Det här med tränings-och kostprogram gör mig förbryllad. Mitt lokala gym kör ofta kampanjer som går ut på att man ska komma i sitt livs form på åtta veckor. Det är träningsprogram, kostprogram, procentsatser hit och PT dit. Invägning och utvägning. Dyrt som pocker är det också. Jag begriper inte varför man måste formtoppa på åtta veckor, annat än om man är elitidrottare? Meningslöst när man bara är i sämre form livets alla andra veckor.
Jag har också kört träningsprogram, till exempel mammaträning, där man arbetar för att bygga upp kroppen efter graviditetens påfrestningar. Så det är inte så att jag är emot träningsprogram i sig.
Samma med löpsedlarnas utfästelser som lovar kiloras på två veckor. Eller alla juicedieter som ska rengöra kroppen på en vecka. Vi överskattar vad vi kan åstadkomma på kort sikt, och underskattar vad vi kan åstadkomma på lång.
För tio år sedan var jag i tämligen usel form. Jag rökte, drack alkohol alla veckans dagar utom måndagar och möjligen tisdagar och befann mig i ett förstadium till skörbjugg. Och dietade såklart om vartannat, fast bantade hette det nog på den tiden.
I dag håller jag ingen särskild kosthållning, annat än att jag inte äter godis och bakelser, med undantag för hembakt någon gång i månaden. Tränar lite men regelbundet och småbarnslivet bjuder ju inte in till överdriven vinkonsumtion, om vi säger så. Och min 32-åriga kropp klarar saker min 22-åriga aldrig hade mäktat med; springa en mil, bära barn dagarna i ända, cykla 20 mil varje vecka och ändå ha kraft att laga middag om kvällarna.
För att jag tagit det gradvis. Inte tack vare något chockprogram som gett mig magrutor (och sen dåligt samvete) på åtta veckor. Och det långsiktiga perspektivet är min guide. Innan jag förändrar upplägg resonerar jag alltid, lite vuxet, med mig själv: Orkar jag det här i flera år?
Att träna sju hårda pass i veckan och späka kroppen med en näringsfattig kost – det ger absolut resultat på kort sikt. Men det är ju ett våldsamt tråkigt liv i längden. Det är anledningen till att de flesta återgår till gamla beteenden igen. Men om man vågar tänka på att orka träna likadant i de kommande tio åren, så tror jag att det är helt andra träningsupplägg som kommer för en.
September anlände med klar, krispig luft, milda vindar och förvandlade lövverket till ett bål av orange, gult och rött. Vilken månad ändå!
Jag lämnade arbetet och började skolan. En månad in har jag fortfarande inte ångrat mig, tack och lov. Är så otroligt ivrig och hungrig på kunskap att jag har svårt att slita mig från arbetet. Just nu gör jag och min grupp en app för surdegsbakare, rätt kul va?
I början av månaden flyttade Nils in till Juni. Nu har de delat rum i en månad och det går över förväntan. Båda två sover förvånansvärt bra. Och nästa allra bäst – jag har fått min sida av sängen tillbaka.
Vi deltog i ett event på Hyber (där man alltså hyr barnkläder, som på bilden) och hela familjen gjorde skogshinderbanan på Siggesta Gård. En helt fantastisk dag på alla möjliga vis. Det går fortfarande att delta i Hybers och Rädda Barnens gemensamma kampanj Hopp om framtiden, som stöttar familjer i socioekonomiskt utsatta områden. Swisha en slant och du kan vinna fantastiska ytterplagg till barnen i ett helt år. Läs mer hos Hyber.
Jag, Emma Sundh och Annika som driver kontot (@medveten_i_stan) drog igång Cykeluppropet! Och vilken rivstart det fick. Förutom att hundratals megastora influencers – och viktiga vanlisar – har visat sitt stöd, så har vi också cyklat med trafikborgarrådet och precis just nu mejlar jag med regeringskansliet om en cykeltur med Tomas Eneroth. Hoppla!
