Igår började dagen som så många vanliga söndagar. Jag och Juni klev upp före alla andra, åt frukost, klädde oss alldeles för snabbt och skyndade mot ponnystallet, ännu lite senare än vanligt.
Redan i bilen kände jag att denna söndag inte var som andra. Solen tvättade hela bilen i ljus och jag fick fälla ner solskyddet för att inte bländas. ”Är det talgoxen som kvittrar?” hann jag tänka medan vi kryssade mellan vattenpölarna mot stallet, fem minuter efter uppropet.
När vi var hemma igen hade Andreas och Nils gjort så fint inför att några vänner skulle komma på brunch. Vi kastade på en duk och på prick 17 minuter hann jag duka, svida om från friluftskläder, sminka mig med min nya ekologiska primer och dra en kam genom håret.
Frisyren var fortfarande oklanderlig från fredagens frisörbesök.
Klockan 11 kom gästerna.
Och vi åt surdegspannkakor och pratade om komvux, filmer, jobb, föräldralönen och allt som hänt sedan sist. Tre gånger har vi behövt boka om på grund av sjukdom.
Nästa gång tittade jag på klockan och fann till min överraskning att den var halv 4. Gästrummet var fortfarande soltvättat och utifrån hördes den förmodade talgoxen.
Och då slog det mig. Det värsta är över nu. Januari varade i 437 478 dagar, och fastän det i kalendern står att den pågår i några till rör det mig inte ryggen.
Nu kallar våren.
Kram