I morse kokade jag lite varm choklad, packade en matsäck med två mackor och ett par klämmisar och tråcklade på barnen överdragsbyxor och fleece. Dags för utflykt! Vägrade såsa runt hemma hela förmiddagen bara för att det var tråkigt väder.
Vi åkte till Nyckelviken och tittade på en gris, en flock hönor, några gigantiska kaniner (garanterat större än Kjell och han är ingen näpen katt!), hästar och kossor. Mest uppskattat på hela turen var en stubbe och stenhäll, om jag hade kunnat förutse detta hade vi nöjt oss med utflykt i trädgården i stället.
Lagom till lunch var vi hemma och mötte Andreas som hade fått sovmorgon. När Nils tog sin tupplur efter maten åkte jag och storbarnet för att handla det sista inför Andreas födelsedagsfrukost i morgon, och hann till och med inom det lokala återbruket. Kom hem med en sak jag letat efter i 3 år och två saker jag inte visste att jag behövde förrän just då.
En av sakerna var en lykta som vi genast invigde. Resten visar jag en annan dag.
Pumpan vi karvade förra veckan fick en sista stund i rampljuset.
Andreas hade inte varit helt overksam under eftermiddagen. Han hade gjort en paj med vintersquash och grönkål från trädgårdslandet.
Och helt orimliga mängder chevré.
Fröna ugnrostade han med salt och olivolja. Så gott att Nils skrek efter fler tills de var slut.
Själv var jag stämningsansvarig. Inte ett helt simpelt uppdrag frågar du mig.
Mitt enda knep är att vara generös med ljus. Mörkret gör ju sitt alldeles naturligt.
Nu nattar Andreas barnen och jag ska strax tända en brasa. Det var trist att vi inte hann till kyrkogården i dag. Det finns många som vi hade velat tända ett ljus för. Men Andreas är krasslig och håller sig isolerad, även om jag är nästan helt säker på att det är en helt vanlig mansförkylning. Det går ju inte att vara nog försiktig just nu.
Kolla vad som äntligen kommit! En krage, och absolut inte vilken som helst. En löstagbar, överdimensionerad krage extra allt. Den har Sandra, som driver egna varumärket Scandienne (förutom att hon jobbar med återvinna plagg på Hm) handsytt åt mig. Alltså gjort helt själv.
Den är till alla gånger jag känner mig alldeles för nedklädd och alldaglig. Tjoff ba, så har man en utstyrsel som får Madickens mamma att rodna.
Blusen är ett lastgammalt reaköp från Weekday, vi snackar nog snart tio år. Och brallorna är Rodebjer Susan köpta i Labels We Love.
Tänk över collegetröja, vit blus, klänning. Och när den inte används får den dekorera sovrumsväggen. Det blir fint till våra William Morris-tapeter. Den är förstås inte sponsrad utan jag har köpt den för mitt alldeles egna CSN. Bästa köpet den här hösten.
Följ också Sandra på Instagram, hon är väldigt generös med tutorials på hur man syr grejer och så arbetar hon med Hm:s loop – alltså deras maskin som återvinner plagg. Har tipsat om henne innan, men hon är så inspirerande att det är värt att nämna igen.
Bara de senaste veckorna har jag trillat över några saker som varit helt omdanande för min vardag. Och de vill jag förstås tipsa om.
Att titta på:
Det var mer än femtio år sedan vi landade på månen. Nu har jorden i stället siktet inställt på Mars. Serien Mars på Netflix är som en hybrid mellan en dokumentär och fiktion; den blandar intervjuer med framstående forskare med fiktiva klipp från den första kolonin som landar 2033. Jag. Är. Helt. Tagen. Tanken är förstås inte att besöka Mars utan att skapa en mänsklig koloni som ska leva där. Det medför förstås en massa etiska dilemman. Är Mars ens vårt att kolonisera? Hur ser vi på företag som söker sig till Mars för att exploatera? Finns det en lagrum att stoppa övertramp? Människans historia av att kolonisering tillhör onekligen några av våra mörkaste kapitel, hur undviker vi att upprepa våra misstag? Hur undviker ännu en klimatkatastrof på en ny planet?
Och så många praktiska spörsmål. Hur skapar man en konstgjord atmosfär? Hur blir man inte stekt av strålningen? Vem vill ens bo där? Nu tittar du på den och så diskuterar vi i grupp efteråt.
