Month: december 2020

2021 enligt mig

Posted on

DN intervjuade sex kulturpersonligheter om vad som kommer 2021. Jag var absolut inte en av de tillfrågade men här kommer mina svar ändå.

Summera 2020 med tre ord: Fladdersmöss, ej värt.

Årets stora genombrott: Skilsmässan!

Det lämnar vi 2020: Vaccinskepsism (är coronaåret 2020 något alla vaccinskeptiker ser som något idealtillstånd?) och fromma förhoppningar om att ”information” och ”valmöjligheter” räcker för att ändra människors beteende.

Årets kulturdebatt: Denna fråga är jag absolut inte kvalificerad för att svara på, men jag gissar att vi kommer att grotta ner i oss skamkulturen. Skam är ju århundrandets mest utskällda känsla, men är det verkligen så jävla illa att skämmas för att man gör fel – eller att låta bli att göra dumheter för att det är skämmigt om man blir påkommen?

Årets uppfinning: Hoppas på något miljörelaterat, men sätter en sedel av mindre valör på att det i stället blir något urbota korkat som en fidgetspinner för tårna.

Den kulturformen blir ”den nya romanen”: Jag tror på demonstrationstågets ädla konster 2021. Är själv ingen person som flitigt bevistar demonstrationståg, men känner att de trots allt har en stark dragningskraft. Det är mäktigt att vara arg i grupp!

Årets språktrend: ”Tagit sprutan?” kommer vi nog att behöva svara på många gånger.

Årets antihjälte: Irene Svenonius. Spaning: Hon får foten men landar mjukt som senior rådgivare på valfri byrå som heter en akronym.

Årets mattrend: Jag kan inte säga varför men har en stark känsla av att det brittiska köket kommer starkt åter? Pajer och puddingar och bruna såser. Nej, nej – vad vet jag om sånt? Jag är en person som kan äta samma påvra lunch fyra månader i sträck utan att det bekommer mig det minsta. Min förhoppning är dock att svinnsmarta recept kommer att booma 2021! Det blir restfestens år.

Årets filosofiska fråga: Ska nästa generation ha mindre för att vi ska ha mer nu? Klimatförändringarna är omöjliga att förneka och tiden är knapp. Jag tror att samtalet kommer att präglas av tankar om berättigande och privilegier – har vi någon solidaritet med kommande generationer? Som Tone Schunnesson skriver: Hur mycket hedonism tål Sverige?

Årets politiska fråga: Vem tar notan? Jättehärligt med RUT och ROT och jobbskatteavdrag hit och avdrag dit  – men vem ska betala notan för skenande sjukvårdskostnader, hundratusentals arbetslösa och en GIGANTISK grön omställning som ska till?

Årets klimatångest: Hur mycket hedonism tål världen?

Årets influerare: Ekotipset! Och Klimatklubben. En cynisk spaning: Ebba Busch lämnar politiken för att bli influencer på heltid.

Årets pandemi: Syfilis, tätt följt av muterad klamydia och gonorré. Det blir en könspandemi utan dess like 2021.

Julafton

Posted on

Hoppas att din jul var fin. Som alla andra anständiga firade vi ett litet sällskap. Vi, tillsammans med min bror och min pappa. Dagen innan gjorde jag en krans av blåbärsriset som växer på tomten. Ser ut som ett spretigt, grönt skägg som hänger på väggen.

Ser du solen i hörnet? Solen välsignade oss Stockholmare med sin närvaro från morgon till kväll. Sist vi hade så många soltimmar var i november. Raffsade ihop en sista-minuten-utstyrsel till lillbarnet. Hade han kunnat välja hade han garanterat valt något annat.

Storbarnet, morfar och min bror byggde ett pepparkakshus. Det blev dagens pyssel.

Lillen ägnade sig i huvudsak åt att möblera om. Här är det ljusen som ska få en ny plats.

Rätt julig vy ändå? Tacksamt med gröna tapeter, behövs inte jättemycket mer för att locka fram julstämningen.

Andreas stod i köket nästan hela förmiddagen. Han är en jultraditionalist och vill ogärna se ett julbord utan värmlandskorv och fyra sorters sill. Men är också världens gulligaste och ordnade med tofusill åt mig, och ugnsbakad kålrot jämte julskinkan.

