Om jag inte gjorde det jag gör

Jag brukar roa mig med att fantisera om andra liv. Särskilt andra yrkesliv. Ofta när jag träffar andra människor vindlar tankarna iväg om hur det är att ha deras jobb. Hur ser deras dagar ut? Vad är det roligaste? Vad kräver mest tid? Vilken utbildning krävs? Hur krävande är utbildningen? Säg att jag inte är ensam om att dagdrömma om andra karriärbanor. Om jag inte gjorde det jag gör skulle jag vilja arbeta med följande:

– Kriminalinspektör. Mitt främsta guilty pleasure är att lyssna på poddar från rättegångar eller om utredningar. Plöjer allt som har med mord och ofattbar mänsklig tragik att göra. Jag slås ofta av hur skickliga förhörsledarna och åklagarna är. Hur de med noga avvägda frågor snärjer den misstänka eller åtalade. Tror dessvärre inte att jag har självbehärskningen som krävs för att bli framgångsrik inom yrket. I en podd berättar en erfaren utredare om hur han arbetar. Metodiskt och med respekt för den misstänkta. I en förhörssituation vet båda sina roller. Det blir aldrig den där besvikelsen man ser på tv, för i verklighetens förhörsrum existerar inga svikna löften. De misstänkta gör sitt för att undvika sanningen och förhörsledarna sitt för att hitta den.

– Kriminalförfattare. Martina pluggar ju till jurist på SU. Jag tror att hon blir en utmärkt jurist men framförallt vill jag att hon ska bli min författarkollega. Våra böcker skulle utspela sig under tidigt 1900-tal. De skulle vara mord, tragik men också dramatiska miljöer och livsöden. Kanske ta sitt avstamp i olösta mordgåtor och försöka nysta fram den skyldiga?

– Analytiker. Det verkar vara så behändigt att jobba som analytiker. Att ha förmågan att se samband och söka svar bland siffror och data. Att kunna trolla med excelark och göra databaskörningar. Jag hade velat analysera allt. Kanske analysera hur sjukdomar sprids över världen, eller analysera hur vi köper kläder via mobilen. Inget hade varit för litet!  Tyvärr finns det föga hopp mig eftersom min karaktär är sådan att jag förmodligen lagt ner mer tid på att färgsätta excelarken än att faktiskt analysera.

– Barnmorska! Precis efter jag fått min dotter dagdrömde jag om att bli barnmorska. Det tog två månader för mig att kvickna till från dagdrömmeriet och återvända till verkligheten. Trots att min förlossning var allt annat än idyllisk (slutade i akut snitt) finns det något rosaskimrande och magiskt som vilar över yrket. Man måste vara både mjuk och ha pondus och ha förmågan att fatta snabba beslut. Ena minuten är allt bara vackert och andra minuten kaos. Aldrig tråkigt tänker jag mig? Och så måste man tåla blod förstås. Det är väl där det är kört för mig. Blir svimmig bara av tanken på ett skärsår. Men drömma får man!

– Byggnadsvårdare. Mitt hjärta klappar extra hårt för allt gammalt, vint och skevt. Tänk att få ägna sig åt gamla hus på heltid. Renovera varsamt, långsamt och med fullkomligt opraktiska metoder med dagens mått mätt. Jag blir helt kollrig av gamla färgkombinationer och doften av linolja. I ett annat liv…

Snart så kan jag åtminstone sluta dagdrömma om yrket som Content Manager. Jo men visst. I dag arbetade jag sista dagen på jobbet där jag varit i nästan åtta år för att börja på ny kula i april. Det ska bli så kul med nya kollegor, ny arbetsplats och nya utmaningar. Även om jag kommer att sakna det gamla.

Dagdrömmer du om något yrke?

Kram Sophia

Om helgen och årets köp: Luddan

Hej,

Hoppas att ni har haft en fin helg. Vi har haft blandad kompott av feber, syfilis/böldpest, kompishäng och naturporr. Låt oss dyka in i helgen med huvudet före.

Själv har jag tampats med svullna lymfkörtlar, blåsor i munnen och sår i näsan. Solklart fall av några olika sjukdomar; syfilis. böldpest, muncancer, streptokocker och aids.  (Har jag någongång nämnt att jag sedan barndomen lider av svår hypokondri? Det är ett mirakel att jag överlevt så många av mina egendiagnosticerade och obotliga sjukdomar.)

