta mig från mitt usla skick och Juni tappade mycket i vikt eftersom amningen inte kom igång. Utan att gå in på detaljer tog det många, många månader för mig att bearbeta sveket som jag upplevde att jag utsatt mitt barn för. Att jag inte fanns där när hon behövde mig, att jag svek min omsorgsplikt. Detta trots ett fantastiskt stöd från personalen, det måste jag nämna. Jag tror ingen har känt större tacksamhet gentemot svensk sjukvård som jag under mina första fem omtumlande dagar som förälder. Men känslan av att vara ett komplett misslyckande till mamma dröjde sig kvar länge.

I alla fall. Lite mer än tre år senare stod jag inför samma sits igen. Jag har gått till samma barnmorska som förra gången. Redan första besöket kom frågan om förlossningen upp, och jag sa att jag ville ha snitt. ”Denna gång tar jag inga risker och jag vill heller aldrig uppleva en vanlig förlossning igen”, sa jag resolut. Jag var beredd på att möta lite motstånd från min barnmorska, att det liksom ingick i protokollet att åtminstone dra några övertalningsargument. Men hon svarade lugnt att hon bokar in en remiss med SÖS och frågade sedan hur hon skulle formulera anledningen till mitt önskemål. Känslan av att bli lyssnad på var så överväldigande att jag nästan kom av mig.

Inför mötet på SÖS hade jag samlat på mig en hög argument igen. De visade sig vara helt överflödiga. Läkaren, en kvinna med brunt, blankt hår och väldigt sympatisk uppsyn, hade redan läst min journal och bad mig berätta med egna ord om min upplevelse. Efteråt sa hon ”jag måste informera dig om riskerna med operationen, det är jag skyldig att göra, men jag ser ingen anledning till att du inte ska få som du önskar”.

Jag var helt ställd. Jag hade ju bara hört andra, helt kontrasterande berättelser. Om hur man blir mött med en nedlåtande attityd från sjukvårdspersonalen. Om hur man måste stå på sig och strida för sin sak. Men jag upplevde inget av detta. Bara förståelse, medkännande och respekt från de som haft makten att påverka min önskan. Det har betytt allt.

Denna graviditet har mitt mål varit att ägna noll negativa tankar kring förlossningen. All min energi skulle jag ägna åt att förbereda mig åt att bli förälder till ett nytt liv, inte oroa mig över de ynka första dygn som är startgroparna på en livslång relation. Jag är så oerhört tacksam för att min önskan slagit in. För själva barnet spelar själva förlossningsmetoden ingen större roll, jag antar att födelsen är livets största trauma oavsett. Men jag är så tacksam för att den inte behöver vara ett trauma även för mig.

Jag delar med mig av min historia eftersom jag vill ge hopp till andra som känner som jag gjorde, jag vill inte absolut inte skrämma någon. Jag hade kanske ingen drömförlossning men jag ser faktiskt positivt på upplevelsen ändå. Det ordnade sig, jag har bearbetat hela händelsen och lagt den bakom mig och ser med tillförsikt på nästa förlossning. Den kommer att bli fin, det är jag övertygad om.

En enda lång dag

Nu börjar det märkas att det är semester på allvar. De flesta är bortresta, även här i Saltis, och dagarna går liksom in i varandra till en enda lång dag. Hade jag bara haft vanlig semester hade jag fått smått panik nu. ”Hjälp. Om någon vecka ska jag jobba igen”. Men nu ska jag inte tillbaka förrän i vår nästa år, så det är inget jag tänker på.

I dag är det prick två veckor kvar som föräldrar till ett barn. Om två veckor till är vi fyra. Vi har precis kommit igång med förberedelserna, och som vanligt försöker jag undvika att köpa nytt och återanvända det gamla vi har.

Här är vår att-göra-lista, för dig som är nyfiken.