Jag tar alltid ansvar för dukningen, trots att ingen ber mig. I år blev det vår helt vanliga vaxduk, våra vanliga tallrikar och våra vanliga glas…

… men med bordstabletterna vi hittade på Andreas mammas vind, och crepesblommorna som hängt i granen.

Bäst jag stod och fiffade med dukningen spred sig ett kallt raseri i kroppen. ”Att ingen lärt mig hur man dukar?” väser jag inombords och känner ett förakt för mig själv, nästan så starkt att jag vill blåsa av hela julafton. Jag antar att det är en logisk konsekvens av min sociala medier-konsumtion, och att jag har helt orimliga förväntningar på mina egna förmågor. Om någon någonsin dukade såhär omsorgsfullt på under min barndoms helger, var det inte på några middagar vi gick på i alla fall.

I alla fall. Det blev väl ganska gulligt.

Min bror stekte långkål och strax efter slog vi oss till bords. Nils i dagens outfit nummer två. Manchesterhängslebrallor och kanin-t-shirt.

Efter lunchen och den traditionsenliga fackeldansen i korsningen (corona-säkrat, givetvis) kom tomten. ”Renarna är gamla och trötta, så jag tog Saaben”, svarade han på storbarnets fråga om varför tomten åkte bil (det körde förbi en tomte under fackeldansen). Hon verkade nöjd med svaret.

Vi satt uppe och surrade till kl 22. Mer orkar jag inte nuförtiden. Och när vi vaknade dagen efter singlade flingorna utanför fönstret. Förmiddagen tillbringade vi på lekparken, men sen var snön tillräckligt djup för pulkapremiär.

Kjell är så lagom nöjd med all snö. Trots att han är norsk skogkatt och sibirer och liksom gjord för detta klimat ligger han allra helst inne och latar sig.

Snölykta byggdes.

Och när mörkret sänkt sig och morsan tröttnat på att vara draghäst gjorde vi reträtt inomhus. Drog fram hundrabitarspusslet och tände brasa.

Och det var julen 2020.

Kram

4 Comments

Julat

Posted on

Igår efter kvällsmaten tog vi in granen som stod på farstun och acklimatiserade sig. Andreas satte på en spellista med jullåtar och så pyntade vi den omsorgsfullt tillsammans hela familjen. Med både gammalt och nytt förskolepynt, de röda kulorna och pappersstjärnor från norrgavel och finast av allt; handvikta blommor i crepepapper från Svenskt Tenn. I morse, efter frukosten, dunsade den i golvet så att hela grannlåten for all världens väg. Men inte före att Nils hade hunnit kastat de okrossbara kulorna i golvet tillräckligt många gånger för att de skulle gå sönder.

Det var en rar tanke, den att granen skulle få vara fredad från familjens mesta marodör. Nu är den återuppstånden i alla fall. Med en oblyg lutning och nonchalant hängt glitter.

Blommorna i crepepapper satte jag väl utom räckhåll för klåfingriga ettåringar. Har du sett så fina? När de inte hänger i granen står de i en loppad vas och bjuder på blomsterfägring. Jag undviker ju snittblommor av hållbarhetsskäl och pappersblommorna är ett alldeles utmärkt substitut.

En ny amaryllis tronar på hyllan i vardagsrummet. Blir till mig av kontrastfärger och får nästan en rysning av hur fint det röda är mot det gröna (pandemi-uttråkningen har nått ett nytt lågvattenmärke när man, helt befriad från ironi, talar om blommor som matchar tapeten som om det vore mänsklighetens högsta önskan)?

Nej nu får jag ge mig innan jag blir provocerad av mig själv.

Kram. God Jul!

Ska vi prata lite grus?

Posted on

Triggervarning för extremt trist samtalsämne. (Vet inte vad kutymen är för triggervarningar, men tänker att det här tarvar en varningsflagg?)