Dahliorna är fortfarande i vild blom.
Plockar in buketter varje vecka. Och än verkar frosten hålla sig långt borta.
Jag och Nils plundrade äppelträden.
Varenda kart gick i princip åt. Det blev syrlig äppelmos, äpplechips och massor av mellanmål.
Vi gjorde hösfint i trädgården och planerade inför nästa års projekt. Då bygger vi förhoppningsvis utekök. Och så blir det ännu fler rabatter och odlingslådor.
Jag har gjort min första frilansmånad för Steamery. Skrivit artiklar om exempelvis kashmir och hur man fixar till ofräscha secondhandplagg. Hojtar när de kommer upp, men här är en av bilderna vi tog.
Såhär ser jag ut när jag är klädd för arbete. Jympaskor så att man orkar stå på benen hela dagen och jeansen Mika från Weekday.
Och så sydde jag en egen slipover. Är väl precis som alla andra helt betagen av detta praktiska plagg. Grävde fram en gammal ulltröja från Dagmar jag inte använt på år och dar, klippte av ärmarna, ögonmåttade till en ärm-ringning, nålade och sydde. Färdigt på en timme.
Sedan har jag badat ett par gånger, tolv friska grader i vattnet nu. Träffat gamla vänner och sagt hejdå till några som flyttar tillbaka till England om några dagar. Fy alltså, tycker så synd om mig som blir av med dem som grannar. Tycker gott de kan stanna!
Onsdag. Ungefär nu känner jag att jag vevat igång veckan ordentligt. Så dags med tanke på att den snart är slut.
Jag tänkte tipsa om tre helt orelaterade saker som alla bidrar till trivsel i min vardag just nu.
Du lyssnar väl på Esther Perels podcast ”Where Should We Begin?”. Det borde nästan vara lag på det om man någongång befunnit sig i en kärleksrelation. Varenda avsnitt finns det visdom att ösa ur. Oavsett om det är en session som handlar om ett bögpar med krigstrauman, en småbarnsmamma som upptäcker att hon är polyamorös, eller en ett lesbiskt par i medelåldern där den ena fortfarande inte kommit ut. För mig handlar det inte paren och problemen i sig, utan att de flesta rädslor och känslor är gemensamma. Får minst en insikt om mig själv i varje avsnitt.
Nu cyklar jag ju till stan eller till skolan typ en dag i veckan, jämfört med 3.5 mils cykling varje dag förut. Till min stora förtjusning har jag återupptäckt NTC-appen; Nike Training Club. Den har fått sig ett rejält ansiktslyft sen jag använde den sist för en sisådär 7 år sen. Rik variation på program, allt från korta 10-minuters pulshöjare till längre helkroppskörare. Och så väldigt behaglig att använda. Perfekt att slå på i rasterna. Nämnde jag att den är gratis?
Jag måste bara få skryta lite om #cykeluppropet. Sedan vi drog igång kampanjen för två veckor sedan har vi cyklat med Daniel Helldén, trafikborgarråd i Stockholm och nu för vi samtal med infrastrukturministern Thomas Eneroth om ett liknade upplägg. Och alla hundratals människor, stora influencers och helt vanliga vanlisar, som engagerat sig på Instagram? Ett sånt resultat ger mersmak! Min rekommendation är alltså att 1, stötta oss på Instagram och 2, engagera dig i något som DU vill se bli bättre. Det går att påverka – du kommer att hitta fler som vill engagera sig och många politiker är villiga att lyssna. Fick en fin kommentar på instagram på tal om att initiativ lönar sig: Det är ju politikernas jobb att förvalta våra röster. Klart att de ska lyssna på medborgarna!
Håll i slokhatten för nu ska vi prata om trädgårdsplaner. I söndags hade vi en riktig fixardag i trädgården. Här är för övrigt en vy som jag aldrig visar i varken blogg eller sociala medier; studsmattan!