Och att lyssna på:
”People all say that kids are their greatest source of joy, except that their life satisfaction gets much worse the minute the kids are born”. Senaste avsnittet av favoritpodcasten Dumma Människor handlar om livets lyckokurva. Och som det levererar! Med ena foten i vetenskapen och den andra i en humorn lyckas alltid de alltid att bjuda på insikter och trösterika tankar. Just nu lever jag på hoppet om att mitt liv knappt kan bli sämre. I alla fall om man får tro på vetenskapen!
För någon dag sedan skärmdumpande jag till denna text på Instagram och delade några tankar om feminism och synen på arbete. Det blev någon form av rekord i engagemang och jag tänkte kosta mig på att utveckla mitt resonemang här.
”Alla som säger att heltidsarbete och småbarnsåren går ihop ljuger”
Vet du. Jag är benägen att hålla med. I alla fall heltidsarbete som i praktiken innebär åtta timmars arbetsdag, plus en timmes lunch och i alla fall en halvtimmes restid till och från jobbet. I vår familj skulle det innebära att våra barn tillbringade 50-55 timmar i veckan på förskola. För vissa barn är det inte ett problem, men det skulle det absolut vara för våra.
Ändå har heltidsnormen varit i princip helt omöjlig att ifrågasätta i mina feministkretsar. ”Man vill ju inte gå i kvinnofällan”, upprepas det som ett mantra om och om igen. ”Tänk på pensionen”.
Nu är min man föräldraledig men innan dess arbetade han fyra dagar i veckan och innan jag var föräldraledig arbetade jag sex timmar om dagen. Frågar du mig är detta ett ganska optimalt upplägg med små barn. I alla fall för oss som inte har hjälp i vardagen av till exempel mor-och farföräldrar. Jag fattar ju att alla familjer har olika stödsystem och förutsättningar.
För de flesta jag möter handlar det ju dock om ”heltid” och inte heltid. Det vill säga att komma senare och gå tidigare med arbetsgivarens goda minne. Det är därför som de flesta hämtar på förskolan vid tre-halvfyra. Inte för att de varit på jobbet sedan arla morgonstund. Många motiverar sig med att de ”arbetar ikapp” på kvällarna eller saker som ”jag är ju tillgänglig” och ”jag tänker ju på jobbet nästan jämt”. Alla såna lösningar är väl upp till arbetsgivaren och den anställda och hens samvete, i min mening.
Det jag inte köper är att alla såna här individuella strategier ses som god feminism. I motsats till den feministiska illgärningen jag ägnar mig åt, nämligen att arbeta lite mindre. Om man inte är man vill säga, för en deltidsarbetande man hyllas inte sällan som progressiv.
Hur kan det framställas som en godare feminism att hantera en förlegad struktur med hjälp av kreativa individlösningar, när problemet behöver hanteras på en strukturell nivå med politiska åtgärder? 40-timmarsveckan är ju ett arv från en tid då en i familjen skötte försörjningen och den andra skötte hemmet. Sett utifrån familj arbetar vi fortfarande fler timmar i veckan än vi gjorde på 60-talet, då vi fortfarande tillämpade 48 timmars arbetsvecka.
Det är ju knappast alla som ens har lyxen att ha en arbetsgivare som ser mellan fingrarna med att fem-tio arbetstimmar ”försvinner” varje vecka. Jag tänker att för varje ”heltidsarbetande” småbarnsförälder så står minst 50 vid sidan av och kliar sig i huvudet och begriper inte hur andra får det att gå ihop.
Är det inte mer feministiskt att erkänna att det faktiskt inte går ihop och i stället engagera sig för en mer flexibel arbetslagstiftning? Att bluffa heltidsarbete är ju bara till gagn för den enskilda personen, medan en systemförändring är till nytta för alla.
”Men jag som inte har barn, eller har vuxna barn – får jag inte jobba heltid?”
Det är förstås en rimlig invändning. Många arbetar med sin passion och lever för sina jobb. Ska de tvingas hem vid 15? Självklart inte. Precis som ingen tvingas hem vid 18 i dag. Jag tror att den oron är helt obefogad.
Det jag menar på är att normen kring vad en heltidsvecka är behöver förändras. 40 timmar, som är den är i dag, exkluderar oerhört många människor i olika faser av livet.