Montera och tvätta barnvagnen och bilskyddet. Vi har en begagnad Brio Go som vi köpte på Blocket inför Juni. Tror att vi använde den i strax över ett år totalt. Jag tvättade alla avtagbara delar i maskin på 40 grader och resten skurade jag för hand med såpavatten och spolade av med trädgårdsslangen. Ryggskenan i sittdelen var tyvärr sönder men Andreas har formsågat ut en ny i masonit som vi tänkte prova med. Går det inte så får vi lösa det när sittdelen behövs. Andreas upptäckte att just den skivan går att köpa som reservdel för 200 kr, så jag tror att vi löser det så. För vår del finns ingen anledning att köpa en ny vagn, särskilt inte som jag vet om hur kort tid den faktiskt kommer att användas.

Ordna med skötstation. Vi har köpt sex tygblöjor och kommer att varva med vanliga blöjor, eftersom vi inte har ett badrum att byta i. Vi får byta ovanför tvättmaskinen på nedervåningen och i vårt sovrum på ovanvåningen. Hade vi haft ett stort badrum med tillgång till rinnande vatten (så att man kan skölja en bajsig blöja ) hade vi kört enbart tygblöjor (åtminstone hemma). Tycker att det verkar praktiskt? Nu får det bli en mix.

Fixa kläder. Har hämtat hem en kasse kläder jag lånat ut till en kompis, och lånat ytterligare en. Lillen ärva av Juni eftersom vi sparat allt. Har handlat noll plagg eftersom jag inte tycker det behövs. Det skiljer dock 3.5 år, och den ena är född på våren och den andra sensommaren, så kanske att vi får komplettera lite eftersom.

Ordna en byrå för kläder. Lillen har inget eget rum utan får bo i vårt första tiden.  Sedan är tanken att barnen ska dela. Jag har ingen aning om det är rimligt eller möjligt, men Juni är själv väldigt bestämd kring att bebisen ska bo i hennes rum, så jag antar att vi gör ett försök? Vi behöver i alla fulla fall ordna en byrå till bebisens kläder.

Tvätta selen. Selen var grymt uppskattad av både mig och Andreas, i alla fall första året. Vi har någon variant av Ergobaby där barnet sitter i en insats första tiden. Det finns säkert smidigare och bättre lösningar i dag, men vi nöjer oss med den vi har.

Ordna med bärsjal. Tycker att sjal verkar väldigt mysigt och praktiskt. Förra gången fick jag panik av hur svårt det verkade att använda, liksom en halv vetenskap att snöra den rätt. Plus att jag fick lite sektvibbar av sjalförespråkare som ALDRIG försatt ett tillfälle att kommentera hur överlägset sjal är allt annat. Vi gör ett försök denna gång, kanske med en sån där som man inte behöver knytas ordentligt?

Skicka in moderskapsintyg till försäkringskassan. Ja, du läste rätt. Har jag berättat att jag är helt värdelös på att hålla ordning på fysiska papper? Bättre sent än aldrig. Måste bara ordna ett kuvert och ett frimärke först.

Kram

Sophia

Väntans tider

Det känns så himla oförskämt att klaga. Hittills har jag haft världens lättaste graviditet. Inte mått illa en endaste gång. Ingen foglossning. Fina värden, enligt barnmorskan. Jag har haft energi till att jobba, blogga och ägna mig åt projekt om kvällarna. Gått upp extra tidigt många morgnar och åkt på frukostträffar, eller bara kommit in tidigt till kontoret. Tränat regelbundet. Mina enda krämpor har varit att jag nyst oftare än vanligt och att brösten kliar.

Fram till nu. För några dagar sedan slog den förlamande tröttheten till. Plötsligt vaknar jag trött efter att ha sovit i tio timmar. Har ställt in aktiviteter flera dagar i rad. Behöver ta igen mig på sängen bara efter att jag gått uppför trappan. Kroppen rör sig som i sirap. Vägde mig för första gången på månader och har gått upp lika mycket som är rekommenderat under hela graviditeten, trots att jag har två månader kvar. Har inte behövt väga mig hos barnmorskan eftersom alla värden sett så bra ut. Men det gör såklart sitt till. Mitt enda par sandaler är för trånga. Oroar mig för badkläder. Vill inte köpa nytt för två ynka månader, men vad sjutton ska jag bada i? Jag som har svårt att hitta badkläder i vanliga fall eftersom utbudet är väldigt begränsat för oss som behöver stöd i kuporna. Känner mig färdig med detta projekt.

