Gott nytt år

Piper bara inom för att önska dig gott nytt år. Och tack för att du hängt med mig under 2019.

Tänkte först inte berätta vad jag gör, eftersom det låter så förbaskat erbarmligt. Sen ändrade jag mig. Kanske precis vad jag ska göra?

Jag är ensam hemma med Nils. Andreas och Juni är hos Martina och Martin (Martina är ju en av bloggens grundare, om du minns). Till middag åt jag en fryspizza från Ica, som jag sköljde ner med en passionsfrukts-ale samtidigt som jag lyssnade på Rättegångspodden. Nu har jag precis nattat Nils för andra gången och gör mig redo för att krypa till kojs.

Jag hade mer än gärna gått på baluns jag med. Men vet du? Jag orkar inte. Det får vara okej. Just nu prioriterar jag sömn överallt annat.

Låt oss inte avsluta året helt i moll. I förmiddags drog jag på mig ullunderstället och begav mig till badet på Baggensudden. Kl 11 mötte jag upp ett gäng vinterbadare, inga jag träffat sedan tidigare, och så tog vi ett dopp. Ingen bastu, bara rakt i. Efteråt dröjde jag mig kvar på stranden medan adrenalinet värmde kroppen och kände att detta var början på en fin tradition.

Kram

Årssammanfattning 2019

Gjorde du något 2019 som du aldrig gjort förut? Blev tvåbarnsmamma.

Genomdrev du någon stor förändring? Slutade äta godis, glass och sötsaker. Inte ätit en godisbit sedan nyår förra året. Stort för mig.

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år? Jajemensan, en hel drös.

Vilket datum från år 2019 kommer du alltid att minnas? Nils födelsedag den nionde augusti.

Dog någon som stod dig nära? Tyvärr dog barnens farmor en veckan innan Junis treårsdag. Det grämer mig att hon aldrig hann träffa Nils.

Vilka länder besökte du? Höll mig i Sverige.

Bästa köpet? Bokhyllan som vi bygger nu. Den kommer vara ett sånt otroligt lyft för hela huset.

Gjorde någonting dig riktigt glad? Nils, förstås. Och att få uppleva kärleken till en bebis genom ett storasyskons ögon. Det är större än allt jag någonsin känt tidigare.

Gjorde någonting dig riktigt glad? Sömnbristen till trots så har jag känt en sån enorm frid i vardagen som föräldraledig denna gång.

Saknade du något under år 2019 som du vill ha år 2020?  Sömn! Det finns säkert de med barn som sover sämre, men jag hör till dem som klarar sömnbrist riktigt uselt.

Vad önskar du att du gjort mer?  Vinterbadat och tränat. Och rest och haft barnvakt. Fick en bok om tågresor i julklapp och ska bläddra i den för att hitta inspiration till sommaren.

Vad önskar du att du gjort mindre? Oroat mig i onödan. Grälat på barn och man.

Favoritserier från året som gått?  Frasier.

Bästa boken du läst i år?  Skäms när jag skriver detta, men jag har bara läst två böcker på hela året. Det får bli en av dem då och då svarar jag 1793 av Niklas Natt och Dag. Har ett gäng böcker som bara väntar på mig!

Största musikaliska upptäckten? Låten som toppade min Spotify-lista var ”white noise”. Alltså vitt brus för att söva en orolig bebis. Jag blev mäkta förvånad när jag upptäckte att det var min mest spelade låt.

Vad var din största framgång på jobbet 2019?  Att jag arbetade sextimmarsdagar och faktiskt lyckades hålla det ganska bra.

Största framgång på det privata planet?  Att jag och Andreas fortfarande är ihop.

Största misstaget? Hade inställningen att jag minsann inte skulle bli en grälsjuk, missunnsam markatta denna föräldraledigheten. Det var ett misstag.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år? Både och. Glad för familjelyckan förstås. Men ledsen över att barnen förlorade sin farmor alldeles för tidigt. Och ledsen för att jag inte är den där supermorsan med nerver av stål som jag vill vara.

Vad spenderade du mest pengar på? Huset.

Något du önskade dig och fick? Ett friskt, nöjt barn.

Något du önskade dig och inte fick? Bra sömn för hela familjen.

Vad gjorde du på din födelsedag 2019? Oj. Jag minns inte?

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre? Att vi fick sova ordentligt. Aldrig vaknar vi och är utsövda allihop.

Vad fick dig att må bra? Skriva, fota, sy, vinterbada, basta och träna. Utan inbördes ordning.

Vem saknade du? Eva är saknad. Saknar också mina vänner i Malmö och inne i stan, som jag träffar allt mer sällan.