Fredagen tillbringade jag därför halvt arbetandes från soffan men främst att med att ha frossa och tycka synd om mig själv. Jag fick fint sällskap av familjens sorgebarn Ing-Britt. I veckan smet hon, som så många gånger förr, ner i källaren. Denna gång valde hon dock att markera revir i kolrännan.

Därav denna nya färg; gråmelerad. Javisst, från kritvit till grey melange. Detta är efter en dusch med kattschampoo och några dagar. När hon kom upp från källaren var hon grå från nos till svanstipp. Vad gör man? Rakar av henne pälsen?

Jag vet inte riktigt vad vi ska ta oss till med Ing-Britt. Hennes sällskap verkar ha gjort susen för Kjells humör; från grinig gubbkatt till världens mysigaste och kurrigaste farbror. Ing-Britt själv däremot… Hon har sedan någon vecka tillbaka protestbajsat på Junis täcke tre gånger. Hon går också mest omkring och hänger läpp, om nu katter har någon motsvarighet till det. Jag har testat tre varianter av kattlåda/kattsand och ska ta henne till veterinären för att kolla så att hon inte är sjuk (hon besiktigades för ca två månader sedan utan anmärkning men man vet aldrig..). Vill så gärna veta vad det är hon inte trivs med.

Följande bildserie som sammanfattar hennes humör.

Gosa med Kjell.

Se avmätt ut.

Chefa över Kjell.

Se förvirrat irriterad ut.

Kattversionen av Lotta Lundgren och Erik Haag?

I alla fall. I takt med att min syfilis blev lite bättre drabbades barnet av sin livs första feberattack: 38.3 (till råga på allt under upploppet av en perfekt februari = 0 vabdagar hittills). Som tur var hade vi våra kompisar Olof och Viktoria med kids på besök och Viktoria, som är erfaren inom feberiet, guidade oss med van hand genom feberpaniken.

När Juni blir förkyld tappar hon alltid matlusten. Smoothie slinker förstås alltid ner. Hon gillar all smoothie som är grön, syrlig eller smakar rikligt av ingefära. Gjorde en sån här goding med fryst banan, grönhål, blodapelsin, ingefära, citron och lite fryst ananas. Receptet har jag fräckt stulit av @portionenundertian.

Trots Junis krasslighet vågade vi oss ut på promenad. Vi bäddade ner henne i vagnen och gick en sväng. Det var årets vackraste vinterdag. Tolv minusgrader och så gott som vindstilla. Vi gick ned till Saltsjöbadens kallbadhus, som ligger såhär vackert ute på en holme. Som taget ur en Wes Andersson-film. Mellan de gamla badhuset var det alldeles vindstilla och säkert 15 plusgrader i solen.

Hur själfullt är det inte med gamla träbyggnader? Om de underhålls på rätt sätt blir de bara vackrare med åren.

Saltsjöbadens Kallbadhus byggdes ursprungligen 1913 och i dag finns både dam- och herrbad.

Sjön var frusen och vi tog en kort promenad på isen.

Och jag fick ha på mig mina nya vinterskor. Årets köp! Om ni minns hade jag stor beslutsvånda innan jag slog till på ett par som lever upp till alla mina krav: Hållbart och gärna närproducerade, varma, slitstarka och helst inte fula. Jag ger er: Luddan som jag köpte via Skråmträsk.se. Fick tipset i min bloggefterlysning och jag är otroligt nöjd.

Luddorna är gjorda av ull och håller värmen utan att stänga in fukt. De tillverkas på en fabrik i Jämtland och är en klassik modell som garanterat håller för många vintrars användning.

Och man slipper skoskav eftersom ull är betydligt mer följsamt än skinn. Och lätta är de också. Kostade strax över 1500 kronor. Har redan blivit stoppad två gånger på stan och fått beröm för skorna.

Har fortfarande inte köpt ett par termobyxor utan kör i stället på tjocksockor och benvärmare i ekologisk merinoull (också från Skråmträskskon).

Hoppas att ni har haft en finfin helg!