Men kanske även en kortare arbetsvecka kan vara gynnsamt även för mer senior arbetskraft? Jag har befunnit mig på arbetsplatser där man regelmässigt erbjöd alla över en viss ålder avgångsvederlag, eftersom man ansåg att deras kompetens var förlegad. Och det stämde ju i de flesta fall, eftersom de aldrig fått en ärlig chans att kompetensutveckla sig under karriären. Det pratar väldigt mycket om att lära för livet i dag, men väldigt lite om när och hur man ska hinna lära sig nya saker. En kortare obligatorisk arbetstid frigör ju tid för att lära sig nya grejer.
Det finns så massor av fler frågeställningar att klura kring. Som att arbetsbördan måste minska, inte bara tiden. Och hur ska det gå till i praktiken?
Jag försökte formulera inlägget mer som tankar än bestämda åsikter. För jag har inte alls svaren. Jag vill bara lyfta frågan och komma ut som feminist och pro deltidsarbete.
För mig hastar den fram i ett obarmhärtigt tempo. Och jag funderar så himla mycket kring tid och pengar. Jag har alltid tänkt att har man tid så har man inte pengar, men har man pengar så har man aldrig tid. Som i barndomen och tidiga vuxenlivet. Jag hade seriöst inte en krona till mitt namn förrän jag var 22. Men tid hade jag i överflöd. Sedan pluggade jag och arbetade samtidigt var därför ganska förmögen sett ur en students ögon. Men tid till några studentaktiviteter hade jag inte.
Vad jag inte visste förrän nu är att det inte alls stämmer. Som äldre student, med barn och familj och hus har man varken tid eller pengar.
Det här att jag på allvar trodde att studentlivet skulle innebära mer frihet, och en uppfriskande paus från vardagen? Tillåt mig att hånle åt mig själv. Jag beskriver min nuvarande situation som att jag är efter livet. Flåsar det i nacken. Kutar och kutar tills benen blir stumma men trillar precis innan jag är ikapp. Men oavsett känns det ändå värt det. Utbildningen är superkul och jag känner med etthundraprocents säkerhet att jag valde rätt.
Men jag är inte särskilt oroad faktiskt. Det låter kanske knäppt mot ovanstånde, men rösten inom mig säger att det ordnar sig. Det kommer bli bra. Det är bara att dra på lite nu, men se till att vila sen. Redan nu ser jag fram emot jullovet då jag har tio långa dagar att vara njutbart oproduktiv på.
Pengar kommer jag inte att ha, men tid – det ska jag se till att det finns. Tid att äta långa frukostar och läsa tidningen. Tid att umgås med barnen utan att behöva planera någon särskild aktivitet. Tid att dricka rödvin till kvällsbrasan och titta på serier.
I helgen var vi nere i Skåne för att säga ett sista farväl till farmor. Vi bodde hos mamma i Helsingborg men hade minnesstunden i Båstad, där jag är uppvuxen och dit hon flyttade när vi var små. Hela helgen var så overkligt fin. Särskilt lördagen. Då åkte vi till Kattviks Hamn för att bege oss ut på en båt. Aldrig har jag upplevt havet att havet som så fogligt. Ingen nordanvind som pinade en i ansiktet och piskade upp vågor. Bara en mild, ljummen oktoberluft och solstrålar som la en svagt, gult raster över hela världen. Farmor hade varit så nöjd.
Sent i söndagsnatt, eller tidigt i måndags, kom vi hem igen. Och fram till nu har jag ägnat åt att komma ikapp med skolarbete och arbete. Det är märkligt vad marginalerna är små nuförtiden. Varenda minut av koncentrerat arbete räknas, och jag tjyvar åt mig ostörd arbetstid så fort jag får chansen. Som nu, tisdagkväll kl halv 11.
Jag vet inte om du redan upptäckt att höstens mesta plagg är en slipover. Alltså en stickad tröja utan ärm att bära över dina vanliga plagg men under en tjock jacka. Ej att förväxla med väst eller fusk-olle.
Åtminstone har jag sett en och annan eller hundratals flimra förbi och tänkt att en sån borde definitivt sitta fint på mig.
Inspirationen
Foto: PetiteKnit
Först tänkte jag sticka denna Holiday Slipover från danska Petite Knit. Jag stickar ju hjälpligt och skulle nog, med lite assistans från Google, klara mig igenom instruktionen. Köpte den till och med för 30 DKK. Sen ringde samtiden för att upplysa mig om att jag är tvåbarnsmor, heltidsstudent, deltidsfrilansare och bloggare – och med nöd och näppe har tid att sköta min hygien – men att jag inte ska ägna mig åt fantasier om att sticka egna tröjor. Oavsett om de har armar eller ej.