Den är gigantisk och hiskelig, men vi fick den av gratis av våra grannar och då kan man inte klaga. Nästa år monterar vi upp den bakom huset på nordsidan. I stället ska vi sätta upp grindar och gräva rabatter på högra sidan av grusgången. Det senare brådskar lite eftersom jag beställt en sisådär 1500 tulpanlökar på Bulbs.se
Storbarnet är så stor att hon faktiskt kan hjälpa till. Här sopar hon studsmattan fri från nypon och löv.
Lillknodden styr rakt mot äppelträdet där han lärt sig att godsakerna dinglar från grenarna. Synd bara att redan tagit tillvara på varenda syrligt äpple.
Vad mer har ni på lut? Jo, vårt trädgårdsland ska bli utekök med tillhörande uteplats. Vi ska flytta på odlingslådorna och lägga fint grus här i stället. Längs planket ska jag sätta vildvin för att få det att smälta in, och där ska sedan själva uteköket stå. Där lådorna står kanske vi bygger en spaljé (med vinrankor som slingrar sig i taket, drömmen!) och så ska vi ha bord och stolar med plats för i alla fall tio personer. Okej, åtta i alla fall.
Här är utsikten från motsatt vinkel. Bakom björken skymtar man också havet.
Bakom backen som döljs av dahliabuskarna håller vi på att anlägga en äng. Äng låter anspråksfullt när det handlar om en 100 kvadrat gräsmatta som vi inte ids klippa. Klipper gör vi två nu bara gånger per säsong, och i söndags klippte vi den för sista gången i år.
Storbarnet roade sig bäst hon kunde.
Såhär ser ängen ut i högsommar. Tanken är att så fröer av ängsblommor här som ska få växa vilt och skapa trivsel för pollinerande insekter.
Sist men inte minst ska ostsidan få ytterligare lite kärlek. Tidigare fanns här bara ogräs, men vidjehortensiorna vi satte i våras har i alla fall tagit sig så pass att de blommat rikligt hela säsongen. Om än mycket glesare än förväntat. Kanske att vi fyller på med fler hortensior, jag vill ju ha en buskig och frodig häck.
Mot husets södra vägg står krukdahliorna och myser. Här tänkte jag fylla på mer fler till nästa säsong. Och på andra sidan gruset anlägger jag en rabatt. på våren sätter jag tulpanlökar där… men sen då? Jag vill helst ha en dahliarabatt till men min man är tveksam.
Såhär planerar vi för att möblera om i vårt gröna rum. Och jag kan inte säga annat än att det ska bli så roligt! Jag älskar att vara hemma om sommaren och njuta av en prunkande trädgård. Sedan vi flyttade till huset har vi knappt varit bortresta mer än någon vecka om sommaren. Allt vi vill ha finns ju här?
Kanske har jag PMS, kanske är jag bara osedvanligt klarsynt. Men jag känner mig fruktansvärt, orimligt ful.
Visste du att vi svenskar spenderar mest per capita i hela EU när det kommer till skönhet och kosmetika? De senaste siffrorna är från 2017 och då spenderade vi hisnande 18 miljarder på krämer och smink årligen. Gör det mig till konservativ för att jag tycker att det är osunt?
Vad vill jag säga med detta då?
För det första; jag är också fåfäng och det står jag för. För det andra; jag är jättelat. Min mascara tog slut någon gång under förra året och inte förrän förra helgen gjorde jag slag i saken och köpte ny. Att man knappt sett mina ögon på ett helt år är inte för att jag anammat den coola köpenhamnslooken, utan bara för att jag inte iddes köpa en ny. Plus att jag på allvar tycker att det är läskigt med alla kemikalier på huden men är alldeles rådvill i vad jag ska välja i stället.
Det är inte så att jag är blind för trender, det är bara det att jag inte förstår dem riktigt. Countouring, setting, 3d-bryn, fillers – det är en helt främmande värld för mig. Mina glesa bryn platsar inte in bland andra fluffade och permantade bryn. Och jag känner PANIKEN växa inom mig. Om jag inte hänger med nu, hur ful kommer jag inte vara i jämförelse om fem år? Jag vill inte bry mig, men det är fan oundvikligt.