Kram Sophia

 

Påverka vilka som påverkar dig

Jag har följt debatten om influencers ansvar med stort intresse. Många verkar tycka att bloggare är att skylla för det mesta dåligt i dag. De borde veta bättre än att skriva om bantning, träning eller posta sexualiserade bilder på sig själva. Förstår de inte vilken inverkan de har på unga kvinnor? Hur kan de med att hälsohetsa när så många lider av ätstörningar? Hur kan de med att skriva om dyra väskor när vissa av deras läsare lever på en undersköterskelön?

De flesta influencers själva hävdar å andra sidan sin rätt att skriva om precis vad som helst. Deras följare får själva ta ansvar för sitt eget mående. De betackar sig den påtvingade titeln av Jourhavande Kvinnlig Förebild.

Jag tycker att det hela är en snårig fråga. Visst håller jag med om att det är orimligt att enskilda människor förväntas ta ansvar för hur andra människor mår. Å andra sidan är det ju vad de säljer? De har ju till och med titulerat sig själva påverkare. Att påverka andra är ju vad som betalar deras lön?

Något som jag tycker ändå skiljer sig från vår tids influencers till skillnad från de som påverkade förr är att vi som följer dem faktiskt kan välja bort. Vi kan faktiskt välja om vi vill bli påverkade i en eller en annan riktning. Det är ju unikt ur ett rent historiskt perspektiv. Och det tycker jag gör all skillnad i världen.

Det var inte så att vi kunde välja om vi ville bli kristnade när det begav sig för det var det någon annan som bestämde. För två decennier sedan kunde vi inte ens välja tv-kanal – för det gjorde SVT åt oss. Vi kunde inte välja skola eller välja vem som skulle ge oss vård. Vi kunde ju knappt välja parti, socialdemokraterna var ju politiska hegemoner under flera decennier. Fram till 60-talet kunde de flesta kvinnor inte välja om de ville arbeta eller stanna hemma. Fram till någon generation innan valde många inte ens vem de skulle leva sitt liv med. De kunde inte välja att skilja sig eller välja en partner av samma kön. Poängen är att vi aldrig levt i en friare tid och aldrig haft tillgång till en så rik flora av åsikter.

Jag säger inte att influencers inte ska avkrävas ansvar för vad de gör i sin yrkesutövning. Jag tycker definitivt att vi kan ställa krav på att de ska välja annonsörer med omsorg, för vi läsare är ju bloggarens valuta. Det går absolut för sig att fråga resebloggare om hur hen resonerar kring alla utsläpp som kommer av att personen far jorden runt enkom för att hitta innehåll till sin kanal. Men det är skillnad på att ifrågasätta någons kommersiella samarbete och någons person. Visst kan det svida till när en person vars åsikter man brukar hålla högt tycker annorlunda. Alltför ofta läser jag rader som ”jag som alltid haft så höga tankar om dig” eller ”nu tappade du min beundran” från kränkta läsare i de större bloggarnas kommentarsfält. Som att de är skyldiga att tycka och bete sig prick enligt läsarens förväntningar, för annars är de dåliga förebilder. Men att lägga energi på att knuffa ned en person från en piedestal de aldrig bett att få stå på tycker jag är sorgligt.

Att ständigt föregå med gott exempel är också ett ok som bara åläggs andra kvinnor. Ingen tycker att Zlatan sviker sina sämre bemedlade fans när han köper ytterligare ett lyxhus. Ingen blir kränkt av en jojobantande Leif GW Persson. Ingen ifrågasätter manliga företagsledare som tar flyget i tid och otid. Jag har massor av gayvänner som tar utmanande selfies utan någon anklagar dem att dåliga förebilder för andra män. Varför tillskriva enskilda kvinnor så mycket makt över andra kvinnors liv?

Influencers åtnjuter mycket makt i egenskap av sitt yrke, på gott och ont. Men vi som följare åtnjuter desto mer. Vi har makten att bestämma vem vi ska lyssna på. Tycker du inte om bantningstips och dieter? Läs inte dem. Det gör inte jag. Välj bort bloggarna som du tycker hetsar kring konsumtion. Det har jag gjort! Jag läser inget som jag inte tycker ger mig något mervärde. Glöm inte bort att du kan påverka vilka som påverkar dig. Det är inte 1952 längre. Välj och välj bort.