Min man har köpt en del grus. Närmare bestämt en sisådär 10 kubik? Vi har ju grävt upp halva tomten för att kunna dra el till laddstolpen och utebelysningen och i samband med det behövde vi fixa till uppfarten och grusgången. Och skulle vi ändå göra det kunde vi lika gärna beställa grus till köksentrén.. och till den andra uppfarten som ska bli grusgång med rabatt i stället. Och här är vi nu. 10 kubik grus eller så senare.

Där borta är bilparkeringen där vi installerat laddstolpen. Den andra garageuppfarten gör vi om till grusgång eftersom vi ändå aldrig kommer ha mer än en bil. Mellan de två uppfarterna låg tidigare en klen grusgång som liksom inte räckte hela vägen fram. Nu har Andreas gjort gången enligt konstens alla regler: grävt, lagt markduk, bergkross och sen fyller vi på med natursten.

Här har det också varit en smal och tanig grusgång som ska bli lite större. Andreas har gjort grusgången lite bredare och rundare, så att det känns mer som en entré.

Nu vill jag att vi pratar exakt om hur svårt det är att hitta ett passande grus. Grus säljs nämligen med många olika namn, storlekar och sorter. Sorter som är lämpliga till äldre hus benämns ofta som ”herrgårdsgrus” eller ”ärtsingel”, men det kan vara olika storlekar hos olika leverantörer. De som säljer grus är generellt väldigt dåliga på att visa vad de olika sorterna används till. Läser man på Byggnadsvårdföreningen får man tipset att lägga ytskiktet i 6–8 mm natursten. Bara det att just de fraktionerna, alltså storlekarna, kan vara lite krångliga att få tag på.

Vi hade ju redan grus sedan tidigare och kom fram till att 8-12 mm natursten var det bästa alternativet för att passa det som redan ligger där i dag.

Till kantstöd lägger vi stenar från trädgården. Jag har sett flera sorters kantstöd: cortenstål, gatsten eller trä är exempel på några Men uppriktigt tycker jag att vanliga stenar i olika former ger ett organiskt och naturskönt intryck. Stål, gatsten eller trä gör sig kanske bättre i en mer strikt trädgård.

Såhär ser det alltså ut ungefär tre fjärdedelar in i projektet. Ska bli riktigt fint att när det är färdigt. Och till våren börjar den roligaste delen; att klura på fler rabatter för att rama in allt grus. Då ryker triggervarningen!

Kram

1 Comment

Stora rum, stora bekymmer

Posted on

Vardagsrummet är husets största rum. Och jag skulle definitivt säga att det är vårt största bekymmer. Här har vi möblerat om och gjort om flest gånger sedan vi flyttade hit. Det blir liksom aldrig bra?

Soffgruppen jag kom över på Blocket är jag nästan förtjust i på ett romantiskt vis. Tyget är från JP Baker. Och väggarna är ju nytapetserade och listerna nymålade. Mattan köpte vi på auktion för någon vecka sedan och hämtade ut i förrgår. Vi rullade ut den och insåg snopet att vi fått hem en väggbonad? Va i hela frid..? Prima för att vara en väggbonad men vi behöver ju en matta. Har författat ett vänligt klagomål till auktionsbolaget, så vi får se hur det blir med vår matta/väggbonad.

I alla fall. Rummet behöver absolut gardiner, för textilier får det att kännas mindre som en sal och mer som ett hem. Sal är ju förstås överdrivet, men ändå.

Vardagsrummet är lite klurigt att möblera eftersom det finns två dörröppningar, och det tar emot att möblera så att man stoppar upp flödet mellan dem. Om det låter begripligt? Alltså är de flesta möbler koncentrerade till hörnet som vi kikar på nu.

Såhär tänker jag mig:

– Soffbordet av kork ryker när Nils har slutat fara runt som en skållad iller. Det är jättefint, bara inte hemma hos oss. Otroligt praktiskt dock.

–  Gardiner ska till. Är väldigt sugen på Johanna Bradfords gardinlösning, men det känns ju oerhört härmigt med likadan tapet och liknande gardiner. (tänker mig en beige-randig?) Samtidigt är jag inte främmande för att stjäla goda idéer.

