Recovering Shopaholics

Har du också varit med om att bli så uppslukad av en bok, eller en serie, att karaktärerna dröjt sig kvar i åratal. Men när du minns tillbaka kan du inte redogöra för hur det slutade? Det händer mig alltför ofta. Jag blir så absorberad av stämningen, karaktärerna och miljön att slutet liksom inte riktigt får fäste.

Spoiler-varning!

På jullovet läste jag om den Den hemliga historien av Donna Tartt. Den läste jag första gången för 7 år sedan, och blev alldeles tagen.

Fem rikemansungdomar läser klassisk grekiska på ett college i New England under sena 80, eller tidiga 90-talet. Vi lär känna dem genom Richard Papen, kursens sjätte student, som varken kommer från pengar eller klass, men desperat försöker passa in i kotteriet. Redan på första sidan avslöjar han att de begått ett mord, och under de nästföljande 700 sidorna vecklar intrigen ut sig, långsamt, i ett behagligt alldagligt tempo. De slirar alltmer moraliskt, pådrivna av den självutnämnda ledaren Henry, gruppens största begåvning och listigaste intrigmakare, och eskalerar sedan mot moraset. Trots att de andra fem egentligen bara är en samling depraverade alkoholister är Richard chanslös mot deras dragningskraft, och även jag. Jag skrek ut i förvåning när jag läste slutet – även för andra gången. Jag hade nämligen helt förträngt det dramatiska slutet.

Harry Potter

Jag minns när jag la nävarna på De vises sten för första gången. Jag var 11 och lekte inne hos min granne. Jag satte mig ned på golvet med ryggen mot bokhyllan och började bläddra, och reste mig inte igen förrän timmar senare. Sju år senare kom den sista boken ut. Jag var i Stockholm med min kompis Bea, och dagen boken fanns i handeln rusade jag in på NK och köpte den engelska utgåvan. Resten av stockholmsvisiten var jag inget vidare resesällskap, utan bokstavligen gick med näsan i boken. Under flera år hade jag slukat alla HP-böckerna. Först de svenska, men när den svenska utgåvan dröjde i översättningen köpte jag de engelska utgåvorna när de släpptes. Och sedan läste jag den svenska översättningen. Det är tack vare Harry Potter som jag lärde mig såpass mycket engelska, trots att jag knappt varit utomlands och aldrig haft någon att öva med, att jag alltid hade högsta betyg utan att göra en enda läxa(än i dag är engelska mitt arbetsspråk, trots att jag aldrig bott en dag utomlands).

Jag var besatt. Av allt och alla, detaljerna, symboliken, dramat. Du kan ju ana chocken när jag läste om böckerna för ett par år sedan. ”Vad är det här för LUR, SÅHÄR SKA DEN JU INTE SLUTA?”

The OC

Om min generation är förkroppsligad i en serie måste det vara O.C. Jag brukade titta inne hos min granne när hennes mamma arbetade kväll. Efter avsnittet (onsdagar kl 20, om jag minns rätt) klev vi rakt ut på balkongen och tog en cigarett för att lugna nerverna. Sedan ringde jag ofta andra kompisar och hetsade upp mig igen över spänningen, eller bara för att fråga om låtlistan. Alla tittade på OC. Vi pratade om karaktärerna (var inte Marissa sjukt störig ändå?), kläderna och musiken. Om Ryan, som alltid kändes helt menlös och intetsägande. (Hur kunde Seth vara tönten när det uppenbart var Ryan?) Ingen detalj var för ringa för att diskuteras. Men slutet? Än i dag minns jag inte hur serien slutar, och det spelar ingen roll eftersom jag minns så tydligt hur varje avsnitt började (California here we come).

Satc

Nästan lika stort var det med Sex And the City. För vissa av mina kompisar var det nog större. Och jo, den var en big deaI när den kom. Det var vår första interaktion med kvinnliga roller som inte bara existerade för att spegla män. Och vi var förstås djupt engagerade i Aidan vs Big, men störst av allt var nog ändå storstadsatmosfären. Sjukt nog mindes jag inte alls hur originalserien slutade, utan blev väldigt överraskad när jag tittade på And just like that och fann att Carrie och Big gifte sig.