P.s detta är hur jag tycker att vuxna människor ska förhålla sig till bloggare och influencers. När det kommer till innehållsmarknadsföring och barn ställer jag betydligt högre krav på de som kapitaliserar på barnens uppmärksamhet. Minderåriga saknar förmåga att förhålla sig kritiskt till information på samma sätt som man kan förvänta sig av vuxna. Om man tjänar pengar på barns intressen får man också tåla att bli granskad i egenskap av förebild.

 

Budgetfix: tavelvägg

tavelvägg budget

Tavelväggen är en finurlig uppfinning. Den tillåter att man samlar massa fint ögongodis men är också behändig på så vis att den kan användas för att dölja sin fulkonst.

Till för någon månad sedan hade vi i princip aldrig har hängt en enda tavla – i av våra lägenheter. Vi har liksom aldrig bott in oss tillräckligt länge någonstans för att hänga upp något på väggarna utan nöjt oss med att ställa några få tavlor eller affischer på golvet.

Men en tavelvägg har jag velat ha så länge jag intresserat mig om inredning. Dock har jag inte riktigt vetat var jag skulle börja. Och det kan ju vara lite knepigt att komma igång om man inte har råd att hålla sig med dyr konst eller har lusten att hänga opersonliga affischer på väggarna. Lösningen stavas förstås loppis.

tavelvägg budget

I söndags fick vi ett av våra sällsynta inredningsryck och gjorde en tavelvägg. Alltihop har totalt kostat 1100 kronor. Det enda dyra i sammanhanget är affischen på hästen som vi köpte på Artilleriet ( innan köpstoppet). Den har hängt med sedan förra lägenheten.

Familjeporträtten ovanför och vid sidan av hästen föreställer Andreas släktingar. De rotade vi fram hos Andreas mamma. Litografiet i den rödaktiga ramen handlade på Stadsmissionen för 60 kronor. För nöjes skulle googlade jag på konstnären och hans alster säljs vanligtvis för mellan 3500 och 4000 på auktionshusen.

Tavlan med den lilla stolen vann på ett konstlotteri första och enda gången som jag deltog.

tavelvägg budget

Fotografiet bakom lampan och till vänster om familjeporträtten hittade jag också på Stadsmissionen. Jag älskar gamla svartvita fotografiet och detta var också vackert ramat. Kostade 40 kronor.

tavelvägg budget

För att få lite mer liv på väggen satte vi också upp ett par runda speglar som vi hade sedan tidigare. Jag tycker att det bryter av fint mot de hårda kanterna. Om man inte har gamla speglar hemma går de att hitta för en spottstyver på loppmarknader eller Tradera.

Såhär tänkte vi när vi hängde upp tavelväggen:

– Det får inte bli för symmetriskt. Vi var noga när vi hängde upp att det skulle få vara ett fritt mönster som gör att vi kan fylla på med tavlor eller fotografier efterhand.

– Mellanrummet. Vi försökte hålla ett smalt mellanrum mellan tavlorna för att det skulle kännas som ett mönster.

– Olika former. En tavelvägg tycker jag kan bli väldigt stel om den utgörs av likadana former och färger på ramarna.

– Ramarna. Vi valde att behålla alla inramningar som de var. Om man vill skapa ett mer enhetligt kan man med fördel välja matchande ramar, men eftersom vi har en väldigt sparsmakad inredning i övrigt har vi inget som konkurrerar med uppmärksamheten.

Jag har sett att affischmakare på nätet säljer färdiga mallar för tavelväggar med förslag på innehåll. Det är dock inte min melodi. Det får hellre bli lite vint och skevt än för perfekt och opersonligt. Men sån är jag.

Kram Sophia

Snåltipsen till mitt yngre jag

En av mina yngre kompisar befinner sig precis där jag gjorde för några år sedan. Han har precis fått första heltidsarbetet efter examen, bor i Stockholms innerstad och tycker om livets goda. Vi kom att prata om sparande och konsumtion. Det är så fascinerande hur livet – och prioriteringar – kan förändras över bara några år. Innan jag fick barn såg jag inte riktigt värdet i att spara pengar och var helt okej med att gå plus minus noll varje månad.

