Month: juli 2018

I höst röstar jag för fjärde gången. Tidigare val har rösten fallit på olika partier varje gång, men jag har ändå försökt göra initierade beslut. I år har jag inte bestämt mig än, men det kommer att troligen bli ett parti som sätter miljön och social jämlikhet högst på agendan.

Du kanske undrar varför?

Det är förstås inte givet att jag ska tycka som jag tycker. Skulle jag bara utgå från mitt liv, min situation och min plånbok skulle rösten hamna på något borgerligt parti. Men nu råkar jag dela livsutrymme, ekonomi och jordklot med alla andra människor så jag måste rösta för ett alternativ som jag tror gynnar dem också.

Det är inte så att jag inte förstår andra människor som röstar på ett alliansparti. Jag röstade till och med på dem i valet 2006, men som det ser ut nu dröjer det lång tid till nästa gång.

Jag bor i ett område där många har allt och lite till. Hus, fritidshus, båtar, dyra fritidsaktiviteter och utlandssemestrar. Själv växte jag upp utan allt det där, men kände mig ändå rik som både fick rida och spela fotboll. Men det är bara en liten parentes.

Det jag vill säga är att jag bor i ett område där de flesta redan har allt, men som ändå vill ha lite mer. Tage Erlanders tankegods om ”de stigande förväntningarnas missnöje” har aldrig varit känts så aktuellt som för den övre medelklassen 2018. Bostadsmarknaden har fullkomligt exploderat de senaste tio åren. Helt uppriktigt känner jag inte en enda person som ägt bostad i Stockholm en längre period och som inte är miljonär (sen att pengarna är låsta i bostaden är en annan fråga). Men vet du vad de mest tjatar om? Hur hög ”flyttskatten” är.

Jag betalar gärna skatt för jag ser inget bättre alternativ för utjämning av skillnaderna i våra levnadsvillkor. Jag vill inte sätta min tilltro något så godtyckligt som välgörenhet, där mottagaren är beroende av enskilda individers goda minne. Jag vill inte ha ett system där man måste visa sig värdig att få hjälp. Ett system där bara de som gjort fel av de rätta skälen anses ha tillräckliga skäl för vårt medlidande. Jag hatar idén om ett samhälle där folk ska skylla sig själva om de inte väljer rätt utbildning, rätt partner eller rätt pensionsfond. Jag hatar till och med en samhällsutveckling där varje enskild individ förväntas göra rätt val vid varje givet tillfälle. Vi är bara människor, kompletta med våra fel och brister. Vissa människor kommer att handla rätt, men ändå hamna helt fel. Vissa kommer att göra helt fel men ändå hamna rätt. Det går ju till exempel helt utmärkt att bli stormrik på att skövla urskog, driva onlinecasino eller att dränera jorden på olja. Andra kommer att dö utblottade efter ett liv i äldrevårdens tjänst.

Jag tror inte på att marknaden ska lösa allt. I så fall hade vi väl knappast haft de problem som vi har på vårt klot, som att vissa delar av världen har grejer i ett överflöd medan man i andra delar av världen står helt utan.

FN skriver att vår tid saknar motstycke i historien: Vi är den första generationen som kan utrota fattigdomen, men den sista som kan bekämpa klimatförändringarna. Vi får inte glömma bort det, särskilt inte i vår avlägsna men blomstrande del av världen. Jag tycker att alla bör ställa sig frågan: varför är det givet att jag ska ha just det jag har? Det finns ingen universell lag som säger att vi ska ha gratis vård, barnomsorg eller skola. Det är ett kollektivt åtagande och inget som kommer gratis. Vi alla offrar något för någon annans skull, och det är precis så det funkar när man är en del av ett kollektiv. För dagen vi bryter ett ben, får ett barn eller blir gamla är det någon annans möda som sörjer för oss.

Jag är inte så vänster att jag är emot till exempel städhjälp. Men jag vill att städaren ska ha skälig lön, pension och semester. Precis som jag förväntar mig av min arbetsgivare. Jag har faktiskt jobbat svart som städare i min ungdom (långt innan RUT) och tycker inte att yrket i sig är skamligt. Att städa är ett jobb och inte en identitet. Men jag vägrar jag blunda för problemen som uppstår när ett land gör sig beroende av underbetald arbetskraft.

Jag har inte pratat så mycket om miljön i detta inlägg, men om du läst bloggen tidigare kan det inte komma som en överraskning att klimatfrågan står högst på min agenda. Att rösta på ett parti som värnar miljön kan förstås i det korta perspektivet bli lite obekvämare för mig personligen. Och dyrare än om jag röstar på ett parti som ger fullkomligt fan i om nästa generation ens har ett samhälle. Men höj priset på flygbiljetter och jag kommer gladeligen att betala. Lagstifta bort miljövidriga alternativ och jag kommer utan knussel att välja de bättre. Använd politiken till sånt som enskilda inte förmår: Att göra det bättre för alla!

Kram

Sophia