Jag gör mitt bästa för att inte granska mig själv så noga. Trixar inte med ljuset i badrummet. Försöker spegla mig på håll och inte fästa blicken på porerna. Men tankarna om att jag inte duger hemsöker mig ändå. Jag skojar inte när jag säger att 70% av annonserna jag får på facebook handlar om skönhet. Bryn-epilatorer, elektriska manicker som ska ”rengöra porerna”, krämer som motverkar åldrande.
Det. Tar. Aldrig. Slut. Varför måste jag informeras om min oduglighet 10 gånger om dagen? Är det för att jag är kvinna och 30+? Är det för att jag rekommenderat Hudbibeln som algoritmerna klumpar ihop mig de som gillar läppglans som bränner som eld och får läpparna att svullna?
Utforska-funktionen på Instagram borde byta namn till något helt annat. För min vy handlar väldigt lite om att utforska något nytt. Det är bara SAMMA. Och inom mig ekar viskningarna: DU ser inte ut så. DU lockar aldrig håret. DU duger inte. Jag behöver inte ens skönhetsmagasin som berättar för mig hur ful jag är, det gör jag så bra själv.
Jag förstår att jag har en normkropp och tämligen vanlig hy – jag förstår det – så ingen behöver jämföra min självupplevda otillräcklighet med någon annans erfarenheter.
Jag måste bara få ventilera mina helt osorterade tankar och känslor. För jag håller på att bli galen. Denna sjukliga fixering av utseendet och ständiga experimenterandet med utsidan – är det vad som blivit av den kvinnliga frigörelsen? Eller det kanske inte går att dra såna paralleller? Det är så himla svårt att prata om detta ämne utan att skambelägga enskilda kvinnors beteende, och det är det sista jag vill.
När det kommer till utseendet känner jag mig inte fri. Jag känner mig trängd in i ett litet, litet hörn där jag förväntas spendera tusentals kronor i månaden (!!) på krämer, smink och behandlingar. Förlåt, Self-care, kallas det visst.
Hjälp mig här! Finns det någon sund röst i skönhetsdebatten som jag missat?
Nu har farmor somnat in. Det brinner bakom ögonlocken, ögonen tåras och halsen tjocknar varje gång jag kommer på att hon inte längre finns. Hon har liksom bara varit där för mig jämt. Som en fond av stillhet och trygghet, mot vilken resten av mitt livs tvära kast mellan toppar och dalar utspelat sig. Tagit allt med ett stoiskt jämnmod och en svart, melankolisk humor.
Det är en ynnest att hon fick vara min farmor i 32 år. Och själv kan jag inte begära mer av livet än hon fick; barn, barnbarn och två barnbarnsbarn. Samtidigt är jag ödmjuk inför att farmor aldrig fick något gratis. Hon föddes inte ens tio år efter att kvinnor fått rösträtt. Knappt något av det jag tar för givet har hon någonsin kunnat räkna med. ”Ammar du fortfarande?” frågade hon mig en gång. ”Nja, jag slutade när hon var sex månader ska jag skamset”. ”Sex månader, oh så bra! ”Jag kunde bara amma i tre månader och sedan fick jag lämna pappa hos dagmamma.” Farmor klagade aldrig över sin lott i livet, men jag kan förstå att livet som ensamstående mamma på tidigt 60-tal var något helt annat än i dag. Men full av politiska åsikter var hon, ända fram till slutet. Framförallt så avskydde hon högern. Och det är väl inte så konstigt, med mer än 90 års samlade erfarenheter av att ständigt vara missgynnad av en gammalmodig samhällsordning. Först som fattig bondtös utan tillgång till högre utbildning. Sen som ensamstående mor i ett samhälle som varken erbjöd förskola eller någon föräldraersättning att tala om. Men hon klarade sig såklart, för envisare människa har jag nog aldrig träffat.