– Vitrinskåpet (ur bild) är i dag svartmålat med en gräslig ”chalk paint” som ska se ”vintage” ut. Obegripligt att någon ger en vacker, antik möbel en fejkantik finish, men det lämnar vi därhän just nu. Vitringlaset är själfullt, blåst glas och storleken är perfekt för väggen. Kanske bara målar över.

– Ett problem som uppenbarade sig när vi tapetserade i varma toner, är att de skär sig mot den kalla vita takfärgen och listfärgen. Gör en mental anteckning över att aldrig måla något kritvitt eftersom det är stört omöjligt att kombinera med annat än grått, svart och vitt. Hade orken och energin funnits hade vi målat om dem, men nu får vi hålla till godo med färgen som finns.

Bildkälla

– Belysning! Vi har alldeles för lite punktbelysning. Jag har en jättefin och knasig lampskärm jag hittat för en femtiolapp på lokala återbruket. Den behöver en lampstång. Sen behövs en vägglampa också, och kanske någon liten lampa till. Är svårt förtjust i saxlampor från Le Klint, så jag punktbevakar tradera, Blocket och Auctionet efter dem nu.

Kram

4 Comments

Följa blåsorna

Posted on

Medan jag slösurfade och väntade på att Nils skulle somna in igår trillade jag över en otroligt intressant text i Harvard Business Review. ”Vad du ska följa i stället för din passion” lyder rubriken kort och gott.

Jag tillhör nämligen (den alltmer sällsynta) skaran människor som har oerhört svårt för plattityder om att ”följa sin passion”, eller rent av okommenterat låta provocerande budskap som ”positive vibes only” slippa förbi.

Det är inte så att jag inte tycker om att ha kul. Vem gillar inte kul, liksom. Jag tror inte bara att man har kul jämt, eller att konstant kul ens är något eftersträvansvärt. Livet är inget utan kontrastupplevelser, tänker jag. Få saker gör oss mätta, trygga och varma människor så olyckliga som uppfattningen att livet ska vara alltigenom kul.

Dan Cable skriver i stället att man ska följa blåsorna i händer, dock kanske mer bildligt än bokstavligt. Blåsor uppstår när man nöter något om och om igen, återvänder till samma aktivitet trots att det är svårt och utmanande och utvecklingen går långsamt. Det är stundom förjädra motigt och nästan helt omöjligt att bli nöjd. Men trots att det gör ont så återvänder man likväl.

Min karriäromställning känns precis så. Egentligen kunde jag arbetat med ux (fastän än rätt värdelös designer) redan för många år sedan, om jag bara hade ansträngt mig lite mer. Då kändes tröskeln alldeles för hög, och jag slog i stället in på ett sidospår inom marknadsföring. Även fast det varit både roligt och givande, graviterade jag hela tiden mot att arbeta med användarupplevelsen. Jag nöjde mig liksom aldrig med att publicera innehållet i ett CMS – jag var tvungen att förstå hur exakt det funkade så att jag kunde ändra på allt jag tyckte var dåligt. Samma sak med analys – jag kände mig aldrig tillfreds med att veta ATT användare gör saker. Jag vill alltid veta VARFÖR och hur jag kan påverka.

Det har varit en lång och bitvis smärtsam väg till där jag är i dag. Många blåsor har det blivit, men förhoppningsvis blir huden lite mer härdad för varje dag.

Att saker emellanåt är tråkigt är inte fel. Att glöden falnar är inte fel, passion är ju till sin natur flyktig och nyckfull. Även om passion är en kraftfull känsla är den kanske inget man ska vägledas av i stora livsfrågor. Utan kanske fråga sig vilka aktiviteter man alltjämt återkommer till trots att de ibland är dötrista eller svinjobbiga.

Kram

1 Comment

En överflödig luns

Posted on

Jag förstår verkligen att så många bestämmer sig för att flytta just i år. Att alla byggfirmor är överbokade med altanbyggarprojekt och badrumsrenoveringar. Vad kollektivt uttråkade vi måste vara, och hur fantastiskt illa rustade vi är för att hantera en tom kalender.

Jag vet inte hur du känner, men jag undrar ofta över hur lite man kan uppleva innan man.. upphör att leva?