Å vad jag har mycket jag vill skriva om. Vardagsbetraktelser, köpstopp (och varför jag aldrig kommer att ha det igen), träningsrutiner som håller, inredningstankar, odlingsplaner, jämställdhet, hållbarhet (och vad som dödar mitt engagemang och vad som stärker mig) och mina förhoppningar om 2023. Men det är så svårt när tiden inte räcker. Arbetet har rullat igång med besked, men också förkylningar och andra livsbestyr.

Vi får se vad tiden räcker till. Tack till dig som hänger med trots att frekvensen är oförutsägbar och innehållet likaså.

Kram

Jag kan inte ha varit de enda som lämnade två chockade barn och omtumlade barn på föris och fritids i morse. ”Neeej, låt mig ligga kvar” pep de, och inte förrän 40 minuter senare hade båda fått på sig kläder.

Trots att vi blev ganska sena, och jag fick använda en sträng röst för att få dem att borsta tänder och ta på sig ytterkläder, blev det en klart godkänd morgon ändå. Och jag var så stolt att jag var tvungen att stanna upp och berömma mig själv. ”Bra jobbat, Sophia. Att du orkade hålla ihop såpass trots allt”.

Vi har nämligen haft så många krisartade morgnar att jag tappat räkningen. Det är förstås långt ifrån perfekt, men jag har ändå lärt mig en del knep. Kanske mest för mig själv, eftersom jag är den som oftast tappar humöret.

– Anteckna (om så bara mentalt) situationerna där krångel brukar uppstå och försök undvika malörer i största möjliga mån. Det är poänglöst att försöka lösa konflikter medan man är mitt i dem. Vissa perioder kräver olika olika strategier. Ibland måste vi välja kläder kvällen innan, för att undvika klädbråk på morgonen. Frukost likadant. I perioder kan man behöva preppa extra mycket, men behoven varierar över tid.

– Minimera stressmoment. När jag vet att en krismorgon är i annalkande försöker jag planera så att jag undviker onödiga stressmoment. Jag lämnar barnen, och går sedan hem igen och tar första morgonmötet hemma. Därefter åker jag i lugn och ro till kontoret. I mitt team har vi kommit överens om att inte boka möten före kl 09 eller kl 15, annat än i nödfall. Det hjälper otroligt mycket!

– Cykla och gå i stället för att åka kollektivt till jobbet. Jag älskar att cykla till jobbet, eftersom friheten jag får av att inte behöva anpassa mig till tågtider är oslagbar. Det sänker min stressnivå med 40% att inte behöva anpassa mig efter en tidtabell.

– Gå igenom morgonaktiviteterna tillsammans med barnet. Detta är bara för större barn! Min kollega skrev, tillsammans med barnen, upp allt som behövde göras innan de kom till skolan. Och satte sedan de namn på varenda aktivitet. ”Vem är det som tar fram kläder?” Mamma. ”Vem dukar fram frukost?” Mamma. ”Mamma gör ju väldigt många saker varje morgon. Kan ni lägga fram era kläder? Duka fram bestick?”. Med denna pedagogiska och visuella metod fick barnen en förståelse för vad som behöver göras, och dessutom får de ansvar över vissa aktiviter själv. Jag har gjort liknande varianter med min sexåring, och det brukar funka väldigt bra.

– Var snäll mot dig själv. Beröm dig själv precis som du berömmer barnen. Vi vuxna behöver, precis som barn, mångfalt mer av positiv feedback än negativ.

Det var mina tips!

Har du några? Snåla inte utan bjussa, för all del.

Nu vrider vi tillbaka klockan till julaftonsmorgon, en isande kall och klar lördag. Mamma och pappa kom redan dagen innan, och vi började med frukost. Rostade vörtbröd, hembakt bröd med honung och risgrynsgröt. Barnen hade på eget bevåg valt ändamålsenliga kläder. Nissen hade överlämnat de sista legobitarna till deras adventsbygge, och det höll dem sysselsatta i goda tio minuter efter frukost eller så.

Efter frukosten började tjatet. ”Kommer tomten nu? Men.. nu då”.