Är väldigt tacksam för att jag var så förutseende och har tagit ledigt från midsommar. Kanske kommer att jobba hemifrån en vecka efter, men efter midsommar behöver jag inte tänka på  tider och möten. Det lärde jag mig från förra gången, då jag hade en ganska liknande graviditet. De första sju månaderna var plättlätta, de sista två blytunga för både kropp och sinne. Därför känns det ändå okej att må såhär. Det är inte permanent, det går över.

Om två månader har vi en till familjemedlem. En ny person att älska, oroa sig, förtjusa sig och  – under sömnlösa nätter – förbanna sig över. Då kommer de två sista månaderna att kännas så orimligt avlägsna och korta. Antagligen kommer jag inte ens ägna dem en enda tanke.

 

 

Hållbarhetsfestival på Retuna

Foto: Aron Pelcman

 

Hej,

Nu är vi på tredje raka dagen med bara ben. Som jag gottar mig. Tycker att det är femtio gånger lättare att hitta kläder när jag slipper tänka på byxor eller strumpbyxor. Helt plötsligt har garderoben expanderat med tio plagg.

Bad min kollega Aron fota en dagens medan vi var hemma hos Martina för att ta bilder åt Steamery. Lite skillnad på kvaliteten när man räcker över kameran till en fotograf. Jag är fortfarande inte helt bekväm framför kameran dock. Var tittar jag? Är händerna lama nu igen?

I morgon åker jag till Retuna Återbruksgalleria för hållbarhetsfestival. Någon annan som ska dit? De har olika programpunkter som rör återbruk och hållbart mode under dagen. Men jag är lika spänd på att kolla hur det ser ut. Har hört så himla mycket om gallerian, som alltså bara säljer återbruk, second hand, remake eller småskaligt och hållbart producerat. Den har funnits i flera år och blivit något av en världsnyhet.

Kappa: Bimba y lola, (gammal från Sellpy) // skjorta Weekday (minst fem år) // kjol Roderbjer (säkert fem år gammal den med) // skor från Hope (även de från Sellpy).

Hojta om vi ses där? Jag tänkte lyssna på lite paneldebatt men också botanisera efter lite grejer som finns på behovslistan.

Kram

Sophia

Gravidplaggen

Missen jag gjorde förra graviditeten var att strunta i gravidplagg helt och hållet. Eller jo, jag hade två par mammajeans men det var allt. Utöver dem envisades jag med mina vanliga kläder in i det sista. Det var dumt av två skäl. Dels såg jag rent objektivt gräslig ut under två tredjedelar av graviditeten. Men framförallt förstörde jag massor av fina plagg med min stora mage. Alla överdelar med någon typ av stretch i sig gick inte att använda efteråt. De bara fladdrade som en gardin för vinden.

Denna gång har jag köpt på mig några plagg som är vigda för ändamålet. Kanske inte gravidkläder, men åtmistone gravidkompatibla. I går kom ett efterlängtat paket från Sellpy med tre grejer jag köpt. Två omlottklänningar och en skjortklänning.

En omlottklänning i svart från Esprit. Helt klart det värdigaste plagget. Till nästa gång kanske jag ordnar med ett gravidstrumpbyxor så att jag besparar världen åsynen av överhänget till ett par alldeles för lågt skurna strumpbyxor. Kanske.

Ändå nöjd.

Ytterligare en omlottklänning från märket Randolph. Måste knäppa ihop överdelen med en säkerhetsnål och den musgrå nyansen kanske inte bör bokföras som vårfärg, men den är åtminstone skön.

Sommarens it-plagg kommer nog att bli denna. En bomullsskjorta från Indiska. Skön och förhållandevis värdig.