DIY, steg-för-steg från tröja till slipover
Då återstod bara att konvertera en stickad tröja till en slipover. Jag började med en gammal Dagmar-tröja jag inte burit på år och dar.
Du behöver:
1 tröja, helst stickad med sidslits. Det blir finast
1 sprätt
Eventuellt sytråd i matchande färg, nålar och en symaskin om du behöver fålla ärmringningen.
Så här gör du:
Steg 1: Sprätta upp sömmen mellan ärm och tröja.
Steg 2: Sprätta upp sidsömmen mellan fram-och bakstycke tills du når önskad ärm-ringning. Jag sprättade ca 5 cm och använde enbart ögonmått.
Steg 3: Vik, nåla och fålla in ärmens nya ringning om det behövs.
Min slipover har jag burit nästan varje dag. Bildbevis: (obs – där ser du också att fållen i ärmringningen syns ibland. Man får leva med det om man inte vill att tyget ska fransa sig) Här på Klimatklubbens frukost.
… tills att jag drabbades av ett infall och gjorde en till. Tog en Stadsmissionenfyndad tröja i 100% ull (HM, 100 kr) och sprättade även där upp ärmen. Eftersom stickningen inte kommer fransa sig just där behövde jag inte fålla ärmringningen.
Inte helt olik originalet va?
Den här modellen har raglanärm, men tack vare att halsringningen är så bred så håller den ihop ändå.
Det enda som kan behövas är att frisera kanterna lite. Pilla eller klipp bort lösa trådar eller maskor som sticker ut. Var noga med att inte klippa sönder maskorna så att ärmringningen går sönder bara.
Tack vare att denna modell hade ganska stor ringning vid ärmen behövde jag inte sprätta i sidsömmen. Extra tacksamt är också om tröjan, likt mina, har en slits i sidsömmen från början.
Kolla gärna in höjdpunkten Remake på min instagram för att se mer.
I fredags morse pallrade jag mig till Bee Urban för klimatfrukost med tema energi. Vi var ett litet, energiskt och corona-anpassat gäng som skulle lyssna till ett samtal mellan Naturskyddsföreningen, Fossilfritt Sverige och Vattenfall.
Satt med telefonen i näven och antecknade flitigt. Och bredvid mig sitter Annika Sundin @medveten_i_stan och fellow initiativtagare till Cykeluppropet
Vad finns det då att säga om energi?
Enormt mycket. Jag antecknade så att fingrarna värkte.
För att klara klimatmål behöver vi ren energi. I Sverige kommer 98%-99% av vår el från förnybara källor, vilket är fantastiskt om vi jämfört ur ett globalt perspektiv. Vi är till exempel inte beroende kolkraft som många andra länder. Därför är det till exmpel bra att stora teknikbolag etablerar serverhallar i Sverige (vårt kalla klimat gör också att man inte behöver extra energi för att kyla anläggningarna), även om de förbrukar enorma mängder energi. Bättre ren energi här än smutsig energi någon annanstans, så att säga. Nackdelen är att teknikbolagen skulle kunna driva på andra länder att ställa om sin energi, med moroten att de etablerar serverhallar där. En personlig tanke är att de länder med dåliga energikällor nog kommer att snegla mot renare elproduktion når de inser att det finns pengar att tjäna.
Energieffektivisering – samtidens sexigaste ord
Men. För att kunna minska våra utsläpp måste vi energieffektivisera. Detta gäller särskilt industrin, men också privatpersoner. Vår förbrukning måste optimeras så att vi använder el när tillgången är stor. För att kunna göra det behövs dock bättre teknik.
Min man satte för något år sedan upp ett övervakningssystem på vår energiförbrukning med hjälp av en Rasperry Pi. Har jag nämnt att han är en nörd? Med hjälp av hans dashboard kunde vi följa förbrukningen i realtid. Men vet du vad vi inte kunde? Göra något åt den!
Det behövs tjänster för att optimera elanvändingen. Till exempel: Man ska kunna koppla in elbilen på laddning efter att man kommit hem från arbetet. Det betyder dock inte att den laddar precis just då, utan att laddningen är optimerad och kanske laddar under natten när tillgången på el är större.
Gigantiska energibesparingar finns att hämta om man till exempel energieffektiviserar miljonprogrammen i stället för att bygga nytt, men det är något politiker är dåliga på att prioritera överlag. Naturskyddsföreningen lyfter att den politiska viljan oftast har slagsida mot att vilja bygga nytt, framför att effektivisera det som redan finns. Och det måste ändras!