Nu har hon fått somna in, kära farmor. Och jag kan inte vara ledsen för hennes skull, för jag tänker mig att hon fått frid från sina kroppsliga plågor. Jag är ledsen för min egen skull, som inte längre har någon envis farmor, med svart humor och med ett hjärta som klappar för samhällets svagaste. Hon fattas mig.
I morse vaknade jag 07 av väckarklockan, och inte ett vrålande barn, för en gångs skull. ”Vad kan gå fel med en sån här pangstart?” tänkte jag och klev upp för att förbereda för frukost. Hela familjen skulle till Siggesta Gård för ett event tillsammans med Hyber och Rädda barnen.
Klipp till en timme senare och vi sitter i bilen. Inte mot Siggesta Gård utan Nacka närakut. Nils hade blivit stucken av en geting på halsen och eftersom det var hans första getingstick, på ett dåligt ställe dessutom, ville 1177 att han skulle bli läkarundersökt. Han var förstås frisk som en nötkärna och vi kunde köra hemåt efter exakt två minuters undersökning.
Morgonkaffet sköljde jag ner över handfatet och frukostmackan åt jag i bilen på väg till Siggesta. För lagda planer ändrar man ju inte på bara sådär.
Och vilken tur att vi kämpade mot både getingstick och ena barnets känslomässiga haveri (först var det över badbyxorna som inte fick bäras, sedan över överdragsbyxorna som skulle bäras och till sist handlade det om leksakerna som INTE fick komma med).
Hyber (som alltså hyr ut prima barngrejer, tänk annars väldigt dyra Reima-kläder, Ergobaby bärsele osv) bjöd in till ett event tillsammans med Rädda Barnen, för att uppmärksamma sin kampanj #hoppomlivet. Hundratusentals barn lever under svåra förhållanden i Sverige i dag. I fattigdom, utsatthet eller i våldsamma familjer. Rädda Barnen arbetar för att skapa trygghet för barnen som faller mellan samhällets stolar. Nu i Coronatider är det de som redan lever på marginalerna som drabbas hårdast, det är värt att påminna sig om. Du kan också bidra (och tävla om ett års medlemskap på Hyber) genom att swisha Rädda Barnen. Läs mer hos Hyber vettja.
Vi sladdade alltså in ganska sent och anslöt lagom till Skogshinderbanan. Det är en utmanande hinderbana med sju olika stationer. Redan vid första hindret var storbarnets mulna uppsyn som bortblåst. Hon klättrade, balanserade, kröp, hoppade, klättrade lite till i en och en halv timme och fick i princip bäras bort från hinderbanan mot sin vilja. Även vuxna gjorde sitt bästa på hindren, men skulle säga att de var en prövning för alla som inte är elitgymnaster.
Efteråt bjöds på mat och gott snack. Jag växlade ord med Emma Sundh, som ju är medkampanjare på Cykeluppropet och där fanns också Husligheter, Nina Campioni och andra storheter som Asabea Britton och Sandra Bråding mfl. Och lilla jag! Efter maten gav sig Andreas och Juni på minigolfbanan och slog 18 hål medan jag rullade Nils till sömns i vagnen och tjötade.
Lillkotten ägnade hela utflykten åt att äta på saker och slagga i vagnen. Inte konstigt att man är ett sånt solsken då.
Det blev en himla fin dag för hela familjen. Som du ser är båda barnen kittade i lånade Reima-plagg. Om man vill rusta barn för utomhus i all sorts väderlek är det Reima eller Isbjörn som gör de allra bästa plaggen. De är förstås snordyra och långtifrån tillgängliga för alla. Jag kan verkligen rekommendera att hyra (det är grymt smidigt, man får byta storlek närsomhelst och man slipper ligga ute med flera tusenlappar åt gången). Jag har haft turen att komma över begagade Isbjörn-overaller till barnen de senaste vintrarna, men nästa gång tror att vi hyr i stället för att köpa.