Bad Andreas fota av en dagens. Inser direkt att valet av strumpbyxor är fruktansvärt opassande, men vad gör man? Ska be att få hem det där enda överlevande paret gravidjeans från min kompis nu.

Och det var allt! Om jag kommer att amma denna gång så funkar kläderna lika bra till det. Och i alla fall skjortan och den svarta omlottklänningen kan jag se mig själv i många år framöver.

Kram

Sophia

Fikafritt

Många gravida mår illa de första månaderna, och en del tappar suget på all mat. För mig är det precis tvärtom. Får ett enormt sug på alla mat, diskriminerar ingen maträtt hur skarp i smakerna den än är. Dessvärre kommer mitt förhöjda smaksinne också med ett ökat sockersug. När jag var gravid med Juni åt jag nog godis eller fika varje dag i nio månader. Och precis så började det även denna gång. På nyårsdagen satte jag något slags rekord och åt på egen hand ett halvt kilo godis. Efter godisfrossan fick jag nog och beslutade mig för att det är slut med sött för resten av året. Den utmaningen har jag förstås påbörjar många gånger innan, och övergett lika många gånger. Men det här gången skulle det bli annorlunda.

Sedan dagen efter nyår har jag avstått bullar, kakor, godis och glass. Tror inte jag har ätit så lite sött sedan mitt (misslyckade) godisfria år när jag var tolv. Och det är väldigt nöjd med! En graviditet är slitsam för kroppen, i alla fall för min. För mig är det viktigt att ge kroppen så goda förutsättningar som möjligt att orka med en graviditet och småbarnstid. En massa tomma kalorier och häftiga svängningar i blodsockret hjälper knappast.

Jag äter fortfarande frukt och är inte så nogräknad med socker som är tillsatt med mat, som i fruktyoghurtar eller torkad frukt i nötblandningar. Äter mer än gärna vitt bröd och snabba kolhydrater i form av pasta. Det får vara gott nog såhär. Men jisses, detta har nog varit den svåraste utmaningen jag tagit mig an.

Två månader av sug

De första två månaderna var i princip lika illa som när jag slutade röka 2011. Jag var nästan helt uppslukad av att fantisera om bakverk och godis. Kvällarna var allra värst. Då gick jag i skytteltrafik till skafferiet och åt nävar med russin. Suget kändes i hela kroppen. Jag visualiserade hur jag åt chokladbitar som smälte i munnen, eller satte tänderna i en sockrig vaniljbulle. Det brukar hävdas att 21 dagar är vad som krävs för att etablera en ny vana. Snicksnack, säger jag. Det tog nästan två månader innan min hjärna slutade kräva kladdkakor och glass.

Nu har det gått tre månader och jag har fortfarande fikafritt. Äter varken godis, glass, chips eller bakverk. Läsk har jag aldrig gillat, så det behövde jag inte ens vänja mig av vid. Det mest intensiva suget har mattats av. Ibland kan jag drabbas av ett tillfälligt sug, men det försvinner ofta lika snabbt som det kom. Jag behöver inte förhandla med mig själv varje gång det vankas fikastund, det sitter i ryggmärgen att tacka artigt men bestämt nej.

Alternativsnacksen

Första veckorna slank det ner en del sockerfria powerbars. De gjorde tyvärr inte avvänjningen lättare, antar att det berodde på att sötningsmedlet i barsen påverkar hjärnan på ungefär samma sätt. Nu äter jag snacks ungefär en dag i veckan, och då blir det oftast popcorn, mörk choklad (minst 85%) eller majskaka med ostsmak. Majskakorna med ostmak behöver jag knappast konkurrera med resten av familjen om..

