I dag hade jag ett uppföljningsmöte med en psykolog. Hur går det med allt? frågade hon. Och jag kunde för första gången på många år berätta att det går faktiskt ganska bra. ”Varför då” undrade hon? ”Jo, försöker att unna mig att göra saker som jag vet att jag mår bra av”, svarade jag. Som att träna, äta näringsrik mat och gå och lägga mig i tid. Plocka upp en bok då och då och ringa en vän och försöka plocka upp i hemmet varje kväll. Och så unnar jag mig en löprunda när hjärnan behöver vila.
Under nästan hela mitt vuxenliv har jag sett allt sånt som måsten, och med detta har hjärnan automatiskt sorterat dem som tråkigheter. ”Jag måste börja träna”, eller ”jag måste sluta äta godis på vardagar”. Men se det är det fina med att vara vuxen, det måste man inte alls.
Men jag vet hur bra jag mår av att träna och att äta näringsriktig mat. Det unnar jag mig välmåendets skull.
Måsten har man bara tre här i livet. Har man barn måste man sörja för deras välmående främst. Man måste försörja sig och man får inte ha ihjäl någon. Resten är valfritt! Man måste inte alls gå och lägga sig i tid, man måste inte ha ett städat hem och man måste absolut inte träna.
Sedan jag började tänka så är det inre motståndet mot alla vuxligheter gradvis nötts ner. Det är lättare att förhandla med mig själv när det handlar om förmåner och inte bestraffningar.
”Mmm, vad bra” svarade psykologen, och skrev upp detta på sin whiteboard. ”Unna dig i stället för måsten” står där nu i blått till alla som kan tänkas behöva höra det.
Kram
för min del slutade tråkiga saker bli måsten efter att jag skaffade barn. gå iväg på ett träningspass, få stå och dona med tvätten i tvättstugan är numera egentid. att få koncentrera sig på en enda sak utan att ha någon som står och rycker en i byxbenet ör ljuvligt. jag hyser sådan kärlek till min tvättstuga och träning nuförtiden!