Här har du en vy jag inte sett på över ett år! Och som jag saknat den. Här stod tidigare Nils spjälsäng. Nattygsbordet var alldeles belamrat med flaskor, wipes, kräkor, febertermometrar och annat småbarnsbjäfs.
I morse fick jag ett ryck och städade undan det sista. Knipsade min allra mest praktfulla Dahlia – en maffig Café au Lait – och satte i vas tillsammans med en ormbunke. En litet broderat glasunderlägg undertill, och så en loppad mässingsburk för ringar, snoddar och mindre bös.
Överkastet fick Andreas mamma och pappa i bröllopspresent. Nu bor det hemma hos oss och kommer till användning alldeles för sällan. Vi har knappt kommit åt sängen för alla bebisgrejer, att bädda och göra iordning har det inte varit tu tal om.
Nils då? Han har flyttat in i barnkammaren till Juni och har aldrig sovit bättre. Min och Andreas respektive Fitbit skvallrar om att vi snittar en timmes mer sömn varje natt sedan Nils flyttade till barnkammaren. En timme?!
Det här tar emot att skriva, det medger jag: Du borde inte cykla. Helst inte någonsin mer om du bor i Stockholm, men även cyklister i Nacka borde överväga andra transportmedel till vardags För varje ny cyklist innebär i dagsläget att jag får mindre yta att cykla på. Och så vill jag ju inte ha det!
Det menar jag förstås inte, egentligen unnar jag alla den välgörande egentiden och motionsstunden som min cykelpendling utgör. Men från ett trafik– och säkerhetsperspektiv är cykling i stadens rusningstrafik inget annat än ett förbannat dårskap. Helt ärligt ger jag mig ut varje morgon med inställningen att det kan bli min sista.
I morgonrusningen möter jag äldre damer på elcyklar och kostymklädda män på tunga herrcyklar med portföljen dinglandes på styret. En hel armada av spandexbeklädda Tour-de-France-aspiranter och kollriga barn med för stora ryggsäckar. Pappor och mammor med den allra dyrbaraste lasten fram i lådan. Och så förstås det nyaste inslaget i trafikfloran; elsparkcyklarna, de får vi heller inte glömma. Cykeln är det mest demokratiska fordon vi har, och just precis det – att cykeln är för alla – som gör det till ett oöverträffat sätt att ta sig från punkt A till B.
Problemet är bara att vi alla ska trängas på samma, smala cykelbana. För att du ska förstå det helt orimliga i detta är det som att Formel 1-bilar, epa-traktorer och skrindor skulle buntas ihop i ett körfält. Visst att alla har fyra hjul men där slutar också likheterna. Corona-våren har inneburit ett rejält uppsving för cykeln, och förhoppningvis blir det starten på en efterlängtad cykelrevolution.
Många andra länder satsar miljarder på få fler att cykla. Nederländerna, Danmark och Frankrike för att nämna några. Sverige säger sig också vilja satsa på cyklismen, och Facit? Svenskarna cyklar 38% mindre än vi gjorde 1995! Visste du att tidigare fick man inte ta parkeringsplatser i anspråk eller begränsa biltrafiken när man byggde cykelbanor.
Att cykla är bra för en, i alla fall på kort sikt. Som småbarnsförälder med långt pendlingsavstånd är cykeln mer än ett fordon för mig. Cykeln är en livboj för min mentala hälsa eftersom vardagen i övrigt inte direkt bjuder på många tillfällen för träning. Med cykeln slipper jag förhålla mig till kollektivtrafikens inrutade tidtabeller och morgonstressen blir hanterbar i stället över övermäktig.
