Month: november 2018

I fredags kom Andreas hem, och nu, Söndag kväll har jag hunnit ikapp med tvätten. Ni som läste förra inlägget vet vad jag pratar om. Denna helg har vi gjort inget särskilt. I lördags kom grannarna förbi och lekte, och vi vuxna satt och fikade. Andreas bakade en smarrig chokladkaka, jag nöjde mig med att sätta på en ny kanna kaffe. Blev trevligt ändå.

Resten av helgen har vi tillbringat såsandes i raggsockor och hängiga underställ. Varje hörn, skrymsle eller yta är i princip upptagen av en katt som tar sig en lur. Ju kallare det blir desto kortare blir deras äventyr utomhus. Förra veckan skickade grannan en bild på hur katterna tog sin förmiddagslur på deras uppblåsbara bubbelpool (som är uppvärmd). Svårt att vara en diskret granne med Kjell och Ing-Britt som brer ut sig över hela grannskapet.

I dag bestämde vi oss för att göra helgens enda nyttiga gärning; kratta löv. Det tyckte Juni var kul i exakt 16 minuter och krävde sedan att få tillbringa resten av tiden i ett träd.

Jag har också testat den galnaste fläckborttagningen någonsin. Red Wine Stain Remover från ett brittiskt märke som heter Attirecare. Juni åt röda vinbär i en vit tröja i morse  och det lämnade sina spår. Äntligen uppenbarade sig en möjlighet att testa! Man sprejar direkt på fläcken och sedan försvinner den som genom magi på några sekunder, och därefter tvättas plagget som vanligt. Jag återkommer mer kring denna produkt när  jag gjort mer research. Köpte den på vinst och förlust men har inte läst på i detalj vad den innehåller och hur den verkar.

Ögonlocken hänger tunga och jag kan inte fästa blicken på något särskilt. Borde gå och lägga mig fastän klockan inte slagit nio en fredagkväll. Men det går inte för jag väntar på att tvätten ska torka. Andreas kom hem i dag efter en knapp vecka på arbetsresa. Det kan tyckas simpelt att rodda en vecka själv med ett barn, men på blott sex dagar har jag gått från en ganska vanlig person till ett studieobjekt i mänskligt förfall. Trots att jag tillämpar sex timmars arbetsdag kändes hela veckan som ett enda långt gatlopp där jag ständigt blev slagen i ansiktet av sysslor jag förbisett eller glömt av. Jag trodde att veckan var planerad in i minsta detalj, men ändå lyckades jag komma till min kurs på rätt tid men fel dag, stänga dörren för kattlådan så att Ing-Britt demonstrativt bajsade ner Junis säng och backa bilen in i ett buskage. Och medan jag tvättade Junis sängkläder fick hon sova i vårt rum. Helt orelaterat till denna avvikelse från våra sov-rutiner, men anmärkningsvärt otajmat, råkade hon ut för ett sällsynt blöjläckage. I vår säng. Och medan jag tvättade ännu ett lass sängkläder smet Ing-Britt in och protestkissade i Junis säng, som efter förra kvällens olycka var utan madrasskydd. Och medan jag nu, en fredagkväll strax efter nio, tvättar familjens tredje uppsättning sängkläder på bara två dagar, ställer jag mig den enkla frågan var jag ska sova?

Min vardag känns som en sekvens dråpliga händelser tagna från amerikansk sit-com. Just det, i natt vaknade jag av ett återkommande pip. Det var frysen som protesterade mot att jag glömt stänga dörren, och nu har den tackat mig med att bepansra sig med istappar. Jag är så kränkt över detta att jag bara förtränger problemet och tänker att jag får lösa det när jag lyckats bända upp ögonen igen.

Hur överlever andra människor?

Halli hallå i afton,

Först skulle jag ha bloggat under eftermiddagen, men då var jag tvungen att tvätta. Sedan efter maten, men då var jag tvungen att hänga tvätt. Sen blev jag tvungen att ringa en vän och göra en snabb jobbgrej. Ett, tu, tre sitter jag här och har huset fullt av tvätt i olika stadier av färdigt och inser att jag måste duscha, för det har jag nog inte gjort på hela helgen. Annars då?