Effekterna som jag märker av är jämnare blodsocker och aptit. Äter mycket större portioner nu än annars, men det hör graviditeten till. Energinivån är mer konstant under dagen, och sockermonstret är under kontroll. Kroppen mår så mycket bättre! En annan effekt är att jag har färre skuldkänslor kopplat till mat. Skuldkänslor kring mat och ätstörda beteenden som främst drabbar kvinnor är egentligen inte ett ämne som jag vill beröra  i detta inlägg. Inte för att det inte är angeläget eller viktigt, utan för att min sockerdetox inte har ett dugg med viktkontroll att göra.

Jag kan avslöja att jag inte lyckats locka med resten av familjen. Juni är ju bara tre, så hon äter inte godis (hon har bara smakat vid två tillfällen) och bullar eller popcorn blir det bara på lördagar eller vid särskilda tillfällen. Andreas är också lite av en gottegris, men inte illa däran som jag var. Jag tycker gott att han kan dra ner på sötsakerna, men det är faktiskt inte min ensak. Han trugar inte på mig kakor och jag tjatar inte på honom om han äter godis.

 

 

Jag hade som mål att undvika sötsaker resten av året. Efter tre månader känner jag mig inte lockad att någonsin börja igen? Jag skulle ju liksom aldrig drömma om att börja röka igen. Nu är det nog många som tänker ”men varför bara inte äta med måtta?!”. Jag gör sällan saker med måtta, och hade jag kunnat äta sötsaker med måtta hade behovet aldrig uppstått från början. Faktum är att vi äter ju inte snask för att det är dugg bra för oss, och jag ser inte riktigt poängen med att äta ohälsosamma saker bara för att visa för andra att det kan göras med måtta. Godis är ju inte bara dåligt för människor, det är ju även en riktig klimatbov. Så nej, jag hoppas att jag kan undvika sött framöver, även om det bara bjuds ”med måtta”.

Stor kram

Sophia

Tre ska bli fyra

 

Hej,

Som någon redan kanske sett på instagram har jag ruvat på en hemlighet. Om allt går vägen ska vi bli en till i familjen! Det är förstås lång tid kvar. Inte förrän lagom till sensommaren är det beräknat. Å ena sidan känns det som en enorm, livsomvälvande händelse. Å andra sidan som det mest naturliga i hela världen. Och så är ju, enormt och alldagligt på samma gång.

Hur jag ska jag genomlida en graviditet med värdigheten i behåll med kläderna som hänger i min garderob är ett mysterium dock. Förra graviditeten syntes magen knappt förrän i sjätte månaden. Denna gång har jag inte kommit i mina byxor sedan sjätte veckan. Det var någon som skrev och undrade hur min kapselgarderob gick. Här har ni svaret. Knappt fyra månader och det det naturliga urvalet har krympt min garderob med ca 90%.  En tager vad den haver, är mottot jag lever efter.

Kläderna är dock mitt allra minsta bekymmer. Rent fysiskt har jag mått bra, så pass bra att  jag knappt vågar säga det rakt ut. Sånär som på en ofantlig aptit och en känslig näsa har jag knappt märkt av graviditeten. Däremot har det inneburit en känslomässig påfrestning. Kommer jag att orka ytterligare en period med dålig sömn (vår dotter hade nästan ett och ett halvt år av kackig sömn från att hon var ca 7 månader)? Kommer jag att mäkta med två barn? Kommer vi att orka eller tar det knäcken på oss? Tja, är det inte den ena så är det det andra antar jag.

Jag är förstås väldigt förväntansfull också. Kan knappt bärga mig för att få möta en ny, liten skapelse för allra första gången. Att veta att personen kommer att finnas med mig för resten av mitt liv. Ynnesten att få lära känna en person mer och mer för varje dag. Att det kommer att finnas en till människa i mitt liv som är viktigare än allt. Som jag kommer att älska gränslöst så länge mitt hjärta slår. Men som aldrig kommer att känna min kärlek, annat än för sina egna barn. Det är ändå större än allt.

Någonstans läste jag att föräldraskap är att möta ett barn och att möta sig själv. Jag är mer än redo att möta mitt barn, men ibland känner jag mig inte mogen att möta mig själv.

Spännande kommer det att bli!

Stor kram

Sophia