Loppisvinster och -förluster

Nästan varje dag under flera veckor har jag burit mitt senaste kap: en hundtandsmönstrad ullkavaj från Burberry.

Kostade 300 kronor (!) på Tradera, och kvaliteten är ljuvlig. Är absolut ingen expert på lyxmärken, men av etiketten att döma är den från 80-90-tal. Nöjd är bara förnamnet. Den är oversize men fortfarande skräddad.

Perfekt att matcha med t-shirt och jeans, eller som här, en ulltröja under. Vintern har ju gjort återkomst med besked i Stockholm.

I lördags hämtade jag upp några tavlor som jag låtit rama om på en ramverkstad i Sickla. Slog en lov inne på secondhand-butiken och hittade denna Bergboms-lampa från 70-talet. Absolut en rip-off på Josef Franks kamelen, men en konstfärdig sådan i alla fall. 1400 kostade den, och det tyckte jag var dyrt och klagade (!). Jag googlade lite senare, och det visade sig inte alls vara särskilt dyrt. Efter att jag ätit och nyktrat till emotionellt gick jag tillbaka för att köpa lampan. Den stod på en ny plats, vid sidan av kassan tillsammans med massor av andra saker som var till salu. Efter att Andreas godkänt ställde jag mig i kassan, varpå en kvinna kommer rusande. ”Jag har lagt undan den” skrek hon.

Varpå jag blev helt ställd. Den stod inte bakom kassan, eller hade en lapp skriven av personalen, som annars är brukligt. Hon hade helt sonika paxat den och fortsatt strosa (det var goda 100 pers i butiken och rätt trångt). ”Vaddå lägga undan” svarade jag förnärmat. ”Det kan man inte!”

Men det kunde hon och det gjorde hon.

Så regelvidrigt. Att paxa saker på loppis/second hand är tvivelaktigt från början. OM det ska paxas så ska prylen stå BAKOM kassan, eller ha en lapp. Skriven av personalen.

Allt annat är ORIMLIGT.

Ps. märks det att jag har PMS?

kram

Sophia