För att mota misströstan i grind bestämde vi oss att det behövdes en utflykt. Det blev Skansen, som lyckligtvis hade öppet mellan 10-14.

Inträdet kostade också bara en hundralapp per vuxen. Som hittat!

Surrikaterna lapade vad sol de kunde få i bistra minus sju grader.

Och vi satte kurs mot akvariet.

Jag drabbades av lätt melankoli i akvariet. Varv efter varv simmade fiskarna, som om de vore mekaniska och inte av kött och blod. Runt, runt i ett letargiskt tempo. På jakt efter vad?

Vi kvistade vidare! Mot renarna, som barnen helst av allt ville besöka innan de skulle iväg och arbeta för tomten.

Det var bara vi och lite spridda skurar av turister på hela Skansen. Trots strålande sol och inte en vindpust.

Attraktionerna var inte öppna, men det bekom inte oss.

De flesta djuren stod och slappade i den bleka vintersolen.

Renarna fejade hornen, och passade på att kraftmäta sig mot varandra.

”Ta en bild på oss” bad jag och här är en där vi inte alla ser skvatt galna ut.

Sen började de minsta tappa tålamodet.

Och jag och Andreas fick ta varsitt barn på ryggen.

Klockan började bli fikadags, och min bror lyckades knipa den allra sista saffransbullen på hela Skansen.

Vi stannade till för att beundra utsikten över Södermalm.

.. och begav oss mot utgången. Förbi Röda längan.

Och hemåt igen! När vi var hemma hade mörkret sänkt sig. Resten av familjen fikade och tittade på Kalle Anka. Jag är glad för minsta lilla ursäkt för att slippa – så fruktansvärt tråkigt. Ägnade mig åt att duka medan Andreas fixade med maten.

Efter Kalle Anka begav vi oss till korsningen för den traditionsenliga fackeldansen med grannskapet. Tog inga bilder, men detta är en tradition med något oklar historia som vi deltagit sedan vi flyttade hit.

Efter dansen var det dags för mat! Jag dukade med en blå linneduk och så julduken jag fått från min mormors bästa vän Marianne. Den sydde hennes mamma på 30-talet.

Blommorna från Svenskt Tenn har jag samlat på i flera år. Har dem både i granen och som servetthållare.

Såhär såg det ut.

Efter att vi ätit ett överdådigt julbord stod plötsligt tomten i hallen.

”Finns her noge snelle börn” frågade den rara danska tomten som vikarerande för den svenske. (Juni tyckte dock att det var suspekt att tomten hade lockigt svart hår, precis som morfar).

Ridstövlarna från Blocket. Som tyvärr var för små. Aja! Juni fick dem och familjens Ipad, att ha som sin, av oss. Av resten av familjen fick hon ritböcker och fräcka pennor, vilket var precis vad hon hade önskat sig.

Nils gick inte lottlös han heller. Han fick en gosedjursdinosaurie och en bilbana, men succén stod pruttkudden för! Här ser du också min present, en begagnad Crockpot. Återstår att se om den är enkel nog för mina bristfälliga kokkunskaper. Andreas fick en pannlampa att ha på sin cykelhjälm, och min mamma, bror och pappa fick ett par strumpor i ull och kashmir. Strumpor har man inte nog av, resonerade jag.

När barnen lekt lite med sina klappar gick de till sängs, medan vi satt kvar och plundrade lakritskalendern vi köpt för halva priset. När klockan slog 11 var jag alldeles utmattad och stöd i säng jag med.

.. Och på juldagen började jag där vi slutade. Med restfrukost på det juldukade bordet. Är det inte det allra bästa med julen, ändå? Att man kan gå runt på rester i minst en vecka efteråt.

Kram

Fyra dagar kvar till jul, och jag kan uppriktigt skriva att jag längtar med än någonsin. Från och med fredag ska vi vara lediga i tre välbehövliga veckor. För fjärde året i rad firar vi jul hemma hos oss med min mamma, pappa och min bror Hampus. Först i år har vi etablerat rutiner för förberedelser. Jag skriver vi, men alla som känner oss vet att det är Andreas som är julgeneralen i familjen. Själv bidrar jag med föga mer än oordning och missförstånd.