Om fler cyklade skulle klimatet vara största vinnaren. Näst högsta vinsten drar stadskärnorna, föreställ dig vad de skulle bli om värdefull mark inte togs i anspråk av parkeringar och ringlande bilköer. Förloraren? Ironiskt nog cyklisten, i alla fall som det ser ut nu. För de långsiktiga hälsovinsterna uteblir om man ska dammsuga i sig bilarnas avgaser vareviga morgon. Folksam undersökte frågan senast förra året och konstaterat att en cyklist i morgonrusningen andas in sex gånger högre nivåer av luftföroreningar än en genomsnittlig stockholmare. Något som är förknippat med ökad risk för för tidig död. Kul!
Det är en politisk paradox att exakt samma beteende som kommer hela klotet, samhället och staden tillgodo ipraktiken blir en bestraffning för den enskilda individen. När det borde vara tvärtom!
Vad jag efterlysning är politisk handling. Sverige ligger fortfarande 40 år efter de länder som redan på 70-talet, på grund av oljekrisen, satsade på cykeln. De goda nyheterna är att det saknas varken forskning eller goda exempel att kopiera. Som Emma Sundh skriver:kanske vi kan kika lite mer på cyklismens Nederländerna i stället för bilismens USA?
Staten lyfter själv fram att det viktigaste är att planera för cyklismen i första hand – och inte som nu – bilismen. Resultatet av prioritera det omvända lever vi redan med i dag. Bilen har i hundra år rullat fram på bekostnad av alla andra fordon.
Men jag tänker att Sverige inte behöver uppfinna hjulet. En god start är ju att kopiera andra länders framgångsrika koncept.
Här är ett axplock av idéer:
– Pop up-cykelbanor i city är en bra första åtgärd för att möta den ökade mängden cyklister som tar sig till jobbet i Coronatider. Det är bara att följa det goda exemplet från städer som Berlin, Vancouver, Milano, Bogota, Bryssel mfl, mfl.
– Bredare cykelbanor längre från bilarna.
– Konstruera cykelbanor som minimerar uppförsbackar, korsningar (ständiga start-och stopp är bra mycket obekvämare på en cykel än i en bil) och hala vägbanor.
– Bättre vägskyltar för cyklister. Trafikvett i cykelbanan kommer tyvärr inte automatiskt.
– Reseavdrag för cyklar. Och nu pratar jag inte om de där 350 kronorna man får dra av i dagsläget. Att cykelpendla är inte helt gratis. En cykel som tål längre sträckors pendling kostar en slant i inköp. Om den ska vara trafiksäker krävs också en gedigen service minst en gång om året.
– Bilfria zoner i staden.
– Cykelleder som binder ihop städer. Hela Sverige måste kunna ta sig fram på cykel.
Jag fånar mig bara när jag säger att jag inte vill att fler ska cykla. Litegrann i alla fall. Jag vill såklart att många, många fler ska få upp ögonen för cykelpendling. Allra helst politikerna, så att det blir någon jävla ordning i cykelbanorna framöver. Därför är jag med i #cykeluppropet!
Delta i cykeluppropet:
Dela en bild på din cykel, på dig själv med din hjälm/Hövding eller något annat cykelrelaterat på till exempel Instagram. Uppmärksamma #cykeluppropet i ett inlägg där du efterfrågar bättre, säkrare och vettigare situation för cyklister. Du kan också dela en bild på de platser som behöver förbättras för cyklister.
Jag som skulle berättat om min helg! Om det härliga museibesöket vi gjorde i fredags och om pangfrukosten vi åt i dag. Så blir det inte, hörredu. För klockan är snart 10 och jag måste ställa in matleveransen i kylen. Och sen ska jag göra kväll och knoppa.
Likabra känner jag. Hela kvällen slukades av en mycket roligare grej. I morgon får du pipa in här eller på Instagram och spana in vad jag och Emma Sundh och @medveten_i_stan och MÅNGA fler har kokat ihop.
Förresten. Både kjolen och t-shirten är nya. Kjolen är från HM och tröjan från &Other Stories men jag haffade dem på Sellpy för en femtiolapp stycket. Såg flera annonser ute för kjolen, tips tips!