De bästa nya människorna du träffade? Har träffat ganska många nya människor här ute i Saltsjöbaden. En hel handfull trevliga personer via föräldragruppen, men också grannar och föräldrar till Junis kompisar. Har överlag en mer social vardag än när vi bodde i stan.

Mest stolt över? Antagligen Andreas. För att han alltid går sin egen väg och för att han kan så många saker! Han kan snickra, fixa med rör, laga mat och roa barn. Och så är han också en fantastisk programmerare och skicklig företagare.

Högsta önskan just nu?  Att få mer harmoni i vardagen. Fortsätta med träningen som jag kom igång med så bra innan julen. Och att jobbet löper på bra när jag början igen i vår.

Vad tänker du göra annorlunda nästa år?  Byta ut elcykeln mot vanlig cykel och cykelpendla till jobbet. Yoga och springa. Bli bättre på att be om hjälp.

Listan hittade jag hos Underbara Clara.

Artipelag

Igår, annandag jul, tröttnade vi på julmaten och drog till Artipelag i Gustavsberg. Hela gänget, mormor och Jesper inkluderade. Artipelag är ett konstmuseum som ligger på Värmdö (på motsatt sida om Baggensfjärden från där vi bor) med restaurang och café. Promenaden från parkeringen var nästintill hopplös med barnvagn, men desto mer välkommen var åsynen av byggnaden. Förstod senare att vi hade kunnat komma närmre med bilen, men det visste vi inte då.

Alla var vrålhungriga eftersom klockan närmade sig 15. Visade sig att det inte serverades annat än julbord. Happ.

Tur att det var ett julbord extra allt då. Kallbuffé, varmbuffé och efterrättsbord. Vi högg in medan mörkret sänkte sig utanför fönstret.

Ganska snart började det krypa i benen på den lilla. Här blir inget med utställning utan rakt mot barnavdelningen.

Kolla! En jättehall med bilar och koner och stoppskyltar. Roligt för alla.

Juni åkte trampbil.

Nils likaså.

Och jag bad om att bli fotad. Jackan är en Brixtol Deb, köpt via LWL. Setet är från Filippa K, köpt via Sellpy och LWL. Skorna är Kavat Saxen.

Artipelag är grundat av samme man som grundat Babybjörn. Därav udda inslagen av babybjörnprodukter i giftshopen.

Ett, tu, tre hade klockan närmat sig 17 och vi åkte hem. Mätta och roade.

Kram

Julafton

Hoppas att din julafton var fin!

Jag blev väckt kl 06.14. För vilken gång i ordningen har jag ingen aning om. Den tidiga väckningen kändes som ett slag i ansiktet. Vid halv åtta väckte jag resten av familjen och gick själv och lade mig igen för en tantlur.

Vaknade en knapp timme senare av att kroppen värkte av utmattning, men fann det ändå lämpligt att kliva upp. Min sorts trötthet råder inga tantlurar i världen bot på.

Inte allt var åt helvete. Min mamma och Jesper är på besök och Andreas och Juni har julpysslat så fint. Nils är en mönsterbebis förutom att han vaknar lite för ofta.

Andreas och Juni har gjort marsipangodis, mandlar i mörk choklad med strössel på, kanderade äpplen, bakat lussekatter och gjort pepparkakshus. Jag själv är upphovsman till den oheligt stora marsipangrisen i mitten.

Medan ljus ännu var gick vi ut i samlad tropp runt holmen. Glader låg i vagnen och sken.

Soligt var det inte, men ett sällsamt vackert dis bjöd julafton på ändå. Jag avbröt promenaden i förtid för att ila hem och byta Nils bajsblöja.

Hemma igen började vi med de sista bestyren inför jullunchen. Vi kör en sen lunch och sedan kvällsfika. Känns enklast med två småbarn vars humör svajar som en trasig flaggstång.

Beskåda mitt traditionsenliga verk; julsalladen. Mycket uppskattat inslag.

Mormor och min bror underhöll Juni. Här leker de ”kasta apan”.

Jag själv tog sikte på dekorationerna. Nytvättad duk (omsydd gardin), linneservetter, lite kvistar från granen och underlägg från Andreas mamma fick tjäna som dukning i år. Mäkta nöjd givet hur lite energi jag har.

Klippte bara några kvistar från granen och petade ner i en vas.

Myset får man ju gratis när solen går ner halv tre.

Kanderade äpplen kan vara det finaste ätbara pyntet. Men äter någon dem? Känns som att tänderna skulle trilla av omedelbart.