Om det för hundra år sedan var status att vara befriad från mödosamma sysslor, är att vara sysslolös något av det mest generande man kan vara 2020. Det är ju som att erkänna att man inte är behövd någonstans. Vilket de flesta av oss, hand på hjärtat, egentligen inte är. Utöver servicen jag bistår min närmsta familj med är jag ju alltigenom obehövd.

Alltså måste jag ju uppfinna en massa grejer som behövs, för då behöver ju jag göra dem. Är jag ensam om att reflektera i de banorna? I alla fall kan jag inte göra mig fri från känslan av att vara högst överflödig just nu. En stor, lunsig kroppsmassa med tillhörande känslor, som inte har någon alls plats någonstans.

Nå. Det är nog inte bara pandemin som tynger sinnet, utan också det faktum att vi inte haft en enda soltimme sedan slutet av november. Det är grått som i en särk om dagarna. Jag har försökt fota våra nya tapeter? Men trots en slutartid på nästan en sekund lyckas jag inte fånga något ljus. Och det minst uppiggande med denna fakta är att det troligen bara är att vänja sig. Vi kanske redan haft vår sista snörika vinter, och detta är bara en liten försmak av vad en uppvärmda framtiden erbjuder.

Kram

Sophia

Peppa din kommun att söka bidrag för säkrare cykling

Posted on

Det kan inte ha undgått någon att jag driver #cykeluppropet tillsammans med Annika Sundin och Emma Sundh. Vi har cyklat med Per Bolund och Daniel Helldén och hade för ett par veckor sedan ett zoom-möte med Tomas Eneroth, vår infrastrukturminister, för att snacka om cykling. Vi har också träffat Cykelfrämjandet och pratat om hur vi kan kroka arm för att driva på frågan politiskt.

Så kan du vara med och påverka

Jag har bland annat lärt mig att staten, genom något som heter ”Stadsmiljöavtalet”, har avsatt hundratals miljoner som kommuner kan få till cykelprojekt. Kruxet? Det finns massor av pengar kvar i potten som ligger och skvimpar till ingen nytta. Kommunerna måste nämligen söka pengarna, och det är något olika kommuner är olika duktiga på.

Problem nummer två är att kommunerna har till och med sista december på sig att söka. Det brinner i knutarna men det är förstås inte försent. Så värst krångligt är det inte!

Mejlmall för att klippa och klistra

Cykelfrämjandet har hjälpt till att författa ett mejl som man kan skicka direkt till sin kommun. Jag kommer att mejla direkt till kommunordförande men även ordföranden i den nämnden som ansvarar för trafik (måste googla på det, vem håller koll på sånt).

Nu uppmanar jag dig att göra det samma.

Såhär enkelt är det:

  1. Kopiera och klistra in texten nedan i ett mejl.
  2. Byt ut markerade tecken mot din kommuns namn och eventuell kommunspecifik information.
  3. Fyll i mejladress/adresser.
  4. Skicka iväg! Glöm inte att klappa dig själv på axeln för din insats.

Hej!

Jag mejlar till dig eftersom jag vill ha bättre förutsättningar för att cykla i vår kommun!

Just nu finns statliga pengar att söka för att bygga mer cykelväg och andra smarta cykellösningar som gör det enklare och säkrare att välja cykeln. Genom stadsmiljöavtalets särskilda cykelsatsning finns det 300 miljoner kronor nästa år och 250 miljoner kronor för 2022 att söka. Vilken möjlighet!

Pengarna får användas till satsningar på cykelbanor, cykelparkeringar eller andra anläggningar för cykeltrafik. Jag skulle gärna se att ni satsar på [XX och XX, beskriv ett område, en väg eller korsning som behöver bli bättre och bifoga gärna bild].

Jag tror och hoppas att [kommun XX] vill ta cykeltäten, trampa igång omställningen och satsa på att bli bäst i landet på cykling! [Idag är ni ju endast på XX plats enligt Cykelfrämjandets Cyklistvelometer: https://cykelframjandet.se/cyklistvelometern-2020/ Obs! Inte alla kommuner som finns med här.]