Men å vad jag inte hade gett för att veta vad jag vet i dag fast då. Om jag hade kunnat ge mig själv några goda råd hade jag sagt följande:

Fundera över vem du jämför dig med. Att bo i en storstad som Stockholm innebär att man har cirka miljonen andra människor att förhålla sig till. Många har för vana att jämföra sig med de som verkar ha allt. En stor och dyr lägenhet, en hög lön, ett krävande och prestigefullt arbete men tillräckligt mycket fritid för att se världen, en garderob fylld med namnkunniga designers, ett prydligt och lagom eklektiskt inrett hem. Av en miljon människor att jämföra sig med stirrar man sig blind på den där procenten som aldrig behöver välja. Men lura dig inte att tro att de är normen. De allra flesta av oss måste prioritera våra utgifter.

Det är inte inkomsterna som gör dig rik. Det är utgifterna. Genom livet träffar du på många som har hög lön men lever ett fattigt liv. Och tvärtom förstås. En låg lön men ett rikt liv. Det enda som med säkerhet gör dig fattig är att ständigt konsumera minst lika mycket som du tjänar. Stirra dig inte blind på inkomsterna, det viktigaste är faktiskt att du har utgifterna under kontroll.

Investera vs konsumera. Du vill gärna tänka att du investerar i en bra garderob, i ditt sociala kapital eller i ett fint hem. Men låt mig förklara skillnaden mellan en investering och konsumtion. En tröja som kostade tusen kronor i inköp 2015 är på sin höjd värd 300 kronor i dag. Hade du i stället investerat tusenlappen i en global indexfond så hade den investeringen varit värd 1260 kronor (enligt Dow Jones världsindex). Jag säger inte att du inte ska köpa tröjan ändå, jag vill bara att du kallar saker vid dess rätta namn. Konsumtion är konsumtion och inget annat.

Irritera dig inte på snåla människor – inspireras av dem i stället. Vem har du i din närhet som är sådär vuxet förnuftig med pengar? Pappa (bless him) har så länge jag kan minnas pratat om Malmös lägenhetspriser som ”fantasipriser”. Även för 15 år sedan när priserna inte ens var en tredjedel av dagens. För pappa är snålheten en drivkraft som har guidat honom till en del kloka (och förstås ett par okloka – men vem har inte det?) beslut i livet. Vad ska du ha för att placera min pension sa du? Äh, då gör jag det bättre själv! Och så gör han det bättre själv. Vad säger pappa om att betala 50 kronor för kaffe i take away-mugg? FANTASIPRISER! Fyrahundrakronor för ett doftljus? Niklas Erik Johan (pappas favoritakronym). Varje gång du står inför ett köpbeslut kan du ställa dig frågan: vad pappa skulle sagt? Antagligen Niklas Erik Johan på bredaste skånska.

Tänk att ditt framtida jag också ska få ha det gott. Om du har för vana att lägga undan 10% av din nettoinkomst nu slipper du tokspara sen.

Det här är vad jag hade behövt höra när jag var ung och inte det minsta intresserad av ekonomi. Men det är väl tveksamt om jag hade lyssnat på det örat. För visst är det ofta så – att ungdomen är bortslösad på de unga.

Vad hade du gett för ekonomiska råd till ditt yngre jag? Eller har du alltid varit ekonomiskt lagd? Dela gärna med dig.

Piff med liten budget: kalasstrumpor

Om du har en stram budget vill jag tipsa om ett litet piff som är en riktig outfithöjare men som inte kostar skjortan: kalasstrumpor!

Glittriga, skira, grälla, matta, fiskbensmönstrade, nätade eller silkiga: det finns en kalasstrumpa till allt. Garanterat ett av de billigaste stilknepen som finns. Jag brukar bryta av en helsvart outfit med en skir och matt variant som ger ett dressat intryck. Eler en nätstrumpa för extra tilldragande effekt.

Här är några varianter som jag kör:

Tillsammans med brogues och vida byxan.

Tillsammans med en tantskor. Här har jag slagit på stort och kör en dubbel uppsättning; först en matt strumpa under och sedan en nätstrumpa över.

Den fungerar också utmärkt med ett par brogues.

Här är också ett fint exempel på hur kalasstrumpan lyfter ett par i övrigt rätt mediokra skor. (som jag för övrigt köpte  i nyskick på Stadsmissionen för 60 kronor för ett par år sedan).

Om du är ovan vid tanken på att bära ett par bjärta kalasstrumpor kan jag varmt rekommendera dig att börja med ett par svarta och skira. Om du känner dig bekväm med det kan du avancera in på glitter-och mönstersektionen.