Vi pratade också om bilen, denna gigantiska klimatelefant i rummet. I framtiden kommer inte bilen vara var mans egendom. I dag finns mer än 5 miljoner bilar i Sverige, och om hela flottan skulle vara eldriven så klarar vi inte elförsörjningen. Lösningen är förbättrad kollektivtrafik, andra typer av fordon (hörde jag cykeln, hehe?) för korta transporter och vätgasdrivna fordon. Min reflektion är att det bara en tidsfråga innan bildelning slår igenom på riktigt. Vi köpte en Tesla i somras, delvis för att de satsar på att bygga in delningsfunktion i mjukvaran. Tänker att alla biltillverkare måste tänka i de banorna för att vara konkurrenskraftiga om några år.
Flyget då? En spaning är att om några år flyger vi korta sträckor med elflyg. Tänk mer Umeå – Östersund än Stockholm – Bangkok.
Team längst fram i klassen och ställ frågor – hand upp!
Vad sopor har med energi att göra
Ett stort problem i dag är att vi importerar andra länders avfall för att förbränna och omvandla till fjärrvärme. Det gör att incitamenten att satsa på återvinning i ursprungsländerna är få. För att klara klimatmålen måste vi slopa deponin – alltså sopor som förbränns. Fossilfritt Sverige menar på att i framtiden kommer vi inte att prata om sopor, utan om material. Råvaror måste återcirkulera, så enkelt är det. Vi måste börja se jungfruliga material som den lyx det är – standard kommer att behöva bli att återbruka och återanvända.
Och kärnkraften då?
Jag tycker att kärnkraft är ohyggligt läskigt. Framförallt med tanke på oöverskådliga perspektiven. För att jag ska ha tillgång till ”ren” el till min elvisp idag, behöver vi klura på lösningar för slutförvaring av radioaktivt material i – wait for it – 100 000 år. Alltså hur designar man ens en skylt så att någon (människa eller utvecklad flugsvamp eller vad tusan som dominerar jorden då) förstår att det är radioaktivt material som gömmer sig här?
I alla fall. Alla verkade rörande överens om att kärnkraft blir en kort parentes i världens historia. Det är alldeles för dyrt att investera i nya reaktioner, så vi kommer att behöva ersätta den energikällan med något.
Vad ska vi som privatpersoner tänka på?
Energieffektivisera hemmet. Jag är inte den som säger att man ska köpa nytt innan det gamla är uttjänt. Men faktum är att vitvaru-utvecklingen går framåt i en oerhörd takt, och dagens diskmaskiner och tvättmaskiner är väldigt energisnåla jämfört med äldre. Sitter du på en äldre vitvara som gått sönder? Då kanske du ska överväga att köpa en ny energisnål vitvara i stället för att reparera den gamla. Men som Vattenfall själva säger: Poängen är ju inte att den med två år gamla vitvaror byter ut till nya.
Spä ut elpoolen med grön el. Byt till miljömärkt el. Märkningen av el är lite lurig, och därför ska du välja en el som är märkt Bra Miljöval (och certifierad av Naturskyddsföreningen). Tänk på el som en stor gemensam pool. Bara för att du väljer miljömärkt el betyder inte det att du får grön el i dina eluttag. Det betyder att vi tillför bättre el till vår gemensamma pool. Och så gäller ju motsatsen. El från kolkraftverk är energins motsvarighet till att någon kissar i bassängen. Till njutning för absolut ingen.
Kapa energitjuvar. Vi köpte ju en elbil i somras efter mer än ett års velande. Hade jag vetat vad jag vet i dag hade jag drivit på för att vi skulle växla från fossilbil mycket tidigare. Jag vet, det är dyrt och långt ifrån alla har råd. Men min egentliga poäng är att långt ifrån alla behöver en bil från första början. Behöver familjen två bilar? Antagligen inte. Jag försöker att organisera mitt liv så att det ska bli så smidigt som möjligt. För oss betyder det att vi arbetar på cykelavstånd (20 km enkel väg är min smärtgräns). Jag har valt bort arbeten och skolor som ligger på ett avstånd som innebär bilpendling. Helt enkelt för att det skulle göra min vardag ohållbar. Jag ser inte det som en uppoffring, utan som ett sätt att vara solidarisk med dem som faktiskt inte har lyxen att välja bort arbeten som ligger bortom cykelavstånd. Kanske kan familjen gå runt på en elbil i stället för två fossilbilar om man arbetar lite närmare hemmet?