Slasksörjan till väder behöver ju ingen närmare presentation, men det är den stora anledningen till att jag tagit max två bilder på hela veckan. Varav den ena är på min gröna smoothie som dagen till ära pryder bloggen. Dagsljuset når mig liksom aldrig. Ska försöka att skriva mer i veckan som kommer. Andreas är i Dubai på jobb och resten av teamet håller sig hemma och kurar framför brasan. Planen var egentligen att vi skulle följa med, men jag ångrade mig i sista sekund. Dels ville jag inte missa en dag av kursen som jag går nu, men framförallt ville jag inte flyga i onödan. Om detta inte vore en okynnesflygning vet jag inte vad som är det. Andreas måste åka för jobbets skull, men vi skulle följt med enkom för att semestra. Jag vet inte hur du resonerar, men mitt klimatkonto har slut på kredit för ett bra tag framöver.

Dessutom är det inte den typen av resa (en vecka på ett enormt, opersonligt hotell) som ger mig supermycket ändå. Om det är ladda batterierna som jag behöver finns det jättemånga alternativ som inte behöver vara förenat med miljöförstörelse och utsläpp. Skönt att ha landat i det, i alla fall.

Stor kram
Sophia

Jag är en läsande människa. Eller jag har åtminstone varit. Faktist är ett av mina tidigaste minnen att jag läste högt ur barnboken Laga mig, sa Pulvret för min förvånade pappa. Det visade sig snart att jag hade memorerat stora delar av boken, och dessvärre inte var ett underbarn som på egen hand lärde sig att läsa vid fyra års ålder.

Många somrar gick jag på en veckas ridläger. Själva ridlägren minns jag bara vagt. En sommar hade jag en vit häst, en annan sommar en bångstyrig ponny som hette Russin och som kastade av mig alla dagar utom en. Det jag minns allra tydligast var vad jag läste. Jag ville aldrig ridlägerveckan skulle vara över, och med böckernas hjälp kunde jag få dem att vara hela sommaren. En sommar sträckläste hela serien om Svarta Hingsten. Alla femtioelva böcker. Sedan läste om jag dem direkt igen. Efter det gav jag mig genast i kast med nya hästböcker, mestadels böcker jag ärvt från min mamma. I mitt huvud var jag på ridläger hela sommaren.

Genom hela min uppväxt hade mina ögon en hunger som bara kunde stillas med text. På toalettbesöken läste jag baksidorna på schampoflaskorna, bara för att ha något att vila ögonen på. Det fanns ju ingen Iphone på den tiden. När jag ramlade över nya ord var jag tvungen att smaka på dem och säga dem högt för mig själv. Ibland skrev jag upp dem i ett anteckningsblock och försöka använda dem i skolan dagen efter. Oftast helt utan att förstå kontexten.

Därför är det inte så konstigt att det känts som något fattats mig de senaste åren. Åren mellan 2012-2015 pluggade jag och läste inte annat än kurslitteratur och mördande tråkiga kompendium. Sedan blev jag förälder och läsning hamnade någonstans mellan att bädda sängen och städa bakom kylen i priolistan. Det är inte så att jag inte gjort tappra försök. Jag har tappat bort mig i Den allvarsamma leken och gett upp mitt i ljudboksläsningen av Att föda ett barn. Det som förr skänkte mig så mycket ro gjorde mig i stället stressad. Hinner jag med detta? Borde jag inte göra något vettigt med denna tiden? Läsningen kändes som ett skamligt nöje i stället för avkoppling. Så himla trist.

Jag är så glad över att ha hittat läsron igen. Sedan några veckor tillbaka läser jag varje dag, minst tjugo minuter om dagen. Det kan låta futtigt men läsningen är inget som jag tar för givet. Inte efter så många års svältkost för ögonen. Mina tjugo minuter med näsan begravd i en bok är något av det mest nyttiga jag ägnar mig åt.

Nu läser jag äntligen andra boken i serien Platserna av John Ajvide Lindqvist. Det har tagit mig nästan ett år att plocka upp där jag lämnade. Men som jag njuter nu.