Har inga direkta tips mer än att kika på Swedish Stockings. De tillverkar strumpbyxor av god kvalitet och återvunnet material. Nylon är ingen höjdare för miljön, så ju längre du kan använda ett och samma par desto bättre.

Stor kram Sophia

 

Dra sin lans av de rätta skälen

Att jag svingat mot konsumtion i allmänhet och överkonsumtion i synnerhet är väl ingen hemlighet. Hela min blogg har ju namngetts av den enkla anledning att jag är urbota trött på att shopping ses som svar på allt för många av samtidens frågor. Och för att jag har ledsnat på de många modetidningar och -bloggar som bara handlar om att köpa nytt. Och för att jag tycker att alltför mycket av vår dyrbara tid här på jorden ödslas på att oroa oss över hur vi ser ut och vad andra ska tycka. Om jag tycker att mode och kläder är ytlig förströelse? Absolut! Tramsigt nonsensintresse? Verkligen inte! Jag själv tar ju min klädhobby på största allvar.

Många som jag diskuterar kläder och hållbarhet med uttrycker sig urskuldande om sitt eget klädintresse. Ibland anar jag till och med ett självförakt. Som att ett modeintresse är något som man har mot bättre vetande. Jag tycker också att det är fel att vi shoppar alldeles för mycket och alldeles för billigt. Jag är den första att skriva under på att en förändring behöver ske. Men inte för att det är ett fånigt intresse, utan för att jag vill att kläderna som vi bär ska komma fler till glädje.

Egentligen är det väl inte så märkligt att vi tänker så. Tänk efter. Nästan alla kvinnokodade intressen har haft låg status genom historien. Hispiga kvinnor förr skulle stilla sina neuroser med handarbete. Att livnära sig som konstnär var något som var bara var män förunnat. Matlagning, som förr sköttes av kvinnor, blev inte omhuldat i populärkulturen förrän männen ställde sig köket. Då blev det helt plötsligt en fråga om vetenskap och kemi. Inredning har setts som en tramssyssla som i huvudsak existerar för att overksamma hemmafruar ska ha något att göra. Gruppjympa och aerobics är löjeväckande aktiviteter men Ironmanlopp och tynglyftning är fullt rimliga.

Manligt kodade intressen får gärna vara helt meningslösa men betraktas ändå med en slags vördnad. En man med en hobby är passionerad och möjligen nördig, vilket ändå i sammanhanget är en beundransvärd egenskap. Mäns och deras hobbies problematiseras aldrig i omsvepande termer. Får Märklintågsmännen höra att de bara försöker fylla ett inre tomrum med sin hobby? Mår män som målar warhammergubbar kanske dåligt inombords? Aldrig nagelfars väl triathletens shoppingvanor trots att han kan bränna tiotusentals kronor på en kolfiberram med två hjul och flera tusenlappar på en figurkramande dräkt i neopren.

Mode och kläder är självklart ibland en ren ytlighet och förströelse. Men de flesta människor behöver väl ytligheter som kontrasterar livets mindre glammiga inslag? Och att ett mode-och klädintresse alltid måste manifesteras i köpfester eller konsumtionshets håller jag inte med om. Under hela  året med bloggen har jag inspirerats av människor (främst kvinnor) som kreerar, tillverkar, lagar, designar och utövar normkritik med kläder och mode. Precis lika givande för mig  som vilken annan hobby som helst är för någon annan. Nördigt och passionerat.

Så jag drar min lans för en hållbar konsumtion men jag drar också min lans för att modeintresset ska få vara jämbördigt de hobbys som råkar tilltala fler män.

Klädvård: Frystorka kläder

Visste du att man kan frystorka kläder  – alltså låta dem torka utomhus i minusgrader eller i frysen? När det är minusgrader ute blir luften torr och fukten i kläderna dunstar, även om plaggen också fryser och blir stela som kartong. Det är ett riktigt gammalt husmorsknep som använts för att torka tvätt i århundraden. Metoden är energisnål och därför också miljövänlig.

Medan vintern ännu var passade jag på att testa knepet. Jag bar helt enkelt ut torkställningen på terassen och hängde upp en maskin tvätt. Hade kollat SMHI och det skulle vara cirka 4-5 minusgrader. Precis på gränsen (vad jag har läst mig till är metoden som mest effektiv från minus 5 grader och kallare).