Alla hade en uppgift. Mormor roade Juni. Min bror fotade. Andreas lagade nästan all mat. Jag dukade. Och katterna tog igen sig.

Efter lunchen samlade vi hop oss för att gå till korsningen. Där ses alla grannar i kvarteret och dansar runt ett bål av facklor. Sen önskar man varandra god jul och går hem till sitt.

Efteråt dröjde vi oss kvar i trädgården en stund. Tände marschaller och satte tomtebloss i trädet.

Sen kom tomten! Otrolig succé.Vi vuxna körde julklappsleken och fikade. Juni var lika glad för alla paket oavsett innehåll. En reflex eller pulkan från mormor, glädjen var lika stor.

Efter paketöppningen var det lagom för att natta Nils. Och efter det kom jag aldrig ner igen, så hur kvällen fortlöpte vet jag inte. Jag är ändå glad att jag fick några ljusa stunder till trots. För det här med att hålla god min när jag mår skit, det är jag riktigt dålig på. Men allt blir ju bra igen när jag fått sova!

Kram

Sophia

Julvilan

Igår tog jag och Nils tåget till Lindesberg och Annika. Kvar hemma med julstöket är Andreas och Juni. Sömnen har varit så bedrövlig senaste tiden, med amning varannan timme nätterna igenom. Och med ett barn till hemma är det svårt att få ro för återhämtning. Jag har ingen plan med besöket förutom att undvika städning, disk och tvätt bäst jag förmår. Och vila förstås. Att vara med Nils är inte det minsta besvärligt, bara mysigt. Mer förnöjsam och lättsam bebis får man leta efter. Och hungrigare, förstås.

I dag åkte vi till Naturens Hus utanför Örebro för att äta lunch. Först i promenad i den dimhöljda våtmarken.

Exakt så här dimmigt är det kring hela Örebrotrakten.

Efter lunch, amningspaus och blöjbyte åkte vi till Pilgrim för att se till honom i hagen.

Han har det fint i sin lilla flock tillsammans med tre islandshästar. Nils fick också stifta bekantskap med hästmule för första gången.

Nu ska jag väcka Nils från eftermiddagsluren och äta kvällsmat. Rotfrukter i ugn som Annika gjort. Vila och omtanke är bästa sortens medicin.

Kram

Onsdag och bokhylleprojektet

Hej!

I dag har knappt solen gått upp alls. Halv nio var det fortfarande mörkt ute. Dessa bilder tog jag på min och Nils morgonpromenad vid halv 10, och de har jag behövt ljusa upp rejält. Vintersolståndet har aldrig varit så efterlängtat.

Igår kom snickarna och började bygga bokhyllan. Här på bilden ser du själva skalet. Det fattas skåpsluckor, hyllplan, sockel och krönlist. Så i princip allt då. Men visst ser det lovande ut?

Där fåtöljen står inklämd ska skrivbordsytan byggas. Det var ett fasligt måttande och mätande för att passa in Andreas gigantiska skärm, men jag tror att vi fick till det.

Du kanske undrar varför vi gör oss allt besvär? Vore det inte bättre att vara lite förnöjsam.

Jag håller med om att vår renoveringsiver är helt bisarr. Slänga ut ett fullt fungerande kök är inget konstigt i Stockholm. Det är till och med inte ovanligt att helt nya kök slängs ut för att nya ägare till lägenheten vill förverkliga ”sitt drömkök”.

Men sedan har vi problemet med alla dessa gamla hus som förfaller. Torp, anrika villor och slott som blir till ödehus på landsbygden, men också i stadsnära lägen. Hur sjukt är inte det? Ett sånt hus önskar man inget hellre än en varsam hand. Jag ser det själv hända i våra kvarter. Ofta äldre människor som inte mäktar med att se efter sina fina, gamla hus längre och bara låter dem förfalla. När väl en ny ägare tar vid bestäms det att huset är i så dåligt skick att det bara är att ”blåsa allt”. Hur skulle det sett ut om huset aldrig vansköttes från början?

Nu spekulerar jag vilt igen. Men jag tycker att det är en så beklämmande utveckling. Kulturhistoria och fint hantverk som ingen bryr sig om att uppskatta förrän det är försent. Och i andra ändan, lägenheter som får nytt kök vartannat år.

Kram

Klimatångest är dumt

För några månader sedan hamnade jag och Kaj, i huset snett över gatan från vårt, i en het klimatdebatt. Vi båda blev nog lika överraskade över att den andra tyckte tvärtom.