Många kommuner tycker att det är krångligt att söka pengar från stadsmiljöavtalet, men den här gången är det faktiskt enklare än vanligt. Kraven på motprestation i just denna utlysning är mindre än i det vanliga stadsmiljöavtalet. Så ta täten!

Nu är det bråttom! Pengarna måste sökas senast den 31 december. Ni missar väl inte chansen?

Här kan du läsa mer om hur det går till att ansöka: https://www.trafikverket.se/tjanster/ansok-om/ansok-om-bidrag/statligt-stod-for-hallbara-stadsmiljoer—stadsmiljoavtal/

— SLUT PÅ MEJL —

Rätt smutt va? Jag kommer att föreslå att söka bidrag för att förbättra Gamla Saltsjöbadsleden som jag cyklar på varje dag när jag arbetar i stan. Den har varken väggren eller gatubelysning men helt vansinnigt nog väntas jag dela den med snabbkörande bilar, moppebilar och hästar (!). Att ingen pliktat med livet på den sträckan är blott ett mirakel.

Läs gärna mer på Cykelfrämjandets hemsida och jag föreslår också att du blir medlem om du har 225 kr att avvara. De lobbar för bättre förutsättningar för cykeln över hela Sverige och utan dem lämnar vi i stort sett fritt spelrum åt bil-lobbyn.

Var är här?

Posted on

Jag har varit helt utloggad från sociala medier och internet hela veckan. Det var alldeles nödvändigt för att hinna med min skoluppgift som skulle in i söndagskväll. På ett vis ett angenämt problem, eftersom jag tycker att allt vi är ofantligt roligt. Jag försjunker i arbetet i timmar utan att knappt distraheras av högljudda barn eller små nävar som försöker roffa åt sig allt på skrivbordet.

Nackdelen är förstås att energiransonen är slut lagom tills att familjebestyren ska göras. Och ännu mindre finns det kvar åt mig själv mot slutet på dagen. Det är ju precis det som är den stora utmaningen, att inte låta ljuset brinna ut helt under arbetstid utan spara en låga till resten av livet också.

I dag har jag tagit en väldigt lugnt för återhämta mig lite. Inte börjat med skolarbete förrän klockat är 10 och jag hunnit förse mig med tre koppar kaffe. Sen ägnade jag lunchen åt en löprunda. Pandemin har verkligen gjort underverk för min kondition. Varje gång jag springer slår jag på löpappen, men stänger av alla notiser som berättar hur fort det går och hur långt jag sprungit. Statistiken kollar jag inte förrän i efterhand eftersom jag inte vill fokusera på prestationen medan jag springer. Två måndagar i rad har jag lyckats tillryggalägga 11 km. Och det är inte kattskit, särskilt inte för någon som tragglade hela våren med att komma upp ynka två kilometer.

Har du sett så fint det börjar bli i vardagsrummet? Sakta men säkert börjar saker få en plats och inte bara en tillfällig förvaring. I helgen åkte två loppisfyndade tavlor upp, och fler blir det nog inte. Oljemålningen köpte jag för en hundralapp på Vår Gårds loppis, och på baksidan står det ”här föddes min pappa 1893”. Så kryptiskt! Var är ”här”? Det måste jag få reda på.

Kram

Inte läge att vara sträng

Posted on

Jag försöker att inte vara så sträng mot själv just nu. Precis som alltid har arbetet hopat sin inför jul. Nu håller jag på att avsluta min första kurs. I morgon presenterar vi ett projekt vi arbetat med i några månader (en app för surdegsbakare, faktiskt rätt mallig över den) och på söndag ska sista hemuppgiften lämnas in. Däremellan har jag frilansjobb som ska påbörjas och en del fix med #cykeluppropet. Angenäma sysslor, men sysslor ändå. Och så ska bilen lämnas in på reparation eftersom jag körde in i grannens staket. Igen. Och barnen är förstås snoriga så Juni är dessutom hemma från förskolan.

Nej, det är sannerligen inte läge att vara sträng mot mig själv just nu. För att hinna med det allra viktigaste får jag strunta i allt som inte är lika viktigt. Som personlig hygien och anständiga kläder. Tur ändå att det i pandemitider inte märks.

Hur mår du så här innan jul?

kram

Sophia