Hemmaföräldrars nätverk har debatterat flitigt på DN, och jag har läst med ömsom höjda ögonbryn och ömsom förskräckelse. Nätverket är en sammanslutning föräldrar som vill väcka liv i frågan om en slags lön för de som inte har sina barn på förskola.
Jag klargöra att jag inte har något emot att föräldrar vill vara hemma med sina barn. Oavsett bevekelsegrund – om det är på grund av bristande tilltro till förskolan, att man föredrar att vara med sina barn framför arbete, eller om man hatar sin chef – för all del, stanna hemma så länge du vill.
Men.
Låt oss inte bedra oss själva om varför förskolan finns. Förskolan existerar för att föräldrar – framförallt mammor som tidigare var utestängda från arbetsmarknaden, ska kunna arbeta och finansiera vår välfärd.
Fantastiska pedagoger, en stimulerande miljö och social kontext, att som förälder bibehålla en yrkesidentitet – det är positiva bieffekter men inte grundanledningen till varför vi har kraftigt subventionerad barnomsorg i Sverige. Vill du inte nyttja barnomsorg är det i sin ordning, men att inte bruka en samhällsservice innebär inte att du är berättigad till kompensation. Lika lite som att du kan få extra återbäring för att du inte gått till vårdcentralen, eller lägre skatt för att du inte pluggat på universitet.
Subventionerad förskola är en rättighet för alla som arbetar (eller studerar för att arbeta, eller söker arbete), men inte förknippat med något tvång.
Hemmaföräldrars nätverk presenterar barnomsorgspengen som en universallösning på nästan alla problem i den barnrelaterade välfärden. Stressig miljö på förskolan – inför barnomsorgspeng. Rekord i VAB – det löser barnomsorgspengen. Barn som underpresterar i skolan – barnsomsorgspeng!
Men inget om de uppenbara nackdelarna. Som att:
Vårdnadsbidraget, föregångaren till barnomsorgspengen, nyttjades främst av de som redan stod långt från arbetsmarknaden och hade dåliga möjligheter till egen försörjning. Det blev kostsamt för såväl individen som staten.
Kvinnor i barnafödande ålder är redan diskriminerade på arbetsmarknaden. Kampen för att kvinnor ska kunna kombinera en yrkesidentitet med föräldrarollen har varit lång och kostsam och den är inte över än. Att ge föräldrar (med erfarenhet från tidigare försök: främst kvinnor) möjligheten att behålla en anställning i flera år utan att arbeta, innebär ett dråpslag mot kvinnors attraktionskraft på arbetsmarknaden.
Varför ska föräldrar som ”måste” (hemmaföräldras nätverks ordval) nyttja förskolan, tillbringa en enda minut extra på arbetet för att finansiera barnomsorgspeng åt föräldrar som vill bli kompenserade för att de inte förvärvsarbetar. Reformutrymme – i den mån det finns – inom välfärden borde självklart fördelas solidariskt, och inte strösslas över en liten klick.
Och sist:
Det är inbjudande att tänka att barnomsorgspengen bara skulle användas av föräldrar med barnens bästa i intresse. Och att hemmiljön per automatik alltid är tryggare än en förskola. Tyvärr finns det gott om exempel på föräldrar – som på grund av bristande omsorgsförmåga, missbruk eller annan problematik – troligen skulle spendera bidraget på allt utom familjens välmående. Förskolan är vissa barns enda trygga punkt, och de barnen får vi inte glömma.
Den svenska buffén av omsorgsupplägg: kommunal eller privat förskola, waldorf-förskola, dagmamma – eller inget alls, är inte vad som kännetecknar brist på valfrihet. Jag slår vad om att just valfrihet – eller brist därpå – inte är småbarnsföräldrars mest trängande problem.
Tvärtom har vi ett sällsynt överflöd som vi ska fortsätta värna. Kvinnor i Sverige behöver i lägre utsträckning välja mellan karriär och familj, utan kan välja både och eller bara endera. Bara för att de flesta småbarnsföräldrar inte vill stanna hemma från arbetet i flera år, betyder inte att de att inte kan. Bara att de väljer annorlunda.
Hemmaföräldrars nätverkare har statens (och min, i egenskap av feminist) tillåtelse att stanna hemma tills barnen blir myndiga om de så vill. Men som de själva förtjänstfullt pekade ut – det finns stora problem i både förskola och skola – låt oss spendera våra gemensamma resurser på dem i stället.