Han tyckte bland annat att klimatångest var urbota dumt. ”Min barn blir alldeles uppskrämda, de får ju bara ångest!” sa han. Jag kontrade med att det kanske var på tiden att någon fick ångest, att ignorera problemet som vi ägnat det senaste halvseklet åt att göra, har ju knappast varit lösningen.

Men. Jag fick mig en rejäl funderare. Jag har definitivt klimatångest. Så till den milda grad att jag ibland undrar om jag varit oansvarig som skaffat barn. Hur ser deras framtid ut? frågar jag mig. Har vi i västvärlden peakat i välmående nu? Brände vi allt på tre generationer, och så får alla efterföljande leva i vårt kaos? Och så oroar jag mig för att jag inte gör tillräckligt för deras skull.

Kaj å andra sidan. Han oroar sig inte ett dugg verkar det som.

Det spelar verkligen ingen roll om jag och Kajs barn har ångest. Där har han faktiskt rätt, det är urbota dumt. Det enda som faktiskt spelar roll är ju handlingar. Framtiden kommer ju att behöva hysa oss båda två- klimatförnekare såväl som klimatvurmare.

Några veckor senare smög jag åt honom en bok. Ett signerat ex av boken Gör Skillnad.

Inte för att jag vill att han ska få ångest. För det hjälper inte ett dugg. Om han ens läser i den tror jag inte att han kommer att ta några egna initiativ, de vore nog att hoppas på för mycket.

Men jag hoppas att boken bidrar till att Kaj förstår situationens allvar. Och åtminstone inte ställer sig i vägen för de nödvändiga reformer som måste göras. För det är där det största arbetet återstår. Det allra, allra viktigaste är att vi röstar på politiker som driver arbetet framåt. På bred front och genom tvingande lagstiftning. Vi har ju inte ens tre mandatperioder på oss att nå 1.5-gradersmålet. Tre? Det är ju ingenting.

Om jag har mindre ångest? Tyvärr inte. Nu har jag dessutom ofta ångest över att jag slösar min energi på att ha ångest. Och boken har jag inte fått tillbaka heller. Tur att den finns som ljudbok.

Kram

Söndagshej

Vårt internet ligger nere för tillfället. Och skärmen på min IPhone X, som jag var så mallig över att ha köpt begagnat, är trasig på ett pikant sätt. Vissa bokstäver fungerar inte. Närmast ett mirakel att jag kan skriva dessa få rader. Ska undersöka hur jag lagar telefonen på bästa vis. Varje gång jag lagat en skärm på en IPhone så är det som att skärmen bara fungerar fläckvis efteråt. Jag vänjer ju mig vid att det tar fem minuter att skriva ett sms eller en instragramkommentar, men det är så retsamt ändå.

Vet du var jag lagar skärmen så att den blir som ny?

Kram

Morsligt

Efter att jag nattat Juni och Nils smög jag ner för trappan. Hämtade strykjärnet och en flaska linnevatten. Bar upp strykbrädan från källaren och lade varsamt Junis lucialinne på. Strök det så noga jag mäktade med, och kunde inte låta bli att tänka på hur många andra föräldrar som gör prick samma just nu. Stryker lucialinnen åt förväntansfulla barn. Byter batterier i kronan och rotar i lådor efter röda satinband. Så himla morsligt. Nu råkar Andreas vara på julmiddag med jobbet och därför föll lotten på mig, men klart att det är karlgöra också. Det är liksom inte det minsta jobbigt. Snarare en högtidsstund.

Kram

Monotona treenigheten

Luften gick ur mig lite efter inlägget om biblioteket. Just nu känns det som att jag fastnat i en treenighet av monotoni; tvätt, städ, disk. Däremellan hämta och lämna. Om och om igen. Till glädje för ingen.

Jag så innerligt trött och sliten. Utled på alla hushållssysslor. Tålamodsprövad av fyra månader utan en enda natts ordentlig sömn. Det är ju inte barnen som är jobbiga, men det är ansträngande ändå. Jag och min man måste ju reda oss själva bäst vi kan. Andreas föräldrar finns inte kvar och mina bor i Skåne. Stundom känns det så otroligt bräckligt. När tålamodet är tunt som flor, och huden öm. Då måste man väga varje ord på guldvåg. Konflikter sprungna ur småsinthet har vi liksom inte marginaler till.

Du hör ju! Gnäll och stånk. Tur att en lång ledighet hägrar. Andreas kommer att vara ledig nästan en månad över julen, och jag har fått erbjudande om att komma till Lindesberg tillsammans med lillbarnet och vila upp mig några dagar.

Det är ju ändå fint? Att det känns som semester att bara ha ett barn. Det kunde jag aldrig tro.

Kram