Maträtterna har vi antecknat i ett excelark och delat med resten av familjen. Vi har försökt fördela ansvaret rättvist. Min pappa ansvarar för Västerbottenspaj och prinskorv, eftersom han och Annika köper kött av en lokal bonde. Jag satte min bror på att ordna ostbricka, och min mamma på att ombesörja med lax och halländsk långkål. Vi (och med ”vi” menar jag mestadels Andreas) ordnar med skinka, sill, köttbullar, bröd, julgodis, gröt med mera. Traditionen påbjuder att jag står för julsalladen. Du hör ju att det inte är särskilt rättvist alls, faktum är att Andreas ordnar 90%. Min julgärning är alla trivselbringande detaljer, som dukning, dekorationer och pynt.

Jag ska byta ut alla hyacinter som blommat över och köpa Amaryllis på snitt, med den fromma förhoppningen att de hinner slå ut lagom till julafton. Duken ska strykas och porslin dukas fram. I år har jag faktiskt bokat städhjälp till fredag. En orimlig lyx förstås, men ingen av oss är lediga förrän på lillejulafton och den dagen är intecknad åt alla övriga förberedelser.

Julklappar är i princip ordnade. Jag köpte ett par vinterridsstövlar åt Juni på Blocket tidigare i veckan. (Det visade sig för övrigt att jag köpte ett par vandringskängor av samma familj – också via en Blocketannons – för 10 år sedan.) Hon önskar sig en Ajpadd mer än allt annat, och vi har bestämt att hon kommer att få en! Familjens gamla, som vi slår in i ett nytt, regnbågsfärgat skal. Hon använder Ipaden redan i dag för att lyssna på sagor och vi hittar inget argument till varför hon inte likväl kan få ha den som sin. Nils får lite träpussel som jag köpte på Stadsmissionen förra julen (och glömde att slå in!), och någon byggsats, tackochlov är treåringar inte så knussliga.

Kombinationen av att vi lejt bort många moment som vi förut gjort själva, gjort en plan och sänkt ambitionsnivån, gör jag för första gången på många år känner att julfriden nalkas.

Hur känner du?

Kram

Hela förra veckan var en så bedrövlig vecka. Nils blev sjuk på tisdagen, och nästan halva veckan vabbades således bort. Lagom till lördagen hade han piggnat på sig, och vi kunde åka skridskor i ishallen hela familjen. På kvällen blev vi bortbjudna på spontan grötmiddag hos grannarna.

Var tvungen att föreviga dukningen. Detta är min kompis Sandras farmors julservis, och jag tycker att den är det ljuvligaste servis jag sett. Ska hålla utkik på loppis efter liknande.

I onsdags firade jag först att mitt jobb hade fått in en rekordsumma i kapital (trots annalkande lågkonjuktur), och sen bar det av mot kransbindnings-aw. Mitt livs första krans:

Hänger nu på ytterdörren. Och följdes av mitt livs andra krans, som tronar på dörren till toaletten.

I går kom min bror på adventsfika. Andreas fick feeling och bakade kardemummabullar, som tyvärr var färdiga lagom till att min brorsa skulle hem igen. Han fick med sig ett par hem i en påse, bra uppstyrt av oss.

Igårkväll började vi kolla rutt från Stockholm till Font Romeu. Vi hade tänkt elbila ner hela familjen och bo i min mormors lägenhet. Vi lyckades inte matcha en färja som vi hade behövt, och beslutade oss för att åka till fjällen i stället. I fjällvärlden märks ingen annalkande lågkonjuktur dock. Allt var fullbelagt och de få ställen som var tillgängliga kostade mellan 30- och 50-tusen. Det slutade med att vi bokade sex nätter i andelsstuga i Storlien för det mer befogade priset sextusen kronor. Vi har bokat två kvällar på Flammans skafferi, en för trerättersmeny och en där det serveras vedugnspizza. Sen får vi se vad vi gör av resten av tiden! Kanske någon kväll i Åre, och kanske ett besök i Norge? Det vore något.

har du några planer för jullovet?

Kram