I ett ögonblick av lättja och framtidsoptimism (och några delar hetsigt scrollade när barnen slocknat) i somras klickade jag hem en diger samling lökar från bulbs.se.
Vill du veta vilka sorter jag köpte?
Först golvades jag av Foxtrot, en sockervaddsrosa dubbel tulpan. Tänkte att de blir utmärkta tillsammans med Belicia, en vit tulpan med rosa kant, som mest påminner om mormors snusnäsduk. När jag ändå köpt två rosa tulpaner kunde jag inte motstå en tredje: Den bubbelgumsrosamelerade piontulpanen Angelique. Och om jag ändå har nästan en handfull rosa kan jag lite gärna ha en hel: enter Verona Sunrise. En dubbel tulpan med blomblad i en övertoning mellan champagne och augustihimmel. Du hör ju? Blir ju bara svulstigare och svulstigare. Det slutar inte där. Jämna sex rosa tulpansorter kom jag över. Sist men inte minst köpte jag Salmon van Eijk, en stor tulpan med laxrosa och aprikosa blomblad.
Det var alltså de rosa. Säg den som kan motstå en vit franstulpan? Jag kunde då rakt inte utan föll handlöst för tulpanen Honeymoon. Och slutligen köpte jag inte färre än tre paket av den skira, smörfärgade Verona. Fattades bara en rejäl färgklick. Och så fann jag Copper Image, en djupt aprikosrosa, nästan rostfärgad piontulpan.
Det slutade inte där. Mina narcisser behövde akut förstärkning av.. ja ännu fler narcisser! Köpte 25 stycken Cheerfulness, för helt uppriktigt – varför skulle jag inte? En bukettnarciss med små, nätta blommor. Till dem behövde jag något riktigt pråligt: Irene Copeland, en dahlialiknande, gräddfärgad narciss. Och så orkidénarcissen Lemon Hunter eftersom jag tyckte orkidénarciss lät så flott. En cremevit narciss med många blommor på varje stjälk. Som komplement till allt det cremevita behövde jag något som tar för sig, och därför valde jag också en Double Champernelle. En kraftigt gul narciss med dubbla, nästan pionliknande blad. Delnashaugh, med sina dubbla, aprikosfärgade blad följde också med av bara farten. Bara namnet var tillräckligt drömskt (och outtalbart) för att jag skulle trilla dit.
Här har du alltså min samling. Nu fattas bara var jag ska få plats med all vårprakt? En liten detalj jag inte ägnade så mycket uppmärksamhet i juni.
Tisdag. Jag som skulle skrivit blogginlägg och skrivit färdigt en artikel om funktionskläder som jag arbetar med. Nu är klockan 20.54 och jag har gått 1877 steg i dag men datorn har nästan laddat ur tre gånger.
Jag har gjort inget av det jag tänkt göra. I stället har jag snabbritat en cykel och skissat på en kampanjsajt för Cykeluppropet. Ingen som efterfrågat mind you, drabbades bara av en överväldigande känsla av att jag ville göra det.
Tänkte springa men glömde helt bort. Åkte däremot till Nacka Byggnadsvård i ett spontant infall för att köpa grön linoljefärg till ett målarprojekt. Dörren mellan matsalen och vardagsrummet känns plötsligt helt fel och min fasta övertygelse är att den borde vara grön. Jugendgrön? Bladgrön? Nu blev det ingen grön alls eftersom Nacka Byggnadsvård slutat sälja provburkar. Med vad ska jag ha till de vita tapeterna jag planerat att vi skulle ha i vardagsrummet.
Du hör. Jag är helt omöjlig. Mitt stora problem när jag har mycket att göra är att jag förlorar förmågan att prioritera. I stället är det som att jag får på mig ett par glasögon och får röntgensyn – helt plötsligt ser jag ALLT som måste göras. Samtidigt. Ett ännu mer graverande problem är att jag bara ser det som är roligt. Allt det tråkiga försvinner liksom ut i periferin. Jag vet knappt om det är måndag eller tisdag eller om jag ens bytte underkläder. Och just det. Behövde måtta min traderaköpa Rodebjer-kjol för låta skräddaren lägga upp den ett par centimeter. Hur många minns jag nu inte. Men jag tog den här bilden.
