Jag har överlagt med mig själv om jag ska skriva om detta. Ryggmärgskänslan är att det är alldeles för pinsamt, men förnuftsmässigt begriper jag inte varför det är mer pinsamt nu än förr.
Det finns en anledning till varför jag har mindre tid över till bloggen just nu. Jag pluggar nämligen. Alltså för mig själv om kvällarna. Ingen utbildning eller så utan jag läser på egen hand in gymnasiematten jag borde klarat av för fjorton år sedan. Tal efter tal nöter jag, inte bara de lättaste uppgifterna utan även de på b- och c-nivå. Jag räknar tills formeln är begriplig och jag inte är tvekar längre.
Det här med matte har blivit en riktigt överjäst surdeg. Som litet barn vill jag minnas att jag hade lätt för matte. Bad fröken om nya böcker eftersom de gamla räknades ut för fort. I mellanstadiet fick jag en lärare som var otroligt märklig. En sån lärare som man bara tror finns i fiktionen. Om jag minns rätt tvingade han vid ett tillfälle alla elever att skriva upp sin vikt på vita tavlan (!!), drog sig inte för att skämma ut elever inför hela klassen eller lyfta enstaka elever och kalla dem bättre än alla andra. Det spelar egentligen ingen roll, men i hans klassrum gick jag från matteintresserad till medelmåttig.
Till högstadiet kom jag som medelmåtta och gick ut som underpresterande. Klarade mig men inte mer än så. Första gymnasiekursen fick jag ett av mina väldigt få G:n i, men sen tog det stopp. Alla andra ämnen gick lättare och jag behövde inte anstränga mig särskilt mycket för att få högsta betyg.
Mitt dåliga matte-självförtroende har gått som ett ekande jämmer genom hela vuxenlivet. Inte alltid förstås, ofta har jag försökt göra komiska poänger av min bristande förmåga. Men egentligen har det nog bara varit ett fåfängt försök att framstå som dum på rätt sätt. För visst anses det mer okej att vara kass på matte än svenska? Det har påverkat precis alla val jag gjort efter studenten. Urvalet av utbildningar blev ganska snävt, och jag har behövt justera mina karriärplaner både en och två gånger för att kompensera för den bristande mattekompetensen.
Det som gjorde att matten äntligen kom ifatt mig var att min fyraåring precis har börjat intressera sig för att räkna. De leker med siffror i förskolan. Med ett barns oförställda glädje tar hon sig an talen, klurar och ber om hjälp med att skriva siffrorna. Hur ser en femma ut nu igen? Det kändes plötsligt så sorgligt alltihop. Hur länge skulle jag kunna hjälpa henne med matteläxan? Till högstadiet? Kommer hon också att sitta med hakan utskjuten, armarna i kors och fräsa ”att ingen människa har nånsin användning för det här!”?
Jag vet inte riktigt var det här ska leda. Jag gör det bara för min egen skull! För att aldrig mer behöva säga ”jag kan ju knappt matte, så jag..”. Ingen föds ju med mattekunskaper. De förvärvar man med övning, precis som allt annat här i livet.
Nu vet du vad jag gör om kvällarna. Kanske har du också någon överjäst surdeg som du skulle behöva ta tag i? Då skickar jag all pepp till dig.
Kram