Så frystorkar du kläder

När tvätten är färdig och fortfarande blöt hänger du ut plaggen utomhus på tvättlina eller torkställning  – precis som du skulle gjort om det var sommar. Det tar sin lilla stund för vattnet i kläderna att avdunsta, så låt dem hänga kvar ute över natten och kanske lite längre än så. För att metoden ska fungera krävs det att yttertemperaturen är -5 C eller kallare. Kall luft har lägre luftfuktighet än varm och därför dunstar vattnet i det blöta plaggen om de får hänga ute tillräckligt länge.

Värt att tänka på: Kolla väderprognosen så att temperaturen är jämnkall över tiden som tvätten hänger ute. Plaggen kan förstöras om de viks, böjs eller slits under tiden som de är frysta. Bäst är att låta det frysta plagget tina upp inomhus utan att det utsätts för onödiga förslitningar. Yllematerial är generellt sätt mindre tåligt än till exempel bomull och polyester, så behandla dina ylleplagg ännu mer varsamt än övriga plagg.

Så gick det:

Jag hade ju kollat temperaturen med SMHI, och det var mitt första misstag. De fyra-fem minusgraderna som utlovades växlande till +1 vid ett par tillfällen, och det slutade med att plaggen hängde ute i två dygn. Sedan plockade jag in dem och lät dem tina upp inomhus. Då var ungefär hälften av kläderna nästan helt torra och hälften ganska fuktiga. De fuktiga kläderna lät jag hänga upp inomhus igen. Fint är att alla kläder luktade friskt och fräscht – inte ett spår av någon unken doft. Några av Junis underställskläder i ullfleece hängde jag ut och det var inga problem. Men som sagt, jag rekommenderar att vara särskilt försiktig med yllekläder.

Efteråt blir kläderna väldigt skrynkliga och får djupa veck. Är du inte vän med strykjärnet eller ångmaskinen är frystorkning alltså inte en metod för dig. Eller så får du resonera som min vän (som också är hållbarhetsansvarig på ett modeföretag); ”Skrynklor på kläderna är ju det hållbara alternativet”.

Jag ångade mina kläder med en ångmaskin och de blev då hur fina som helst. Ångan torkade också de fuktiga plaggen lite snabbare.

Betyg: 3/5. Jag kommer definitivt att testa att frystorka kläder igen. Men nästa gång får det bli när temperaturen är mer stabil. Då hoppas jag att det går fortare och att alla kläder blir torra. Självklart kan man testa att torka dem i frysen också, om man har en frys som tillåter det.

+ Miljövänligt, energisnålt, kläderna luktar väldigt fräscht och man slipper ha tvättstället som en evig fondvägg i vardagsrummet.

– Kräver jämn temperatur och lång torktid, ej för ömtåliga plagg (särskilt ull) och kräver att du stryker eller ångar dem efteråt.

Jag tänker att detta är användbar metod för dig som bor längre norrut. Svårigheten för oss som bor längre söderut är att temperaturen och luftfuktigheten kan växla flera gånger om dagen om man har otur. Och då är det inte tyvärr inte lika effektivt.

Kram sophia

Kom ge mig solen

Kylan fortsätter att hålla stan i ett hårt grepp. Visst är det nästan alltid så – att gång man tror att vintern börjar lida mot sitt slut så är det som att den får förnyad kraft? Eller så är det bara omställningen. Det har ju varit en mild vinter hittills i år och dryga sex minusgrader är ju egentligen inget att orda om.

I alla fall har jag drabbats av en intensiv vårlängtan. Drömmer om knoppar som brister, ljumna vindar och ljusa kvällar. Jag har nog aldrig känt längtan så här stark förrän vi flyttade till hus och fick en trädgård. Det är under sommarhalvåret som man kompenseras för allt det obekväma med att bo någon mil utanför stan.

Just nu längtar jag extra mycket efter:

Att göra om några gamla jeans till en jeanskjol. Har googlat runt och hittar tyvärr inte mycket till inspiration. De flesta remakes ser alldeles för hemgjorda ut för att falla mig i smaken. Jag älskar DIY och remakes men tycker för ofta att modegraden är väldigt låg. Här är en variant som jag skulle vilja försöka återskapa. OBS: jag tycker att det är trist att de flesta modehus välja samma typ av kropp om och om igen när de ska marknadsföra sina kläder. Men ännu tristare är att när man letar bland användargenererat innehåll på till exempel Pinterest så är det lika dåligt ställt med mångfalden där. Nästan alla toppresultat är på pinnsmala modeller och bloggare, precis samma som vi kritiserar modebranschen för. Bättre än så kan vi väl ändå prestera när vi har makten att påverka innehållet själva? Skärpning internetanvändare!

Blankens är ett skomärke som jag håller extra kärt trots att jag äger inte ett enda par. Kanske blir det senare i år? Det är sällan som jag vill ha allt av ett märke, men lite så känner jag inför Blankens sortiment. Och så är det mesta hållbart producerat. Men jag behöver inte ytterligare ett par Brogues just nu, eftersom jag redan äger två par. Annars hade jag nog slagit till på The Pella som är en upphottad variant med en glitterbombad sula. I stället tänkte jag sno idén rakt av och pimpa ett par gamla Brogues som jag äger. Någon som har en idé på var jag kan få tag på lite rejälare glitter?

Nu får jag en ilning i kroppen av längtan att få swisha fram med min elcykel. Den står i förrådet och har gjort så sedan jul, men snart måtte det väl ändå gå att cykla.

Sist men inte minst längtar jag efter försommargrönskan. När naturen är mättad på färger och varenda buske, träd, blomma eller växt prunkar och grönskar. Och så längtar jag förstås efter att dricka morgonkaffet i trädgården.

Längtar du efter något särskilt nu? Do tell!

Kram Sophia

Är secondhand-shopparna medberoende till shopaholicsen

Cecilia ”Closet Chronicles” skriver en himla intressant reflektion om andrahandsshoppingen som fått ett stort uppsving i Slowfashion-rörelsen.

Att handla begagnat är tveklöst bättre för miljön än att köpa nytt. Men betyder det att vi inte kan ifrågasätta begagnatmarknaden då? Jo, det både kan och ska vi göra. Även om det förstås är enormt mycket bättre att köpa begagnat än nytt.

Cecilia skriver bland annat:

Men, så när vi kastar oss in i Slow fashion-rörelsen och kanske börjar handla enbart second hand, skulle vi helt ärligt klara oss utan vår shoppingglada omgivning? Jag kan inte sluta fundera över den där ekvationen. Det här handlar absolut inte om att smutskasta second hand på något vis alls (är ett stort fan!) – eller att ursäkta överkonsumtion. Det är blott en lite intressant tanke, att jag som ”miljömedveten” second hand-konsument, faktiskt är beroende av någon annans konsumtion.

Jag tycker definitivt att det är en tanke som är värd att tänkas. Vi som är klädintresserade och handlar begagnat är ju beroende av andras utrensningar för att få vårt lystmäte. Är vi vår konsumtion bara ett medberoende till shopaholicsen?

Visst är det så att den enda fullt hållbara konsumtionen är den som inte blir av. Sedan kan man fråga sig om det är ett idealsamhälle – att vi skulle leva som före den industriella revolutionen – och i princip bara konsumera vad vi själva kan tillverka.

Visst är det så att andrahandskonsumtionen göder ytterligare nykonsumtion. Många som säljer begagnat shoppar ju enbart nytt. Och det är väl där skon klämmer? Att många bara ser andrahandsmarknaden som ett svart slukhål som sväljer gamla utrensade plagg och själva fyller de bara på med nytt. Jag tror att en del svaret är att höja statusen för andrahandskläder ännu mer. Det måste bli ännu trendigare och en självklarhet för alla. För väldigt många är det sorgligt nog fortfarande inte ett alternativ.

Jag tror att hållbar konsumtion också innebär att vi tittar med kritiska ögon på varför vi shoppar och inte bara på vad. Det går inte att konsumera lika mycket som förut även om vi köper begagnat, åtminstone inte om man strävar efter att minimera sin miljöpåverkan. Vi måste granska våra konsumtionsmönster och fråga oss varför vi upplever att vi måste shoppa saker som vi egentligen inte behöver. Där tror jag att motreaktioner som den minimalistiska rörelsen har många bra verktyg och insikter att erbjuda.

Vad tror du? Har jag fel.

Kram Sophia

 


Mer på temat:
Andrahand i första hand